Saknar ni era klasskamrater från grundskolan?

Rätt många har jag fortfarande kontakt med 33 år senare.. Så nej det är inte så många jag saknar.  Dom som jag saknar lever inte längre.. 

Nej absolut inte, jag tror inte jag skulle kunna plocka fram mer än ca hälften ur minnet ens. Inte kontakt med någon alls, däremot med några från gymnasiet och universitetstiden.

Ja, en från en parallellklass. Vi hade kontakt rätt länge (typ 15 år) men sen rann det ut i sanden. Kan ju bli så när man bor långt ifrån varandra och har fullt upp med småbarn och hus och allt. 

Nej, klasskompisr är generellt inga man har kontakt med i vuxenlivet, såvida man inte varit väldigt bra och nära vän till någon eller råkat hamna på samma arbetsplats.

Annars tycker jag nog att de flesta bör kunna acceptera att då är då och nu är nu. Man kanske hade något gemensamt då, och man tvingades ju umgås med dem för att man gick i samma klass/ skola, men som vuxen, nej.

Vilken konstig inställning 

Det har ju visat sig i många undersökningar att behålla  barndomskompisar är väldigt viktiga ut fler perspektiv och det är därför man tex gärna frågar om såna kontakter vid psykologiska utredningar 

Ja, jag hade en bästa vän i högstadiet som blev "hemmasittare" sista tiden och väldigt tydligt mådde dåligt. Han bröt all kontakt med oss klasskamrater också och jag var för ung och dum för att veta hur jag skulle navigera situationen så efter ett par envisa försök att ringa och skicka meddelanden så gav jag upp. Inte säkert att vi hade haft kontakt idag ändå, men jag antar att känslan av att ha förlorat en vän och att relationen liksom lämnades oavslutad (från min sida i alla fall) gör att saknaden dröjer sig kvar, trots att vi nu hunnit fylla 30... 

Saknar honom titt som tätt faktiskt. Han var den härligaste människan jag lärt känna. Genomsnäll och humoristisk, klok. På den tiden var vi två lite utstötta udda fåglar som funnit varandra och jag vet inte om jag hade överlevt högstadiet utan honom. Så absolut, just honom saknar jag. Ibland fungerar jag på att skicka ett brev, men jag vet inte om han hade uppskattat det. För honom är jag kanske mest en påminnelse om en jobbig tid.

 Inte alls, dom flesta går vidare med ditt liv. Det är en del av livet att människor kommer och går. 

Jag är inte beroende av andra människor, man förändras dessutom som människa. Jag är inte samma person som jag var när jag var i den åldern heller. Dessutom är jag inte speciellt nostalgisk och klänger mig inte fast i det förflutna.

Men min drivkraft har heller aldrig varit beroende av andra människor så som vänner och kärlek , eller ett behov av att ha en partner för att få vardagen och mig själv att "leva".

Men sedan är jag också en sådan person som klarat av externt svåra saker i mitt liv på helt egen hand. Människor är dessutom rätt värdelösa generellt. Alla vill vara din vän, när det går bra.  Mycket fokus på materiell status och yta. Och det har aldrig varit min grej heller. Det sorgliga med Sverige just nu, är att man ser genom forskning och undersökningar att ett " elit samhälle" håller på att växa fram. Bara det enbart, borde ge en indikation på vad människor i detta land bryr sig om.

Känner inte att jag missar något heller, är inte intresserade av nya bekantskaper och vänner. Det känns oerhört ospännande för mig personligen.

Jag har mycket annat jag sysslar med i mitt liv som skänker välmående och det jag behöver. 

Skicka ett brev. Du kan ha varit en stjärna i mörkret för honom. Minnet av hur det var då bär han alltid med sig, oavsett om en god vän från förr hör av sig eller inte. 

På Facebook t.ex. är jag bara vän med några som jag umgicks mycket med i högstadiet och gymnaiset. Och ser att det är samma för andra. När Facebook var relativt nytt var man vän med vissa av dem ett tag, sen tog man bort varandra, eftersom det nuvarande livet är viktigare än det dåvarande. Den generella FL-intsällningen brukar dock vara att man inte har tidigare klasskompisar som vänner i vuxen ålder, förutom några få undantag då.

Samma här. Som du säger så är allt dessutom idag väldigt ytligt, och s,k. "vänskaper" är ofta beroende av att dina "vänner" kan få ut något av dig / ha nytta av dig på något sätt.

Förstår inte vissas vurm för att ha kontakt med gamla klasskamrater, som kanske lever helt andra liv idag och tycker att det stadiet hörde ungdomen till. En gammal klasskompis till mig hamnade snett tidigt i livet, i missbruk m.m,, han håller på och skickar förfrågningar till gamla klasskompisar från högstadiet och gymnasiet, och blir såklart avvisad av de flesta. En tidigare classmate som dessutom förstört sitt eget liv vill INGEN ha kontakt med som vuxen och äldre. Men det fattar inte denna person.

Saknar att ha kontakt med dom ungefär lika mycket som man saknar att ha syfilis. 

Var mobbad en stor del av grundskolan, så har inte något intresse av att träffa någon av dom.
Lagt det bakom mig nu och är nöjd med mitt liv familj och karriär. Så skulle inte säga att jag hyser nån agg längre men finns inget intresse av att ha någon kontakt. 

Nja, vissa kan jag sakna ibland men det finns orsaker till att vi antingen bröt kontakten eller att den rann ut i sanden. Vissa är jag oerhört lättad och tacksam att slippa.

Min fd bästis från sjuan-åttan gjorde en del oförlåtliga saker i övre tonåren och levde en livsstil jag absolut inte ville vara del av som ung vuxen. Hon har försökt få kontakt med mig igen och berättat om hur mycket hon saknar högstadiet och att det var bästa tiden i livet. Jag känner ingen större nostalgi inför den tiden och tycker att det inte spelar någon roll hur roligt vi hade ihop som 13-14-åringar när hon beter sig så illa idag som vuxen.

Jag är fortfarande vän med flera från lågstadiet till gymnasiet, vi var ute på middag tillsammans nu i december.

Jag umgås fortfarande med ett par kompisar från den tiden, och ytterligare några är jag vän med på Facebook. 

Jag gick i ettan till sexan med samma klass. Högstadiet var i en annan skola och ungefär 1/4 av min ursprungsklass hamnade tillsammans i sjuan. 

Sex år tillsammans med samma personer är en väldigt lång tid när man är barn, när man går i sexan och är tolv år handlar det ju om halva ens liv. Man träffas dagligen och under större delen av den dagen. Och en del av dem gick i jag i samma klass med i nio år (i gymnasiet fick jag en helt ny klass). Det är speciellt med personer man tillbringar så stor del av sitt liv med, även om man inte valt dem eller kommer så bra överens. 

Under gymnasietiden umgicks jag fortfarande med mina kompisar från min gamla klass, men efter det splittrades de flesta av oss, till nya städer, universitet, pojkvänner, jobb, osv. På den tiden fanns inte Facebook, så de flesta tappade jag kontakten med. 

Tio år efter nian hade vi återföreningsfest, då fick jag träffa de flesta ur mina gamla klasser, men efter det är det som sagt bara några få jag fortfarande har kontakt med.

De övriga, saknar jag dem? Nej. Jag tänker på en del av dem ibland, men det är inte direkt med saknad. Jag kan undra hur det gick för dem i livet. Jag tänker även på en del av dem som var elaka eller direkt mobbare, så här i efterhand när jag blivit vuxen kan jag se varför i alla fall en del av dem betedde sig så, att de inte hade det så lätt själva (det ursäktar ingenting, men jag kan fundera över det).

Jag kan lugnt säga att tankarna på mina gamla klasskamrater inte tar upp speciellt mycket tid eller kraft från mitt liv. 

Jag förstår vad du menar och hur du känner det. Jag gick genom samma sak. Gymnasietiden minns jag med värme, men från grundskoletiden har jag med undantag av 3 kompisar inga kontakter. Jag gick inte ens på återföreningarna. Varför skulle jag?. 

Det sägs att man inte ska vara långsint, men när man under lång tid utsätts för något som går på djupet och formar en som människa finns det faktiskt en viss relevans för långsinthet anser jag. Visst kan man skylla mycket på ungdomlig oförstånd, men mobbarna är mycket väl medvetna om vad de gör och de gör det för att skada. Det är ju därför de gör det.

Jag kan sakna den tiden som var och allt roliga vi gjorde. Men enskilda individer?Nää?