Brustet hjärta

Jag är en 32-årig man som för första gången har blivit dumpad där det alltså enbart var den andra parten som ville avsluta förhållandet. Att jag har tagit det så sjukt hårt känns nästan lite fånigt, vi sågs allt som allt i 4 månader (!!)

Men såhär gick det:
Jag har de senaste 2,5 åren varit singel och trivts väldigt bra med det, och känt att slå mig ner är något jag kommer göra lite senare i livet, troligen mellan 35-40. Men jag har dejtat på och levt livet, och försökt så gott som möjligt att söka mig till tjejer som inte heller i första hand är ute efter något seriöst, så att vi är på samma sida

Men i maj i år så laddade jag ner tinder, har nyligen flyttat in till Stockholms innerstad från att ha bott långt utanför stan, så kändes verkligen spännande att testa på singellivet mitt i stan när våren kom. Gick på flera dejter, hade kul, levde livet helt enkelt

Men så matchade jag med en tjej som jag bara direkt kände en connection med. Vi gick på vår första dejt i slutet av maj, och jag kände verkligen något speciellt för henne, även om jag fortfarande kände mig skeptisk till att ge mig in i något seriöst i denna tidpunkt i livet. Men hon fick så ENORMT starka känslor för mig, och det var verkligen hon som tog mycket initiativ i början, och jag "sveptes med" lite i det hela. Efter att vi hade dejtat i 3 veckor så bjöd hon med mig att fira midsommar med hennes familj, och ja, jag kunde ju ha sagt nej, men som sagt, jag sveptes med

Så även om jag var lite skeptisk så blev det så att vi ändå började kalla oss för ett par, och vips, så var jag i ett förhållande igen. Och jag har verkligen aldrig någonsin upplevt att någon har haft så starka känslor för mig. Hon tog intiativ att vi skulle planera en framtid tillsammans, hon var den som sade "Jag älskar dig" först osv

Men lång historia kort: Allt eftersom att mina känslor verkligen stärktes så svalnade hennes. Och det fanns saker i vårt förhållande som gjorde att jobbiga minnen väcktes till liv för mig, vilket jag gjorde att jag mådde lite sådär psykiskt också, vilket jag tror kan ha skrämt henne lite och triggat hennes eget mående

Så i början av oktober dumpade hon mig, och jag har verkligen varit helt förstörd. Jag gör allt "rätt", jag tränar, träffar vänner, har börjat prata med en psykolog, har tagit tag i mina intressen osv osv, men den enda bilden som sitter fastetsad på min näthinna är mig själv, 60 år gammal, sittandes i en bar och bara tänker på henne och "Fan, varför sumpade jag henne"...

Så när fan går det över? Det har gått 3 månader nu?

Har ni några tips vad jag kan göra utöver det jag redan gör?

Tack för mig och god fortsättning!

Anonym (e)

Igår 14:04

#1

Det är väl olika för varje person beroende på vad de har i bagaget. För mig tar det ca 10 år att släppa någon. Spelar ingen roll hur mycket man ligger runt och "lever" för min del.. Har t om flyttat omkring och levt i Norge andra ställen i Sverige.. Inget hjälper..

Anonym (m)

Igår 15:32

#2

Frågan är hur seriös eller mogen i detta hon var från början. Stora känslor och stora gester fort och sen fort försvinner allt. En sån människa ska man nog ta med en nypa salt. Tråkigt att du blev "lurad"

Anonym (narcissistens exfru)

Igår 17:24

#3

Mjgh skrev 2026-01-01 12:16:35 följande:

jag har verkligen aldrig någonsin upplevt att någon har haft så starka känslor för mig. Hon tog intiativ att vi skulle planera en framtid tillsammans, hon var den som sade "Jag älskar dig" först osv

Men lång historia kort: Allt eftersom att mina känslor verkligen stärktes så svalnade hennes. Och det fanns saker i vårt förhållande som gjorde att jobbiga minnen väcktes till liv för mig, vilket jag gjorde att jag mådde lite sådär psykiskt också, vilket jag tror kan ha skrämt henne lite och triggat hennes eget mående

Så i början av oktober dumpade hon mig, och jag har verkligen varit helt förstörd.

Jag beklagar din kärlekssorg. En bit av ditt inlägg har jag klippt ut här ovanför, och det är de delar av ditt inlägg som mest visar på en personlighetsstörning i Kluster B (googla!), där ingår narcissistisk personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning (även kallad borderline) eller antisocial personlighetsstörning (även kallad psykopati). Det är inte säkert att ditt ex verkligen har en störning, men hon visar iallafall upp starka drag av det i hur hon behandlat dig.
Steg 1: Lovebombing. Du är den bästa killen någonsin, du är hennes själsfrände, hon är din själsfrände, kärlek vid första ögonkastet, för bra för att vara sant. Allt det där.
Steg 2: Tillbakadragande. Nej, hon mår dåligt, hon blir triggad, hennes känslor svalnar. Du får henne att må dåligt, det är ditt fel alltihop. Du anstränger dig för att få henne glad och kärleksfull igen.

Ofta håller såna här personer på och går fram och tillbaka mellan steg 1 och 2, i all evighet om du som partner står ut. Nu blev det inte så, utan hon gick direkt på Steg 3, Brutal dumpning.
Just eftersom hon var så fantastisk, ni var så fantastiska, på steg 1, känns det extra hemskt nu när du sörjer. Problemet är bara att nästa snubbe, som hon säkert redan har halat in, också tycker att just de två är så fantastiska tillsammans, själsfränder rent av. Hon jobbar så. Kluster B-personer gör det.

Deppa nu, men låt det gå över och tänk så småningom att du hade tur som kom undan relativt lätt. Du kunde exempelvis ha fått barn med henne...

Anonym (Hallonbåt)

Igår 18:13

#4

För mig är det röd flagg att säga "jag älskar dig" innan det har gått minst ett halvår och helst längre. Innan dess känner man varandra överhuvudtaget inte, det är inte seriöst.

När jag blev ihop med min man sen nnu 25+ år enades vi om att ingen skulle säga det/pressa den andra att säga det innan det gått ett år. Efter 10 månader kunde vi inte hålla oss längre.

Anonym (e)

Idag 02:28

#5

Anonym (narcissistens exfru) skrev 2026-01-01 17:24:59 följande:

Jag beklagar din kärlekssorg. En bit av ditt inlägg har jag klippt ut här ovanför, och det är de delar av ditt inlägg som mest visar på en personlighetsstörning i Kluster B (googla!), där ingår narcissistisk personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning (även kallad borderline) eller antisocial personlighetsstörning (även kallad psykopati). Det är inte säkert att ditt ex verkligen har en störning, men hon visar iallafall upp starka drag av det i hur hon behandlat dig.
Steg 1: Lovebombing. Du är den bästa killen någonsin, du är hennes själsfrände, hon är din själsfrände, kärlek vid första ögonkastet, för bra för att vara sant. Allt det där.
Steg 2: Tillbakadragande. Nej, hon mår dåligt, hon blir triggad, hennes känslor svalnar. Du får henne att må dåligt, det är ditt fel alltihop. Du anstränger dig för att få henne glad och kärleksfull igen.

Ofta håller såna här personer på och går fram och tillbaka mellan steg 1 och 2, i all evighet om du som partner står ut. Nu blev det inte så, utan hon gick direkt på Steg 3, Brutal dumpning.
Just eftersom hon var så fantastisk, ni var så fantastiska, på steg 1, känns det extra hemskt nu när du sörjer. Problemet är bara att nästa snubbe, som hon säkert redan har halat in, också tycker att just de två är så fantastiska tillsammans, själsfränder rent av. Hon jobbar så. Kluster B-personer gör det.

Deppa nu, men låt det gå över och tänk så småningom att du hade tur som kom undan relativt lätt. Du kunde exempelvis ha fått barn med henne...

Tycker att du låter extremt dömande och överdrivet självsäker.. Jag är uppväxt med en äkta Narcissistisk "pacifistisk" människa som inte gjorde annat än att slå och sparka samt tortera mig och djuren. Låt oss leka med tanker nu (ärlig berättelse), jag blev såld, kidnappad, kidnappad igen och såld igen samt att 4 män slet stal mitt syskon samt slet mig ifrån den enda jag litade på i hela världen. Mitt riktigt )på riktigt) första minne är hur jag skyddade min mamma när min pappa slog den med lavett. Jag morrade så han ryggade bak.. som 2 åring. Därefter tagen till folk som har köpt mig.. och sedan varpå den ena har gjort så jävla mycket elakheter mot mig att det inte går att skriva om och om igen hela tiden.. Men "pojken som kallades för det" är ungefär 1/100 del av vad jag har varit med om. Allt jag sedan drömde om var att få mig en äkta riktig familj, JAg kommer och skulle vara trogen tills döden. Om inte längre... (Det vet vi ju inte). Men förmodligen. Istället slutade det med att ifrån att ha varit fängslad ute på landet i ett hus hela min uppväxt så sökte jag social tillfredställelse.. ville inte vara ensam mer alls! Och därefter legat med ca 60 kvinnor. Men ångrar det skarpt idag ! Och mår skit över det och önskar att jag hade fått mig den där familjen jag drömde om ifrån början! Det handlar inte om narcissism då jag inte kunnat släppa 2 av dom över 2x10 års perioder. Jag förstår att du gärna vill tro det, men vissa saker kan inte ens du förstå dig på uppenbarligen.

Brustet hjärta

INNEHÅLL