Träffa någon ny i 40-årsåldern?

Haha ja man undrar vad trådstartaren själv tror om sitt marknadsvärde. Hur ska man hitta en vettig man som ger sig in i något under de premisserna?

Jag respekterar att ett förhållande kan bli skit. Men de som tror att partnerbyte är en lösning är ju alltid ute och cyklar. Och har man sedan tidigare gjort samma vända igen kanske man bör lära av sina misstag, då finns garanterat utrymme för självrannsakan även om nuvarande partner inte är fläckfri. 

Nu lever hon endast med sina egna barn dessutom, insikten har inte slagit hur vidrigt det kan vara med andras barn som ska in i den smeten 

Jag tycker mest synd om mannen som är tillsammans med en kvinna som är kvar i relationen av praktiska skäl, och har redan planerat att lämna i framtiden. Helt vrickat, han slösar bort sitt liv i det där.

Med en så liten som en ettåring skulle jag inte ens tänka tanken att försöka hitta någon ny (innan jag ens gjort slut) och absolut inte att flytta ihop med någon.

Först bör du väl göra slut och reda upp din ekonomi och boende mm samt hitta en livsstil för dig och dina barn. 

Om några år kanske du kan leta efter någon ensamstående pappa som du kan vara t ex särbo med till att börja med. 

Jag tror på att skynda långsamt. 

Jag känner mig väldigt klar med barn.  Om jag träffar någon ny i framtiden så vill jag träffa någon som redan har barn och också är klar. Att träffa någon utan barn är i princip helt uteslutet. 

Jag funderade mest på hur man får bonusfamiljer med flera barn att funka OM det blir så i framtiden. Var väl egentligen mest intresserad av att höra från personer som är eller har varit i den situationen, alltså att träffa någon ny som lite äldre efter separation när båda har barn från tidigare förhållande, hur man får det praktiska att funka och så, om de har blivit sambo eller särbo. Men alla får såklart svara om de vill.

Det här är alltså antagligen flera år in i framtiden OM det ens blir så, det kanske blir bättre med sambon eller så separerar vi och jag lever ensam. Eller så lever jag ensam tills alla barnen är stora och träffar någon när de är utflugna , man vet aldrig hur det blir. 

Tänka tanken kan man ju göra , hur kommer mitt och barnens liv bli om jag och sambon separerar? Man planerar ju och funderar inte bara på vad som ska hända de närmaste månaderna eller åren.

Men nej att träffa någon ny precis nu är ju helt uteslutet även om vi skulle separera imorgon. Det håller jag med om. Det skulle inte funka med en så här liten. Jag har aldrig ens varit ifrån henne mer än 5-6 timmar och jag ammar ju och sover med henne. Det finns ingen plats för någon ny man i vårt liv nu. När jag träffade min nuvarande sambo var det yngsta av mina barn sen innan nästan 5. 

Jag kanske formulerade mig lite dåligt i trådstarten. Det var väl mer en fundering inför framtiden.. Inte något jag har tänkt just nu. 

Och du har rätt i att det nog är bäst att träffa en ensamstående pappa och vara särbo först isåfall , jag tänker någon som man kan hitta på saker tillsammans med barnen med (i framtiden alltså) och sånt. 

Du har alla möjligheter. Fördelen för oss kvinnor är att vi ju ofta är attraktiva och gångbara långt upp i åldern, till skillnad från män som blir gubbar efter 40. Bryt upp från ditt nuvarande, lev som singel ett tag och kyss lite olika grodor innan du hittar den rätte. Lycka till.

Lättare ekonomiskt är väl mest om man flyttar ihop då och delar på utgifter. Beroende på hur många barn båda jag och hur stort man skulle behöva bo isåfall. Lever man som särbo blir det nog inte så stor skillnad mot att vara ensamstående. 

Lättare att resa.. ja , har du testat att resa ensam med flera små barn? Jag gjorde en liten helgresa i Sverige ensam med alla tre barnen (äldsta är vuxen och utflyttad, har tre hemma) i somras för sambon jobbade. Roligt men inte mycket semester , man blir helt slut.  

Jag skulle nog inte våga någon längre resa utomlands till exempel med flera barn ensam , iallafall inte innan alla är minst i skolålder. Det är svårt att vara ensam vuxen om det händer något , om någon skulle bli sjuk eller skada sig , om barnen vill göra olika saker , när man ska ha koll på alla på flygplatsen, på stranden, när man ska gå ut och äta till exempel .. Sådana saker är mycket lättare att göra när man är två vuxna. Däremot måste det ju inte vara någon man är tillsammans med. Det kan ju vara en vän eller släkting också, om man hittar någon som vill följa med. 

Och om man reser med ett äldre barn är det inga problem ensam. När jag väntade yngsta reste jag utomlands ensam med mitt andra barn som var 8 då, det var mysigt och gick jättebra, barnet som var 2 var hemma med pappa då. Och så har jag rest ensam med mitt första barn som var ensambarn i 9 år också , det var inga problem. 

Jag vet inte om det går att jobba på, kan vara så. Jag har väl inte bestämt mig mem funderar på hur livet skulle bli om vi separerar. Jag tror jag formulerade mig lite dåligt i trådstarten, det verkar som att de flesta som har svarat har missförstått litegrann vad jag var ute efter att få svar på men det var kanske mitt fel. 

Förhållandet med pappan till de äldre tog slut när andra barnet var bebis. Jag träffade min nuvarande sambo när hon skulle fylla 5. Däremellan levde jag ensam , dejtade några men inte många alls och träffade ingen som jag flyttade ihop med och tog in i barnens liv förrän jag träffade min sambo. Jag har inget problem att vara själv men jag kanske inte vill det för alltid. Och just när det gäller det saker som utflykter och resor så ÄR det svårt att göra det ensam med flera barn, jag tror alla som har varit där vet det. Men det måste ju inte vara en partner utan det skulle kunna vara en släkting eller vän , svårt att hitta någon som vill hänga med på allt bara. 

Som sagt funderade jag mest på hur man får det att funka med bonusfamiljer OM det skulle landa i det att jag och sambon separerar och jag vill träffa någon ny i framtiden men jag formulerade mig kanske dåligt. Jag letar absolut inte efter någon nu eller inom den närmaste framtiden .