Amorterar man inte i sverige?

Är belångsgraden högre än 50% måste man amortera.

Sen är det lite olika hur man gör. En del vill bli skuldfria. Andra tycker det blir bättre avkastning om man investera istället för att amortera. En del vill inte binda för mycket kapital i fasigheten och väljer att ha mer likvida tillgångar. Några väljer att amortera inget eller lite när huset är nyköpt då pengarna behövs bättre till att bilda familj och istället är planen att amortera mera när barnen flyttat hemifrån.

Skillnaden blir inte jättestor i praktiken då man i Finland kan ta nytt bostadslån med fastigheten som säkerhet

Inflationen äter upp lånet.

Behöver pengarna nu inte när jag är 70 + 

Doc så är mitt hus belånat med 60 % , så låg belåningsgrad.

Vilka pengar skulle du få när du är 70+ ?

Det är stor skillnad på hur man amorterar k Sverige och Finland, ja. Har en åländsk väninna som blev helt chockad över våra regler när det kom på tal. Hon är ensamstående och amorterar 10.000 i månaden. Det tyckte hon var normalt.
Det är nog både regler och attityd som skiljer. Googlar man så kan man i alla fall få fram att svenska hushåll är mycket hårdare belånade än finska hushåll.

För oss var det självklart att sträva efter att betala skulden. "Den som är satt i skuld är icke fri", som en statsminister sade. Inte förrän lånet var avbetalat var huset vårt, dessförinnan var det bankens.

Men så kommer mina föräldrar från det som förr kallades Österland (dvs Finland) och har inte svenskarnas lättsinniga inställning till skulder. Jag har uppfostrat min dotter till samma inställning, men hon har ännu inte lyckats betala av sitt lån.

Hur många svenskar ställer sig till lån generellt kan man se i Lyxfällan.

För mig är nettoförmögenheten det viktiga, inte att vara skuldfri. De som investerat de senaste 10-15 åren istället för att amortera har mer pengar än de som amorterat. 

Många pensionärer är skuldfria, har låg pension och inga pengar att underhålla huset med. 

Nettoförmögenhet är viktigare än skuld. För mig känns det bättre att ha en del likvida medel med bra avkastning än att vara helt skuldfri.

Även om fastigheten är belånad kan jag inte överföra ägaransvar till banken. Fastigheten är min med alla de skyldigheter och rättigheter det innebär. 

Att premiera lånande, samt att minska skatter och amorteringar för boende, är en del av det svenska politiska systemet, där politiker köper sig till röster hos den breda medelklassen genom att få denna till att känna sig förmögen, när det kan vara svårt att belöna dessa väljare på annat sätt. Det är ett pyramidspel, som är nödvändigt för att få regeringsmakten.

Men fastigheten är bankens pant. Kan jag inte betala räntor och amorteringar så kan den utmätas.

Betr de fattiga pensionärerna som sitter med hus utan lån så har de iaf låga boendekostnader, lägre än om de bodde i lägenhet. Och har man lyckats betala av lånet så har man säkert klarat av att ha ett sparkapital sedan också.

På mina föräldrars tid, dvs fram till 2000 ungefär. då var det väldigt viktigt för svenskar över lag att inte ha skulder. Huslån skulle betalas tillbaka, orecis som alla andra lån. Det fanns även en mentalitet av att man köper ett hus för att bo i, tills man flyttar in "på hemmet". Det var lite därför man köpte, annans kunde man bo i hyres. Sen kom bostadsrushen. Bostäder, framför allt i storstan, blev investeringar istället för hem, och särskilt om man satt i en hyresrätt som skulle ombildas. Men köpte, med lånade pengar, för kronor och ören, och sålde direkt för ibland hundratals gånger mer (det var så pass vanligt och blev ett problem att många föreningar satte en gräns på när man tidigast fick flytta efter köp), och satte de nyförvärvade pengarna i ett "bättre", dyrare boende, kanske med extra lån. Många banker gjorde lånen amorterignsfria första X åren och/eller med endast X% belåningsgrad, och då priserna trissades upp vansinnigt och folk flyttade till nya, dyrare bostäder efter bara ett par år och bankerna glatt lånde ut pengar till bostadsspekulation, så blev mentaliteten den nya; Varför betala för ett hus där vi ändå inte ska bo mer än några få år? 

Mentaliteten sitter kvar än, men med tanke på dagens bostadspriser vs dagens inkomster kommer nog gen Z och Alpha ha andra åsikter. De syns redan lite smått.

Själv köpte jag, och maken, för att bo, inte för att räkna in någon slags numera förmodligen ganska osäker framtida vinst, och amorterder aggressivt. För den som är satt i skuld är inte fri. Nu är vi skuldfria, lagom till att ungsta barnet börjar bli flygfärdig. 

Till skillnad från nickel "apa" ovanför skulle jag säga att det för faktiskt var vanligare att man INTE betalade av hela sitt lån. Det var bland annat skattemässigt bättre. 

Sådant ligger också kvar hos många. 

Det beror nog mycket på hur mycket man har lånat, vilka inkomster man har och hur räntan ser ut.

Låneräntorna är låga i Sverige, och avkastningen på fonder är hög. För oss skulle det bli dubbelt så dyrt att amortera jämfört med att spara. Den dag vi vill amortera kan vi ta av miljonen i fonderna.

Jo men om utväxlingen på investerade pengar är 12-18% över tid och låneräntan på bolånet 1,3% är det inte ett bra ekonomiskt beslut att prioritera amortering.

Göran Persson försökte lura oss. "Den som är satt i skuld är icke fri." Låter som om det stod i Bibeln. I själva verket är det helt fel. Allt beror på vilken förmögenhet man har. 

Som sagt: Räkna på det. Multiplicera det du hade tänkt amortera med månader och år, och lägg till säg 10 procent om året i tillväxt i fonderna. Då kan du se hur mycket du förlorar på att amortera.

Dock viktigt att faktiskt spara. Det kan komma en dag då du inte har råd med räntor och amorteringar längre, och då måste du kunna lyfta av lånet.

Som pensionär med låg pension är jag glad att huset amorterades av på ca 10 år. Idag skulle vi inte ens kunna hyra en 1:a för samma månadskostnad. Trots vanliga jobb kunde vi unna oss livets goda. Sparande var inte heller något problem de senaste 30 åren. Även om det vore bekvämt att bo i lägenhet så är jag ännu inte beredd att betala närmare 15000 mer i månaden i hyra.