Måste man umgås hela tiden i en relation?

Sen kan man ju när man har barn umgås och hitta på saker med bara barnen själv. Samma där att en del anser att man måste umgås hela familjen. Rätt skönt att vara ensam vuxen med barn ibland. Något som mitt ex anslut inte förstod sig på. 

vi har vart ihop i snart 26 år, personligen har jag också svårt för att umgås med människor. 
vi delar t.ex. sommarhus med hans släkt och jag måste få sova i en egen byggnad för jag får panik av att vara med dom hela tiden. och det finns inga dörrar heller. 

har också svårt att vara länge med vänner, dvs har ett stort behov av ensamtid. 
men det funkar med oss! 

vi har tv i sovrum vardagsrum, just nu har ingen av oss nån hobby eller intresse vi åker iväg på så vi är med varann hela tiden mer eller mindre. 
men ofta så är vi olika rum med och kollar på tv. 
vissa dar i veckan kollar vi på tv ihop. Men det funkar för oss. 

vi gör ju saker gemensamt, promenerar med hunden, och hittar på annat. men just att kunna vara ensam i sovrummet eller vardagsrummet är viktigt för mig. 
har även en tonåring hemma med eget rum. 

Stämmer inte på mig.
Jag är otroligt självständig och har alltid varit och fungerar exceptionellt bra i grupp och trivs med trivs av att umgås och lära känna nya människor.
Men, jag blir också väldigt utmattad av mycket social stimulans, brukar skämta att jag går social baksmälla när jag har integrerat mycket med människor vilket är synd för jag är genuint en gruppmänniska och älskar att umgås men för mycket av det får mig extremt trött.
Har ett ytterst socialt arbete med dagligen mycket ljud och intryck omkring mig så det gör inte saken lättare.
Jag behöver folk som uppskattar mig och inte tar min egentid som ett tecken på ointresse för dem utan har förståelse för hur jag funkar och är mitt nästa jag.

TS, det låter som du är en person som vill vara andra till lags och dålig på att sätta gränser.

Du skriver "Det är alltid jag som gör slut för männen har varit nöjda med relationen i övrigt."

Det låter som du är någon som har svårt att förklara och stå för dina behov och att du kompromissar med dig själv. Men det går att vara introvert och vara ihop med en extrovert, bara man vågar förklara sina behov. Då vet den extroverta vad den har att förhålla sig till och då kan ni båda avgöra om det kommer funka eller ej.

Men som det är nu verkar du inte våga säga vad du behöver i tillräcklig grad = undvikande beteende, det är inte kommunikation och så till slut avslutar du relationen.

Låter som du behöver öva på att stå upp för dig själv och dina behov. Det kommer du inte undan även om du hittar en partner som är som du.

Om min partner bara vill ses någon gång per vecka hade jag lika gärna kunnat ha en kk. Samma sak om sammanboende inte hade varit aktuellt i framtiden.

Om hon sen säger att hon inte vill ses då hon behöver egentid och vila och istället umgås med familj och vänner hade jag nog funderat på vilken min roll i hennes liv är.

Jag kommer från andra änden av skalan och kan inte tänka mig att leva med en partner som inte upplevs intresserad av mig och vill hitta gemensamma mål och aktiviteter.

Det gör mig deprimerad väldigt fort om relationen blir så och det är oundvikligt att jag blir mottaglig för andra inviter då och kommer att göra slut.

Nej, det handlar allt som oftast om att man bara vill ha ett eget space. Fråga folk som gått från att vara sambo till särbo så kommer du förstå bättre, varför det är både bra och praktiskt.

Jag kan inte säga något om rätt eller fel för alla är olika, men jag har varit i tre långa relationer och gått igenom en lång intensiv förälskelsefas med alla tre (mer eller mindre). Under förälskelsen vill man väl inget hellre än att vara med den andra personen, dag och natt? Så har jag iaf känt - även när jag själv egentligen inte varit så kär. Enda sättet att veta om båda upplever samma sak är ju att det blir tydligt att båda är i bubblan och är helt fokuserade på varandra. Hade bara den ena känt så så hade det känts skevt, och jag hade nog tolkat det som att intresset inte var ömsesidigt. Att vara förälskad är som att ha en nyfödd bebis, fast utan det jobbiga. Det är hela ens liv just då, man går upp i det helt och hållet och allt kretsar kring den personen. Är det inte just det som är förälskelse? Sedan har jag iof inte haft något emot att vara extremt mycket med killen även i de fall jag inte varit lika kär som han heller så det kanske beror på hur man är. Jag bara spånar. Men så har det varit i mina relationer.

Sedan är det nog ganska mycket vana. När jag jobbade extremt mycket och hade en massa stress på jobbet och knappt han träffa min sambo blev allt dåligt mellan oss och jag ville knappt vara med honom. Vi gled isär. sedan kom covid och vi blev tightare än någonsin och extremt kära igen och vår relation har aldrig varit så bra som då. Sedan dess har vi haft det bra för det mesta men saknar den tiden på ett sätt (vill självklart inte ha alla de dåliga sakerna med covid) för vi hade tid och energi att göra så mycket mysiga saker bara han och jag. Det var väldigt bra för oss. Sedan dess har jag ofta saknat honom bara han är på jobbet, särskilt på måndagar när man vant sig att ha varandra efter helgen. Jag är å andra sidan mycket vanemänniska och inte så äventyrlig som du säkert är.

Min tjejkompis som jag gillar massor och som verkar resonera som du har sagt liknande saker visade det sig att hon bara inte gillade killarna tillräckligt mycket. sedan träffade hon en kille som hon verkligen gillade och de flyttade ihop och fick barn direkt. Hon var verkligen extremt självständig innan och ville absolut inte bilda familj heller, men hon hade inte träffat rätt. Då var hon ändå i långa relationer med de andra. Kan inte säga det var så med dig, men känns inte heller som att man gör slut för att den ena vill vara med en mer än man själv vill om man verkligen älskar personen.

Tänker på hur vi alla har olika anknytningsmönster sedan vi var små. Har läst en kurs i psykologi men minns inte på rak arm vilka olika anknytningsmönster som finns och hur de kan ta sig uttryck. Jag tror jag har relativt trygg anknytning i grunden (sedan har jag andra issues såklart, alla har sitt bagage). Jag är introvert men social vilket gör att jag gärna vill ha mycket kontakt, men helst bara med dem som redan står mig närmast. Jag står och faller inte med min relation men jag söker mig gärna till dem som står mig allra närmast och vill gärna fördjupa relationer som är viktiga för mig. Finns mycket som påverkar. Många som är väldigt självständiga har en undvikande anknytningsstil. Ingen aning om ifall det är fallet för dig men finns så mycket som kan spela in och det är en sak. Hade det varit en kille det varit så med hade jag kanske tänkt just han var för klängig, men det verkar ju vara litet av ett mönster hos dig (antingen i urvalsstadiet eller hur du reagerar när du väl är med dem).

Känner igen mig själv i det du skriver?är precis likadant för mig?

Jag hade nog inte velat vara med någon som behövde väldigt mycket egentid. Hade inte känt mig prioriterad på riktigt då. Bättre du träffar en person med samma behov som du kanske.

Jättebra inlägg. Håller med om allt.

Tack för fler svar!

Jag ser en del fördomar och normativitet i vissa svar. En del verkar anse att det måste vara något fel på mig för att jag inte har samma sociala behov som många andra. 

Men tänk om folk bara är olika? 

Som jag skrev i min trådstart har männen jag dejtat trivts med relationen och inte velat göra slut. Det är jag som har blivit utmattad till slut. 

Jag har försökt kompromissa men de har försökte ändra mig. Det är stor skillnad på det. 

Jag har varit helt öppen med hur jag fungerar från start. Att många inte gillar det kan jag förstå men då behöver man ju inte inleda en relation med någon som jag. 

Att jag inte skulle känna lika starkt eller inte vara kär för att jag inte beter mig som normen stämmer inte alls. 

Eftersom jag inte har några problem med att vara ensam så har jag aldrig relationer bara för att ha någon. När jag väljer att dejta en man så är det för att jag känner starkt för honom 

Jag är en engagerad partner som intresserar mig för mannens liv, problem etc. Som jag skrev ovan så är jag en bra lyssnare och finns alltid där när han behöver mig.

De män jag har dejtat har känt sig bekräftade och trygga med mig. 

Jag har inte svårt för att sätta gränser och när de inte respekteras trots flera samtal om det så går jag. Återigen är ensamhet inget som skrämmer mig 

Jag förstår att många inte gillar mitt sätt att vara och det är helt ok men det var inte min fråga. 

Jag undrade om det finns män som jag, vilket några redan har svarat ja på, eller om jag inte är skapt för relationer. 

Jag kanske är skapt för en typ av relation som är ovanlig.