Planerad gravid, osäker ambivalent

Det är många som blir osäkra när man väl står där och är gravid. Oavsett hur länge man väntat eller längtat. Det är normalt.

Men samtidigt som du själv skriver, det ÄR en stor omställning att bli förälder.
Den kan man vara beredd på och man kan hantera det.
Man kan vara beredd men ändå bli totalt omkullkastad och i princip ångra sig.
Eller så är man oförberedd och får panik.
Eller så är man oförberedd men det går jättebra.
Ingen vet.

Jag vet många som skriver och tycker att det går att göra allt med barn. Man får justera lite bara men det går att leva som vanligt, man kan resa göra bla bla.
Jag är inte sån. Jag ville inte bli mamma och ha mitt barn som en accessoar till mitt befintliga liv utan jag förstod nånstans att livet blir annorlunda med barn. Och antingen får jag köpa det eller så får jag välja bort barn. För jag kan inte ha mina egna behov att gå före barnets. Barn behöver vissa saker för att utvecklas adekvat.

För att utveckla kommunikation och barnets hjärna så behövs närhet, ögonkontakt, trygghet (att barnet vet att man kommer när hen gråter, jollrar, pratar). Det behövs tid. När man har barn så är det inte kvalitet utan det är kvantitet, som bygger upp relation och starka band. För språkutveckling behövs att man pratar, gör ljud, rim och ramsor. Det är inte något gammeldags hittepå utan det är därför man läser små böcker med två-tre ord och sitter i ring på öppna förskolan och sjunger. 

Är man ambitiös och vill "leverera" på jobbet så kan man må dåligt av att man 1) inte orkar på samma sätt pga barnet kanske inte vill sova på kvällen eller är vaken på natten när man kommer tillbaka till jobbet. Eller 2) behöver jobba deltid så att barnet inte behöver vara 10h på förskolan och då känner man att man tappar. Eller så går det jättebra och smidigt. Det vet man inte.

Man behöver också ta hand om sin relation. I början blir man mamma och pappa men man är också kvinna och man. Tappar man det kan det bli tufft. Man behöver se allt med snälla glasögon, prata med varandra, inte förutsätta saker.

Gärna också prata om uppfostran, hur man ser på olika saker. 

Och ekonomi inte minst! Vem ska vara ledig, ska vi ha gemensam ekonomi, vem ska ta hand om vab i framtiden, hur många föräldradagar vill vi spara osv.

Anonym (Tuva)

Tack (anonym tuva) 
ja jag vet allt det där och det är det som får mig att undra ifall jag verkligen vill, jag tycker om det så som vi har det nu. jag vet inte hur det blir med barn, min syster har barn och jag tycker det är så skönt att efter man varit där komma till lugnet och inga måsten. Jag har läst på gamla trådar här i fm att många varit osäkra men sen blivit så säkra och vill behålla Och detta på någon vecka, jag har mått såhär i 1 månads tid och vet inte vad jag ska göra, det är det som gör det så svårt att veta vad som är rätt beslut och vad som är fel. 

Det är inget konstigt att känna svindel och tvekan inför ett stort beslut i livet. Speciellt när det väl är ett faktum. Köpa hus, byta jobb, skaffa barn, allt sånt där. Innan känns det spännande och kul, som en bra grej, men när du väl sitter där med ett påskrivet köpekontrakt på huset eller ska kliva in första dagen på nya jobbet eller håller ett positivt graviditetstest i handen - kan det vara skitläskigt. Det okända är läskigt. Och när det gäller graviditet finns det dessutom tanken på att du och din snubbe ska ta hand om en helt ny människa!? Va?!
Till råga på allt en rejäl hormonstorm i kroppen. Jag känner igen det. Jag är en sån som snedtänder totalt på gravidhormonerna. Mår piss, precis som du. Men jag har fem barn, så jag har lärt mig att det går över. Gravidhormonerna går ur kroppen när barnet är fött, och sen mår jag bättre igen. 
Mitt råd är att du håller ut och tänker på att det faktiskt är ett barn ni båda önskar er och planerat för. Ni har varit ihop länge, 10 år, har ett stabilt och ordnat liv. Du är 30 år gammal. Du, ni tillsammans, har alldeles utmärkta förutsättningar för att ta emot ett barn!
För om du tänker efter vet du att det oftast går bra, även om man oroar sig. Det nya huset har inte hussvamp, du blir inte mobbad på nya jobbet, och du får en frisk, pigg och alldeles underbar bebis.

Tack för positivitet!
men hur gick det över för dig ? från morgon till kväll mår jag piss och vet inte vad jag ska göra, allt är svart, innan vi valde att skaffa barn såg jag endast mer dessa mysstunder och inte egentligen helheten vilket jag gör nu, och vet inte om jag vill leva så. 

du har helt rätt gällande jobb och hus, men där tänker jag att trivs man inte så kan man byta/flytta.
jag började faktiskt för några år sen ett nytt jobb och blev utfryst. 
men skaffar man barnet så kan man ju inte ändra på de, jag skulle aldrig adoptera bort det. 
jag tror att jag stressade upp allt egentligen och inte hade riktigt ?bebis feber?

Jag känner igen det där. Mådde också jättedåligt genom hela graviditeten men när gränsen för abort hade passerats så var det lättare, då stod jag inte i något vägskäl längre utan kunde börja bearbeta och ställa in mig på att jag skulle bli mamma. Visst är det slitsamt att ha en liten knodd, men det är också en jävligt häftig grej att uppleva. Om livet utan barn är en all inclusive resa till ett varmt svensk-paradis där man bara kan luta sig tillbaka, så är livet med barn mer en oplanerad tågluff genom Sydamerika utan guide. Jobbigt, svettigt och läskigt men också jättespännande, kul, utvecklande och fantastiskt givande. 

Det gick över efter förlossningen när gravidhormonerna gick ur kroppen. Som sagt, vissa snedtänder rejält och mår dåligt just av dessa hormoner. Sök på "graviditetsdepression" på din favoritsökmotor. Precis som vid andra depressioner, är de negativa känslorna inte vettiga att agera på. Depressionens röst säger hemska saker, och den vill dig inte väl.

Tråkigt att höra att du blivit utfryst på ett tidigare jobb!
Nej, när barnet är fött kan du inte ändra på det. Och ingen kan ge dig garantier. Men om du försöker tänka rationellt, istället för att lyssna på depressionsrösten, så vet du att de allra flesta som får barn älskar sina barn och är glada över dem. Innan gravidhormonerna slog till längtade du och din kille efter barn. Även om det känns hemskt just nu, var det en planerad graviditet. 

(Min första graviditet var inte planerad. Jag var yngre än du och levde inte i en fast relation. Men när min son var född satt jag med honom i famnen och var bara lycklig. Idag pluggar han på universitetet. Jag hade kunnat lyssna på depp-rösten när jag var gravid, och då hade han inte funnits idag. Hemska tanke.)

Det är ju ändå bra att din syster har barn så att du har en känsla för hur det kan vara. Sen måste det inte vara så men det kan bli så (eller ännu värre men det förstår du också).

Man vet vad man har men har ingen aning om vad man får.

Man kan inte heller räkna med att okej, vi väljer att avbryta det här nu för vi har verkligen ingen aning och behöver tid för att tänka. Det här kom för snabbt på.
För du vet inte om du lyckas bli gravid igen, rent krasst.

Att behålla kan vara det bästa beslut du fattar. Att avbryta nu och kanske ha lyckan att bli förälder om två år istället kan också visa sig vara det bästa beslut du fattar.

Det är det jobbiga med att vara vuxen ibland, att man behöver fatta beslut och också stå för dem. 

Om man vill ha en frisk och pigg bebis kanske man ska sluta röka eller iallafall minska ner. Jag rökte tyvärr när jag blev gravid med första och andra barnet men minskade ner snabbt och slutade helt efter någon eller några månader (började tyvärr igen sen). Med tredje barnet slutade jag direkt när jag fick veta att jag var gravid. Nu är fjärde snart 1 och jag har inte rökt en enda cigarett på 4,5 år , bättre sent än aldrig.  

Alla barnen är friska. Men äldsta som jag rökte längst tid med (kanske 3 månader men jag minskade ner tidigt så det var inte så mycket) var liten när hon föddes. Jag var bara 18 när jag fick henne. Tredje och fjärde var störst. 

Jag vet hur svårt det kan vara att sluta men att röka när man är gravid är fakriskt inte ?alldeles utmärkta förutsättningar? så jag vet inte varför du behöver skriva det?  Du behöver nog läsa på lite om vad det faktiskt gör med barnet. 

Jag har en vän som försökte bli gravid länge , sen blev hon det och fortsatte röka som vanligt hela graviditeten. Barnet föddes en månad för tidigt, var ganska liten och behövde sondmatning första veckorna. Varför ska man medvetet utsätta sitt barn för det? Förut visste vi inte att det var farligt men nu vet vi det.. Jag är långt ifrån perfekt och jag har som sagt rökt när jag var gravid också .. Men när det är en planerad graviditet och man försöker bli gravid har jag faktiskt lite svårt att förstå att man inte försöker sluta eller minska ner innan .. just eftersom det kan vara svårt att sluta tvärt när man plussar. 

Tack alla!
ja det är rent ut sagt skit! 
ja vi ville ha barn men pratade inte så mycket om det och jag tror att jag kanske stressade upp det hela? jag blev 30 i oktober i november skaffa vi barn och då tänkt att vi ska ge julklappar till våra föräldrar. så kanske inte helt legitima skäl till att egentligen vilja ha barn? Jag vet inte :( nu kan jag endast se svart och allt negativt med barn och det gör det ännu mera svårt att veta ifall det är endast hormoner eller ifall en polett föll ner i mig nu när jag är gravid?.

Om man blir gravid i november för att det är "lite gulligt" att ge i present till sina föräldrar så nej - det kanske inte är rätt anledning. Eller att du ser fram emot att bli firad med en babyshower. Det är inte heller rätt anledning till att blir gravid och förälder. Sorry men...
Som att köpa en hundvalp för att den är gullig när den har rosett. En hundvalp blir stor och du måste plocka upp bajset oavsett om din hund är valp eller inte...

Och sen det här med rökningen. Det finns forskning på risker med det. När mitt äldsta barn föddes låg vi på avdelningen ihop med en kvinna som fött för tidigt. Vi råkade mötas i lunchrummet ett par gånger och hon tyckte det var lustigt att mitt barn var nästan dubbelt så stort som hennes. Och hon beklagade sig över att behöva vara inlagd "när ungen kom för tidigt". Hon visste dock att det hade med rökning att göra, det sa hon rakt ut för det hade varit likadant förra gången. Och hon tyckte det var skit att man inte ens fick röka i trapphuset. Så please -rök inte som gravid eller kring barn.

Just därför vet jag inte vad som är hormoner och vad som är verkligt. 
det jag skrev gällande rökning är inte att jag ska fortsätta röka, utan jag lyckades minska rejält och höll på att sluta röka tills dessa tankar/känslor kom, och jag höll ut och inte rökte mer men nu har jag börjat röka mer igen pga mående men såklart väljer jag att behålla kommer jag sluta 

Jo jag håller med. Jag säger inte att man ska göra abort för att man röker .. Men vissa som svarar i såna här trådar är sådana extrema abortmotståndare så de skulle säkert skriva att man ska behålla även om man har tänkt skjuta heroin hela graviditeten. Och kallat även det för ?utmärkta förutsättningar? som någon i den här tråden skrev. 

Jag var som jag skrev tidigare bara 18 när jag fick första barnet, då rökte jag tyvärr tills jag var i vecka 11-12 ungefär (men minskade ner väldigt mycket innan). Hon vägde 2,9 kg när hon föddes i vecka 39 så hon var ganska liten. Men hon är frisk iallafall som tur är och vuxen nu. Mitt fjärde barn vägde 3,7 kg och föddes i vecka 38, med henne rökte jag inte överhuvudtaget. 

 Skrev ju tidigare om min kompis som rökte hela graviditeten , hennes barn föddes en månad för tidigt , var liten för tiden och behövde sondmatning i flera veckor . Jag förstår att det inte är lätt att sluta röka ..
Men att någon i tråden skriver att det är ?utmärkta förutsättningar? att röka när man är gravid , det är helt obegripligt tycker jag för det är inte utmärkta förutsättningar alls. 

Den som är deprimerad (vilket jag tror att du är) vet ofta inte vad som är verkligt och vad som är depressionen som talar. Jag gick omkring under graviditeterna och mådde dåligt och gav onda ögat åt såna där gravida som gick runt och strååålade som ett Mama-omslag. Andra gången visste jag att det skulle gå över. När bebisen var född och hormonerna tillbaka till det normala icke-gravida tillståndet skulle jag få bli mig själv igen.

Anonym (Tuva) tycker att du och din snubbe hade barnlängtan av fel anledning. Men spelar det någon roll? Ska anonyma personer på Familjeliv sitta med facit och döma andra efter egenskrivna, hårda regler?  Det går inte att hindra dem som dömer andra från att skriva, men man behöver ju inte bry sig om dem. 

Vad gäller rökning, varje cigg eller vejp du inte röker är bra. Vill du ha hjälp att sluta kan du säkert få hjälp via din barnmorska. Prata med henne om att du mår dåligt också, så kan du få en samtalskontakt!

Håller med dig!

Själv har jag aldrig rökt ett bloss i hela mitt liv men jag har ett par kompisar som rökte varav en också blev mamma tidigt. Hon hade sån ångest kring att sluta så hon mådde skit när hon inte rökte. Till henne hade barnmorskan sagt att i så fall är det bättre att du drar ner till 2-3 cigaretter om dagen än att du slutar helt. För om du ska gå runt och må skit i 8 mån av ångest och stress kommer inte barnet må bra av det heller. Det var 2005-2006, vet inte hur man skulle uttrycka det idag.

Barnlängtan av fel anledning? 
Jag läser att åldern stressar TS.
Att göra en grej av det för att kunna ge som present till föräldrarna är stört, det kan inte enbart vara därför man blir gravid men det är en parentes i sammanhanget.

Jag dömer ingen. Men det är TS själv som berättat både om present-grejen och rökningen så det är vad vi alla har att utgå ifrån.

Det enda som betyder något TS är om du, din partner och er relation är redo för ett barn och för föräldraskapet. En sån moment 22 grej som man inte vet förrän man testat men då är det i sak också för sent kan man säga så då får man köpa läget. Det finns MÅNGA barn som kommer till under sämre förutsättningar men där de i de allra flesta fallen går bra ändå. Får du inget bra stöd på mottagningen där du går så sök dig vidare nu på en gång! Den kuratorn du träffat kanske inte har ställt exakt rätt frågor eller så kan det vara personkemi.

Vad säger din partner förresten? Delar du det här med honom eller bär du det själv?

Det kan absolut bli bra ändå även om förutsättningarna inte är de allra bästa. Men att få barn som deprimerad rökare är INTE utmärkta förutsättningar som du skrev. Och allt löser sig inte alltid och blir automatiskt perfekt och rosa moln sekunden barnet är ute. Förlossningsdepression är tyvärr vanligt. Att hormonerna är tillbaks till det normala direkt när man har fött barnet var nog något av det dummaste jag har läst i hela mitt liv, förlåt men det är så. Hormonerna är INTE i närheten av det normala under första tiden efter man har fött barn och det påverkar oss på många sätt. När man ammar har man till exempel nästan lika låga östrogennivåer som när man är i klimakteriet. 

Att TS får en pigg och frisk bebis är inte heller garanterat , med eller utan rökning. Ska man skaffa barn måste man vara beredd på att man kan få ett barn som inte är friskt. Och ja om man röker ökar man ju tyvärr risken för det även om det ofta går bra då också. 

Varför kan man inte ge råd till TS utan att skriva att allt kommer att vara helt perfekt utan minsta problem bara hon föder barnet. Livet funkar inte så, man kan inte veta det innan. Det är jobbigt att vara gravid , det är jobbigt att ha barn, man vet aldrig vilket barn man får eller hur man mår när bebisen är ute .. Man måste vara beredd på att det kan bli jobbigt och ta ett beslut utifrån det. De flesta tycker ju ändå att det är värt det för det är så mycket som är underbart med att ha barn, det tycker jag. Men som sagt måste man vara beredd på att allt kanske inte kommer att vara en dans på rosor och att alla jobbiga känslor försvinner som genom ett trollslag så fort barnet är ute. 

Jag tycker du borde läsa på lite om depression under graviditet och framför allt förlossningsdepression. Och även om rökning under graviditet. För du verkar ju bara utgå från hur det var för just dig. 

Jo det där har jag hört också. Min svärmor sa att hon fick höra det när hon väntade min sambo men det var ju väldigt många år sen nu. Hon slutade faktiskt äntligen röka när hon fick sitt första barnbarn (min och sambons första gemensamma barn) och det är vi glada för. Jag förlorade min mormor aldeles för tidigt i lungcancer.

Min kompis som rökte hela graviditeten sa det också, att det var därför hon inte slutade men vet inte om det kom från barnmorskan eller någon annan. Tror Iförsej knappt hon minskade ner heller.

Jag vet inte hur det är med det, det kan nog vara så att det inte  är bra att sluta tvärt. Svårt är det ju iallafall. Planerar man barn är det nog bäst att försöka sluta innan man ens börjar försöka egentligen men det är ju lätt att vara efterklok. 

Minns inte vad barnmorskan sa till mig när jag väntade första barnet (2006 var det också) jag tror hon sa att det var bäst att sluta. Jag slutade ju helt någon gång då ungefär samma tid som jag var på inskrivning , minns inte om det var innan eller efter. Jag tror jag var på inskrivning lite senare än normalt eftersom det tog ett tag innan jag bestämde säkert att jag skulle behålla, jag var ju så ung.

alltså presenten var egentligen min idé och att jag Blev 30 gjorde väl också att jag började stressa upp mig och kanske inte tänkte längre?och som jag skrev innan så var ju tanken att minska och till slut sluta förutsatt att de va bra omständigheter inte visste jag att jag skulle må såhär?
jag trivs hos kuratorn jag går på och hon ställer frågor men allt är huller om buller i hjärnan så det är svårt att landa i vad som är vad, om Det endast är hormoner som pratar men då borde man väl ändå kunna se fina stunder med barn? eller ifall jag har kommit till självinsikt och att hormoner eskalerar det hela? 

sambon är medveten om allt och stöttar mig oavsett beslut, han kan se oss leva tillsammans med barn även utan barn