Varför talas det aldrig om kvinnors ensamhet?

Intressant frågeställning, har ingen aning om varför det inte inte pratas om kvinnors ensamhet.

Jag tror att kvinnor är mycket starkare än män och riktar kritik mot sig själva istället för att anklaga män som grupp för sina egna misslyckanden. Kvinnor blir inte lika arga och frustrerade. 

Sen tror jag att kvinnor är bättre på att bygga vänskapsband och engagerar sig mer i sin familj.

Många av de frustrerade och mest högljudda männen verkar inte se något värde i relationer som inte är av sexuell natur och den mentaliteten är allt annat än produktiv då kvinnor oftast söker något djupare som de aldrig kan få av en man med den mentaliteten. 

Väldigt bra skrivet, jag håller med dig. 

Jag var en ensam kvinna under en 5 år och det var i perioder väldigt plågsamt. Hade levt i relation i 10 år och ensamheten slog hårt. Vägrade ändå bli ihop med någon bara för att undvika ensamheten. Hade några vänner men få. Jag räknas kanske inte in som äkta ensam heller om jag utgår från hur en del verkar ha det med kanske inga vänner, partner eller barn. 
Sen tror jag på gruppnivå att kvinnor är mindre ensamma. Bättre på att knyta relationer och upprätthålla dem.
Jag minns iaf min ensamhet som plågsam. Även när jag hade barnen. Ha gått från tvåsamhet till ensam vuxen med barnen varannan vecka. Kanske var det mer en kris, men för min del att aldrig varit ensam(flyttade hemifrån till min exman) till att ha barnen varannan vecka och träffa vänner kanske två gånger i månaden räckte inte. Ens behov spelar ju roll också. Minns dagarna när jag tvingade ut mig själv som plågsamma, skamsna när jag gick förbi personer i par eller grupp. Hade perioder av ganska stark nedstämdhet.
Nu är jag i en relation igen och är nästan aldrig ensam men är fullt medveten om att om det tar slut, med det antal vänner jag har nu, blir det ganska ensamt igen. Alla har ju sitt. Vet jag gjorde många försök att knyta nya kontakter men det är svårt som vuxen. Jobbet och det sociala där under de åren betydde enormt mycket. 

Tänker också att ensamhet är något upplevt. Känner man sig nöjd ensam och inte har så stort behov andra är man ju inte ensam, medans en super social person kan uppleva sig vara det trots barn och någon vän. Flockmänniskor. 

Ensamma kvinnor ses inte som nåt hot eller nån samhällsfara och anses inte skada nån. Därför är det ingen prioriterad fråga och inget som tas upp i medier särskilt ofta. I så fall pratar man väl om ensamma mäniskor i allmänhet och där ingår ensamma kvinnor. 

Jag får intrycket att ensamma kvinnor skäms för sin ensamhet om den inte är självvald och vill inte prata om den. De känner att de borde  kunna träffa någon eller några, antingen vänner eller en man. Kvinnor påstås/förväntas ha ett stort kontaktnät och alltid kunna träffa en man. Men det gäller inte alla och en man för tillfälligt sex lockar kanske inte.

De få kvinnor som klagat på sin ensamhet på FL har faktiskt anklagat män, precis som män klagar på kvinnor. Män är hopplösa vill bara ha sex eller unga kvinnor och/eller vackra kvinnor. Så där finns en likhet.

Precis. Ensamma kvinnor är inget hot. De förespråkar inte att mäns rättigheter och friheter ska tas ifrån dem. De sitter inte på olika forum och pratar om hur de tycker att män förtjänar att bli våldtagna, misshandlade och dödade för att de inte släpper till. 

Ensamma kvinnor verkar fundera mer på varför de inte lyckas skaffa vänner och är oftast fullt medvetna om hur oattraktiva de är för män. Sen finns det ju mängder av kvinnor som lever i relationer där de känner sig mer ensamma och isolerade än när de levde som singlar. 

Jag tror att du har rätt i sak, men man måste ju inte skylla på någon för att kunna prata om något. 

Ensamma män skylle gärna på kvinnor ibland, men när det talas om mäns ensamhet på samhällsnivå så är det inte vems fel det är som duskuteras, 

Jag tror att du är något på spåren. Man ser inte någon samhällsrisk med att kvinnor är ensamma, så därför pratas det inte om dem. De får istället tyna bort i tysthet, bortglömda även i samtalen om folkhälsa och samhällspåverkan..

Generellt så är ensamma kvinnor i regel betydligt mer välfungerande och ses inte som någon udda kuf .

Ensamma kvinnor har i regel ett bra arbete , bor i en fin bostad man sköter om, fungerande rutiner, meningsfull sysselsättning på sin fritid och överlag är ganska friska och som då påpekats är inte ett problem för samhället som sådant.  Ensamma kvinnor generellt upplevs ofta som sociala då dom rör.på sig ute i samhället på.ett sättt män sällan gör. Tex går.ut ensamma och dansar, reser på egen hand,  går på bio själva,  överlag har aktiviteter i sociala sammanhang.   
 

Psykisk ohälsa däremot.är.oftast ledordet för ensamma män i större utsträckning. Har oftast inte heller varken jobb, bostad , rutiner eller några utpräglade intressen och går sällan ut och rör sig socialt i samhället.  Ensamma män ses oftast som kufar och beter sig mer iögonfallande. 

De skaffar katt och blir nöjda.

Därför att ensamma kvinnor ofta inte gör det till ett stort problem att de är ensamma. Vi kan oftast ta vara på oss själva och inser att vuxna människor har ansvar för sina liv. Många män har fastnat i barnstadiet och behöver en "mamma" som tar hand om dem, sköter hushållssysslor, och ger dem kärlek och sex. Jag skulle verkligen skämmas om jag skrev inlägg på FL och beklagade mig över ensamhet och förväntade mig att folk här skulle tycka synd om mig. Har dessa män ingen stolthet? Går de ut på gatan och skriker och gråter om att de är ensamma med?