Svågers fru använder min barnlöshet som vapen i bråk

Den enskilda händelsen du beskriver tycker jag inte är oförlåtlig, förutsatt att det vore en engångsföreteelse och att man får en genuin ursäkt. Men eftersom detta är ett beteende som återkommer så är det nog tyvärr bäst att hålla kontakten till ett minimum.

Var finns din svåger i allt detta? Är han av samma skrot och korn eller är han också ett offer för hennes aggressioner? 

"Om du på riktigt tycker att du beter dig som en vuxen och är en bra förälder när du skriker könsord och hotar med att kasta tallrikar så har vi nog inte mycket att tala om mer.

Där går nämligen en gräns, och det tror jag de flesta håller med om.

Så ska du be min man om ursäkt för ditt beteende eller ska vi hålla oss till hej och hejdå resten av gångerna vi möts?"

-
Sen följde några år där vi bara sa hej/hejdå till svägerskan och bara åkte till föräldrarna när det var minst 12-14 pers där för då behöver man inte tala med just den som retar gallfeber på en. Jag har bytt rum varje gång hon kom in där jag var vid några släktträffar, eller gått ut i trädgården om hon var inne osv.

Vi avböjde alla inbjudningar där det bara skulle bli hon, vi och en förälder, och en gång packade vi ihop och lämnade ett sommarställe på 20 min eftersom hon kom på oanmält besök med sina barn de enda två dagar på hela sommaren vi hade bett om att få vara hos svärfar med bara honom så vår son kunde få tala med farfar utan att bli nersprungen av hennes barn.

Nu pågår sista arvsskiftet och efter det ska vi aldrig mer ha med den gränslösa borderlinemänniskan att göra.

Stackars hennes barn som får se detta! Hon verkar ju inte frisk alls. 
Undvik henne. 

Ni vet ju att hon är knäpp så hur hon beter sig behöver inte betyda någonting för er. Prata med henne så lite som bara går och tänk på henne som en senil gammal släkting som inte är tillförlitlig.

Jobbig situation! Men var finns din svåger i detta? 

Din man sjuk och eländig befinner sig hos sin mamma, vid köksbordet, här finns också svägerska och syskonbarn.
Dessa barn kanske brukar ha detta uppförande hos sin farmor.
Din man kanske var sur och grinig, orolig för sin far på sjukhuset.
TS har ju inte varit i rummet så vi vet inte om svägerska är dum i huvet eller om de bara inte klickar.

Jag jag önskar att det var en engångsföreteelse men detta är återkommande under flera år. Man har bara förlåtit och gått vidare för man tänker att det är ju svågerns fru och man vill hålla ihop familjen. 

Problemet är att det här är ett mönster. Hon blir arg, säger elaka saker, och sen bortförklarar hon det istället för att ta ansvar. Hon har aldrig någonsin bett om ursäkt till någon för saker hon sagt och gjort. 

Men att hon nämner vår barnlöshet på sättet hon gjort för att medvetet såra min man är så jäkla lågt att jag inte finner några ord. Han mår extremt dåligt över det för allt han vill är att bli pappa. Även om detta hade varit en engångsföreteelse så har jag svårt att tro att det är något jag skulle kunna bara förlåta och glömma bort. 

Min svåger hamnar ofta emellan. Han säger sällan ifrån och det känns mer som att han låter det fortsätta för att han inte har tid eller ork att lägga sig i. Tyvärr blir ju då konsekvenserna att hennes beteende aldrig riktigt får några följder. 

Tack för ditt svar och för att du delade med dig av hur ni gjorde. Det hjälper faktiskt att få läsa hur andra gör som hamnar i liknande situation. 

När situationen lugnat sig lite så tänker jag att jag absolut ska säga så som du skrev. Tyvärr är det nog högst troligt att hon kommer vägra göra det i och med att hon aldrig någonsin bett om ursäkt till någon av oss vid tidigare konflikter. 

Fast det svägerska sa gick ju långt utanför vad man säger om man har en normal uppfostran?

Utifrån vad du skriver så överreagerar du inte! Hon är en ytterst påfrestande person som man inte vill ha i sin närhet. 

Väldigt olämpligt att ha ett utbrott på din man i svärföräldrars hem när svärfadern låg på sjukhus t.ex. Det enda ni kan göra är att dra ner kontakten till ett absolut minimum och försöka gästa svärföräldrarna  bara när hon inte är där. 

Sätter ni igång henne på ett större bråk (trots att hon förtjänar det) så blir svärföräldrarna lidande.

Ja fast oavsett vad så tycker jag inte att man uttrycker sig och beter sig på det sättet som hon gör. Jag behöver inte ha varit i rummet för att förstå vad som hänt. Jag vet mycket väl hur hon är. Dessutom var min svärmor där och vittnade om hela händelsen och skällde ut henne. 

Man ansvarar själv för hur man beter sig och vad man säger till andra människor, oavsett vad. Den här människa har hotat om fysiskt våld och psykiskt misshandlat hela familjen i flera år. Det behövs väldigt lite för att trigga igång henne och då blir hon hysterisk och aggressiv. Så det handlar inte om att min man och hon inte klickar. Hon har problem med allt och alla eftersom hon har en offermentalitet. 

Jag står inte ut mer med detta och vill inte acceptera att hon behandlar oss på det här sättet bara för att hålla ihop familjen. Därför har jag nu vänt mig till detta forum för att få råd. 

Oavsett vilket så är ju svägerskans beteende oacceptabelt.
Och det verkar dessutom ha skett vid upprepade tillfällen.
Denna gång när en familjemedlem dessutom ligger på sjukhus. Och det för en skitsak.
TS man bad bara svägerskan att tysta ner sina barn. Det är inget att riva upp himmel och jord för.
Speciellt inte när han var sjuk och hans pappa låg på sjukhus.
Det är en situation där hon själv borde ha haft vett nog att visa respekt och förståelse.

Det finns bara ert sätt: Minimera, minimera, minimera kontakten.

Mam behöver inte umgås med en sån människa. Både jag och sambon har en sån var i vår släkt. Blir vi inbjudna till nåt så säger vi bara "Kommer xxxxx?". "Ja?". "Okej, då ses vi en annan dag!". Har fungerat i fyra års tid. För inte fan har våra "anhöriga" fattat vinken och bett om ursäkt eller velat göra något åt det.

Tycker inte det är socialt att umgås med henne. Det här ska ni inte ta. Otroligt lågt av henne att utnyttja er känslighet ang. barnlösheten. Umgås med svärföräldrarna, men inte med henne. 

Det där var att gå låååååångt över ALLA gränser!
Jag tycker verkligen inte att ni ska låta detta beteende gå omärkt förbi.

Jag hade bokat in en träff med svägerskan och svågern någostans där ni kan lämna när ni känner att ni har sagt ert/fått nog. Jag hade då talat om exakt hur det sista grälet påverkat er, hur vidrigt beteendet var och att en ursäkt är det minsta svägerskan ska komma med. 

Efter det hade jag behandlat svägerskan som luft. Varken häslat, bemödat med en blick eller ord. Ignorerat totalt men deltagit i ALLA familjetillställningar som jag jade velat vara med på. 

Om man bortser från den otrevliga kommentaren om svårigheter att få barn, var det ändå otrevligt uppförande så det räcker och blir över. Skulle undvika att umgås med människan och när det inte går att undvika, inskränka kommunikationen till Hej och Var snäll och skicka mig saltet. 

Usch vilken jobbig situation du och din man befinner er i. Det finns två saker i mitt liv som påverkat mina känslor väldigt starkt. De gångerna var när vi under många år inte kunde få barn och när jag hade små barn och jag tyckte att någon betedde sig illa mot det. Jag agerade aldrig mot någon annan så som hon gjorde, men jag kunde älta och vara frustrerad över hur andra bemötte mig eller de jag älskade. Jag har hört märkliga saker från föräldrar ibland jag också. Ibland har jag accepterat det, ibland inte. Men jag tar det med ro då jag vet hur starka och irrationella de känslorna kan vara. Jag tycker att det låter som att hon gick långt över en gräns som jag skulle accepterat eller kunnat gå över själv. Däremot vet jag att stressade föräldrar kan reagera så. Lägg till din mans mående både fysiskt och psykiskt vid tillfället. Det är inte konstigt att konflikter kan uppstå då. 

Låt henne vara bitter och sur och undvik henne om hon ger er dålig energi. Ni behöver all ork och kärlek ni kan få och ge till varandra. Där du och din man befinner er i nu är jättetufft. Så låt inte henne dra ner er mer än vad ni redan är. Stötta och glöm inte varandra. 

Jag hade också stora problem med min svärfamilj. Jag läste det så att jag sökte till en utbildning i en annan stad, och kom in på den, och jag förklarade för min man att jag MÅSTE få ta platsen, att det var rena turen att jag hade kommit in och att det inte skulle hända mer. Detta var inte riktigt sant...

Men i alla fall så fick jag med honom och vi flyttade till den staden (jag tog ett studentrum några månader först, tills vi hade fixat allt med flytten). Efter det - med det stora fysiska avståndet till svärfamiljen - så blev det mycket lugnare. Min man fick ha kontakt med sin svärfamilj över Facebook och Messenger, det störde inte mig. De hälsade bara på någon enstaka gång efter det. 

Hitta på någon sådan ursäkt att flytta du med, som INTE involverar att du vill bort från din svärfamilj!