Ska jag våga

Jag har aldrig frågat något här om detta förut nej, jag har aldrig funderat över det. Mina graviditeter har varit okomplicerade. Och även alla snitt. 

Nej såklart man inte måste, men jag vill känna efter ordentligt och ta ett välgrundat beslut innan jag stänger den dörren. 

Han tycker att vågar jag och vill detta så ja. 

Har ni en plan om det värsta skulle hända? 

Tja, är han beredd på att ensam ta hand on fyra eller fem barn så...

Jag har vädrat min oro med läkare på spec. Mödra som har sagt att jag Absolut inte dör. 

Den som såg dig inuti borde ju veta mer än Specmödravården?

Förvisso är det så, men samtidigt har de tillgång till min fullständiga journal och är också läkare med samma befattning. Hon sa att hon kan utföra kejsarsnittet om det blir aktuellt. 

Sluta lev genom dina barn. Nöj dig med de du redan har för jag misstänker att du knappt räcker till för dina barn i dagsläget.

Barnet var för stort. Vägde 6 kg och hade navelsträngen 2 varv runt halsen. Så dom fick klippa upp hela mig för att kunna dra ut henne. Då förlorade jag massor blod. Barnmorskan som vi hade blev anmäld och sparkad pga många misstag, typ som att hon aldrig var inne i rummet utan tryckte bort vårat larm. 

Två av barnen är vuxna så jag tror nog jag räcker till. 

Nej. Kommer aldrig förstå mig på kvinnor som du, som samlar på barn. Är det någon sorts flykt från vardagens tristess? En kick?
Det är naturligtvis själviskt och onödigt att ta risken att överge dina barn på grund av att du sätter ett ofött barn framför dem och deras rätt till sin mamma. 

Tänk om. Och prata med en terapeut. Du hör nog vad du vill höra när du pratar med vården låter det som och bortser från det du inte vill höra.

Riskerna för en 43åring med fem kejsarsnitt är rejäl. Du bör vara glad att du klarat fyra och vara nöjd. 

Din rubrik är "Ska jag våga?", du har blivit avrådd. Du skriver själv att du är i valet och kvalet. Jag tänker därför att det som får dig att vela är riskerna - alltså är du väl medveten om dem. Du har redan många barn och en man. Alltså drabbas inte bara du om något går fel. Är du villig att riskera deras trygghet och framtid? Vad hade du rått din dotter att göra i samma situation?

Men HU så hemskt! Beklagar! Tur att ni överlevde i alla fall.

Jag har inte varit i samma situation rent medicinskt, men vill ändå råda dig att tänka efter ordentligt... Jag har bara ett barn, jag hade så hemskt gärna haft fler men eftersom min graviditet var så bedrövlig och även tiden därefter så har jag valt att inte agera på min biologiska längtan efter fler barn. Jag hade otur, det finns inget som säger att samma sak skulle hända vid ett eventuellt ytterligare barn, men jag känner att nu vet jag att det kan gå tokigt och för mig trumfar barnet jag har allt annat. Det viktigaste är att jag finns och kan ge honom mitt bästa jag, inte ett eventuellt syskon. Hade jag varit du hade jag avstått fler barn av samma anledningar. Och din yngsta har ju syskon, bara lite äldre. 

När man ställer en fråga såhär i ett forum bör utgångspunkten vara att vilja höra andras åsikter, just för att man kanske Vet att man är väldigt känslostyrd och att det kan leda till felaktiga beslut. Du, å andra sidan, skrev för att du vill ha medhåll. Att du frågar om du ska våga är således ingen riktig fråga som du söker vägledning i. Därför fanns det ingen anledning för dig att ens skriva från första början. Alla har svarat dig samma sak, men du letar fortfarande lama ursäkter som kan motargumenteras inom sekunder. Längtan efter ett till barn kan förvisso vara riktig, men man behöver inte agera på varje önskan man har. Jag vill ha en häst, men jag gör inte familjen hemlös för att lägga pengarna på stall, veterinär, hovslagare och foder varje månad istället. Du låter fruktansvärt omogen i din tankegång för att ha nått den åldern.  

och jo. Mycket vill ha mer.