Hur snabbt livet kan vända och gå åt helvete

Ingen stammis här på Familjeliv, men vet att jag vädrade här för flera år sedan då jag mådde dåligt. Nu, 44 år gammal, har jag haft så mkt otur att jag snart inte orkar längre.

Nu har jag på något sätt nått botten och känner livets ljus sakta lämna mig totalt.

Ingen tråd där jag söker kommentarer eller sympati egentligen - utan vill vädra och skriva av mig.

Allt började 2019. Jag hade arbetat på samma ställe i 13 år och var urless. Tittade mig omkring och pratade med folk och blev till sist varmt rekommenderad att börja plugga på yrkeshögskola för att bli något inom byggbranschen. Sagt och gjort - jag sökte och kom sedermera in. I detta skede hade jag det gott ställt. Jag hade en flickvän (samma arbetsplats, men olika avdelningar), runt 280 tkr på banken och en fin bil som hade 4-5 år på nacken.

En månad efter att studierna började, så började dåvarande exet bete sig konstigt mot mig. Jag orkar inte djupdyka i ämnet, men det framkom genom en god vän och arbetskollega (där jag tagit tjänstledigt ifrån) hade märkt hur en annan kollega börjat flirta med exet obönhörligt. Lämpligt, då jag inte var kvar. Exet gillade uppmärksamheten tydligen, trots att vi haft en jättefin relation. Det hela slutade med att jag konfronterade henne och bad båda att dra åt helvete, varpå relationen tog slut och jag mådde piss i en fyramånadersperiod.

Spola fram till maj 2021 och studierna är färdiga. Jag påbörjar ett nytt arbete inom byggbranschen och allt rullar på. Samma sommar får jag nys om att ett bostadsområde som jag varit intresserad av, ska bygga nya bostäder. De ska stå klara i mitten av 2023. Jag ser över min ekonomi, som från 280 tkr sjunkit till ca 230 tkr sedan studierna (det var räknat att backa under tiden). Kontaktar min bank och provar att ansöka om lånelöfte för den lägenhet jag är intresserad av. Kort därefter får jag besked om att det är godkänt och utan bekymmer. Under tiden bygget fortskrider så arbetar jag på som vanligt och till slut hör de av sig om att det är dags att signera för att på så sätt tjinga lägenheten. Hela processen går vägen och någon gång under denna tid så blir kronan fruktansvärt svag och ingen vill köpa bostad.

När det börjar närma sig inflytt måste jag söka nytt lånelöfte och får då nerslag från FEM banker, ingen tror att min ekonomi håller, ens i närheten. Den enda som kan hjälpa mig är pappa, som behöver gå in som borgensman, han vägrar förstås. Trots min goda ekonomi och arbetet som rullar på. Att gå in som borgensman kan vara livsfarligt, så jag förstår honom men blir låst i en kritisk situation där jag inte heller kan backa på affären, jag har ju signerat.
Det hela slutar med att jag måste sälja lägenheten jag signerat - osedd - till någon annan, som betalar URUSELT då ingen vill köpa denna tid. Det var en intressent under flera veckors tid, vilket är onormalt i vanliga fall.

Då försäljningen gick så dåligt var jag tvungen att förutom egna kassan - gå in med mer pengar. För att täcka de skador om uppstått var jag tvungen att sälja min egen bostadsrätt jag haft i över 10 år. Den gick också otroligt dåligt och jag fick knappt ut en spänn. I detta skede fick pappa ändå kliva in och stötta. Jag blev av med bostaden jag var tilltänkt och bostaden som varit min trygga plats i över 10 år och skuldsatt till pappa på ca 140 tkr när allt var klappat och klart. Ingen bil i nuläget heller. "Lyckligtvis" stod jag i bostadskö och hittade en hyresrätt kort därefter.

I detta skede började jag fundera på vad fan jag varit med om. Hur i hela helvete gick jag från en stabil och trygg ekonomi till skuldsatt? Till och med de banker jag pratade med om lånelöfte sade att jag haft maximal otur men att de inte kunde hjälpa till. Detta helvete slutade runt augusti 2023.

Spola fram två månader till början av oktober 2023. Min närmsta chef vill beforda mig internt och helt byta roll. Efter att ha funderat över helgen så tackade jag ja till tjänsten följande måndag. Jag blev lovad att sitta och arbeta tätt med min nya chef. Problemet var att han två dagar efter att jag bytt tjänst, berättade att han och hans fru skulle flytta till Amsterdam, där hans frus föräldrar bodde där och att hon inte trivdes i Sverige. Ok tänkte jag, hur blir det då med jobbet? Jag har ju precis bytt och behöver stöttning för att komma in i rollen. Det löser sig fick jag höra. En vecka senare tog han 6 veckor semester och åkte ner till Holland inför sin flytt, och jag satt på två stolar, där jag inte ens fick plats i en. Efter att ha lyft detta med den chef som ville befordra mig så ansåg han det enklare att bara köpa ut mig från företaget. Min gamla tjänst fick jag förstås inte tillbaks, då den redan var ersatt. Plötsligt satt jag hemma utan arbete men med lön i sex månader. Folk blev chockade.

Jag som inte ansåg att jag hade bråttom tog det lugnt och försökte finna mig själv i detta skede och ifrågasätta vad fan som hänt senaste tiden.

Till sist hittade jag en ny tjänst med betydligt lägre lön än tidigare vilket resulterade i att jag blödde pengar varje månad. I detta skede hade jag också köpt en ny bil via lån för ca 105 tkr. Jag orkade arbeta kvar i ca 9 månader, sen bytte jag tjänst igen, för att slippa blöda pengar. Denna tjänst gav en bättre mer rimlig lön. När jag började arbetet så hamnade jag i en grupp med 10 personer + chef. 4 av dem var sjukskrivna pga stress. Rödflagg direkt kände jag.

Det tog 2 veckor, sedan kände jag av samma problematik och försökte lyfta detta flera gånger. Detta var också ett arbete på en kommun. Pga att det redan var så ansträngt i arbetsgruppen fanns inte mycket att göra och jag mådde ururselt. Efter 3-4 månader kraschade jag totalt och gick in i väggen och blev sjukskriven i ca 1½ månad. När jag kom tillbaks var alla jätteglada och lyckliga. Det höll i 2 veckor, sen berättade min chef att tyvärr, vi kan inte förlänga din anställning efter 6 månaders provanställning då vi anser att du inte riktigt räcker till. Men ring gärna mig när du behöver goda vitsord i framtida anställningar! Jo visst.. det var exakt det jag ville höra.

Nu sitter jag här i början av januari 2026. Fortfarande inte hittat arbete. Byggbranschen är inte direkt i full fräs under vinterhalvåret. Har dock sökt runt 20 jobb sedan början av december, så jag håller tummarna.

För att bättra på den ekonomiska situationen så var jag tvungen att sälja bilen jag köpte för 105 tkr, men jag behövde fortfarande en bil. Så, efter mycket letande hittade jag en bilfirma som kunde tänka sig att ta min bil, sälja mig en annan och ge mig 32 tkr emellan. Bra deal, lite buffert och fortfarande rörlig. Gjorde affären i fredags, körde hem bilen, skulle ut med den idag igen och då dog bilen. Jag har alltså kört 2-3 mil från bilfirma och hem och sedan har den stått still tills idag. Precis innan detta inlägg så skickade jag mejl till reklamation och skällde ut bilfirman för skiten de sålt mig.

Jag väntar nu på att någon ska höra av sig så att de kan fixa bilen. Fortfarande skyldig pappa runt 100 tkr, fortfarande ett lån på bilen jag sålde på 90 tkr och jag är nu både billös och arbetslös.

Vad i helvete har jag varit med om?

Om ni mår dåligt - tänk på att det alltid finns någon som har det värre.

Mvh..