Komma över extrem könsbesvikelse

Bra att du tar tag i att få en samtalskontakt!

Jag kan inte exakt relatera eftersom jag inte blev besviken när vi fick reda på att vi väntade en pojke, eftersom jag utgick från att han skulle bli första av flera barn. Nu har omständigheterna blivit sådana att jag inte kan få fler biologiska barn, så jag kommer att sitta där utan någon dotter. Ja utan syskon alls till min son, till och med. För mig är det inte en besvikelse över könet, utan mer ångesten över en slags kontrollförlust som är jobbig. Kanske är det samma för dig...? I så fall är det kanske det du behöver arbeta med, för hela grejen med att bli förälder är så mycket man inte kan styra över...

Vi hade sådana känslor inför vårt tredje barn av olika anledningar som jag inte vill gå in på, men allt var fullständigt bortblåst efter att han föddes. Nu är det väldigt svårt att förstå hur jag kunde ha sådana känslor. Försök att ha lite is i magen, det kan vara svårt att förstå hur fantastiskt underbart det är att få en liten pojke innan man har fått just den fantastiska pojken 😊

Barnet är inte till för dig. Du är till för barnet. Tänk så. 

Måste först säga att det är modigt av dig att skriva en sån här sak! Jag hoppas att du kommer att slippa en massa påhopp. 

Så min egen erfarenhet. När jag flyttade hemifrån som 19-åring flyttade jag fr ena änden av landet till andra, vilket blev lite väl bra; jag hade fruktansvärt mycket ångest, hemlängtan etc och upplevde en enorm kontrollförlust. Jag ville bara tillbaka till det som var känt och tryggt och skapade därför mitt nya vuxna liv kring premissen att det skulle bli precis som min uppväxt - vilket bla förde med sig en besatthet av att jag måste få exakt två barn, som båda måste vara flickor och som skulle ha tre års åldersskillnad. När jag sen väl blev gravid m första barnet hade jag sjuk ångest över att det kanske inte skulle bli en flicka; samtidigt var jag så rädd för vad resultatet skulle visa att det dröjde ända t UL i ... v 30-nånting (kommer inte ihåg exakt; det är 25 år sen nu!) innan jag vågade ta reda på könet - och då visade det sig att det var en liten kille! Jag fick sån fruktansvärd ångest som dessutom förstärktes enormt av den helt överväldigande skammen ... Men. Vet du vad? I samma sekund som jag fick den där lille killen på bröstet försvann all ångesten som i ett trollslag - alltså bara så där, som att knäppa med fingrarna! Det var en sååå häftig upplevelse och jag kunde plötsligt inte öht förstå hur jag hade kunnat vara så fast i att det måste vara en tjej!

Idag är jag lycklig mamma till inte mindre än fem barn (som alla är vuxna vid det här laget) varav noll är flickor! Min plan, som verkade så livsavgörande, gick alltså fullständigt i stöpet - jag skulle ha två flickor med tre år emellan men fick istället fem pojkar med ca ett år emellan varje barn - och det blev hur bra som helst!

Jag tror (som andra också varit inne på) att det även i ditt fall är frågan om kontrollbehov och oförmåga att hantera kontrollförlust. Därför är det jättebra att du med en gång tagit tag i att be om samtalsstöd. Jag tror att det hade varit bra att även ta mer hjälp än så - typ KBT- men samtalsstöd är ju ett jättebra första steg.

Du kommer att fixa det här! ♥️😊

Jag tror absolut att det kan handla om kontrollförlust. Jag har de senaste dagarna djupeykt i fenomenet ?genderswaying? vilket bara handlar om en falsk känsla av trygghet och kontroll. Jag har dock idag börjat inse hur orimliga mina tankar faktiskt är, men det är väl därför min hjärna försöker hitta orimliga lösningar på mitt ?problem?. Tack för ditt svar, du har så rätt i att det handlar om så mycket olika saket. Att bli förälder alltså❤️

Wow.. blir helt tårögd av att läsa detta. Jag flyttade också som 19åring över hela landet och det har nog påverkat mig mer än vad jag tror, även fast jag ville flytta såklart. Jag kan känna igen mig så mycket i det du skriver, jag har nog också haft en föreställning av hur en familj ?ska? se ut, alltså en mamma och en dotter. Nu har jag en fantastisk sambo men han har jag nog sett mer som ett plus i kanten eftersom jag växte upp med en ensamstående mamma i 13 år tills lillebror kom. Det känns genast lättare i min ångestfyllda själ, tack vare att jag fick läsa det du skrev. Tack så hemskt mycket för att du delar med dig, det här ska jag komma tillbaks till och läsa när det känns som värst❤️

Vet du vad känslan bottnar sig i?
Vad du tror att en flicka kan "tillföra" som inte en pojke kan?

Frågar för jag var i samma sits nästan
Största önskan döttrar 
Fick en dotter sedan son och sedan dotter.
De är alla i övre tonåren idag
Jag har , och har alltid haft, klart bästa relationen till sonen 
Oväntat för mig innan 

Är väl kanske för gammal för en tråd om att få barn., men ...
Fick en bonusdotter - fick en egen dotter - gick 10 år och fick en son.
Blev nyss morfar - och jag vägrade veta könet - ALLA visste utom jag! Fantastiskt att alla knep ihop under så lång tid, men jag fick en  dotter-dotter!!! 
Och mitt första barn och mitt första "bio-barm" var också en dotter och jag jag har en son på snart 21. 
Skiter i könet, totalt. De är fina och empatiska barn som verkligen tar hand om sina nära.
Självklart har jag inte gjort detta själv utan det beror också på deras mammor.

Sorryyyy, och numera också bonus-mormor ...

Förstår lite. Min första var jag säker på att det var en kille men efter nio månader där pappan och flera andra sa tjej kunde jag mig lite snuvad på konfekten minst sagt när han faktiskt kom ut. En jättefin liten kille! 

Barn 2 var jag precis lika övertygad om en kille. Var lite besviken över att det var två killar, men tänkte de har förhoppningsvis roligt ihop. Typ v 30-35 sa en bekant dock att jag hade fel (hon hade jobbat på förlossningen tidigare) och ut kom en tjej!

Jag insåg när hon föddes att jag hade blivit lika lycklig och glad för en kille så länge barnet var friskt och välmående. 

(Fast forward tonåren - killar är enklare än tjejer! Hormonerna och humöret flödar hos både mor som är i klimakterieålder och pubertalt barn. 🙈😆)

Men åååh så glad jag blir att du känner att mitt inlägg var hjälpsamt! ❤️ 

Det här kommer som sagt att lösa sig - du verkar ju funka precis som mig, och det har som sagt verkligen blivit hur bra som helst för min del; jag skulle verkligen, verkligen inte vilja ha det på nåt annat sätt!!! 

Dessutom har du en fantastisk sambo, och du har varit klok nog att ta tag i din ångest med en gång ❤️ så du har ju verkligen alla förutsättningar för att det är ska ordna sig ❤️

Vi människor har ju under så lång tid först fått reda på könet när barnet kommit ut. I kombination med en massa må-bra hormoner.
Nu är det mer regel än undantag att få reda på könet fast att det nog egentligen skulle kännas mer naturligt och rätt för en del att få reda på könet först när barnet kommer. De som haft tankar om "fel" kön vittnar alltid om att det känns underbart och rätt när man väl har barnet i famnen, oavsett kön.

Jag kände likadant inför mitt andra barn. Jag önskade verkligen en son men vi fick en till dotter. Jag sökte också stöd och pratade igenom allt jag kände vilket hjälpte väldigt mycket. Sen när hon födde kände jag inte längre något annat än kärlek till flickan. 

Nu har jag accepterat att jag aldrig kommer få en son och det att det gör ingenting. Nu kan jag istället vara den bästa pappan jag kan till mina döttrar. 

Det är inte farligt eller elakt att känna som du gör. Och du kommer att ta dig igenom det. 

Tänkte precis skriva detta. Jag tror att det är bättre att inte ta reda på könet, utan bara tänka att man ska få ett barn.