Narcissistisk mor?

Kommer tyvärr från ett trasigt familjeförhållande där mamma absolut kämpat och lidit ekonomiskt pga pappa etc. År med ekonomisk, psykisk misshandel, hot etc. Till slut lyckades de skilja sig för ett par år sedan och varken jag eller mitt syskon har kontakt sedan några år tillbaks.

Nu till saken är att jag sedan barn alltid har haft dåligt samvete över att göra mamma ledsen etc då jag har varit den som behövt stötta etc och har även ett mindre syskon. 

Min bror är 6 år yngre än mig och sedan många år tillbaka när vi haft tjafs etc över småsaker hemma som alla har mamma alltid tagit hans sida. De har i princip alltid varit så. Detta har gjort att min bror tror att han alltid har rätt eftersom de alltid finns någon som inte säger åt han . Ändå har vi lyckats hålla ihop och varit nära.

Nu till saken. Min dotter är nu 1 år och för 3 månader sedan åkte jag och min mamma med min då 9 mån bebis för att hälsa på honom utomlands där han bor. Under hela året bjöd han dit mig och gav förhoppningar. Samma med mamma.

Vi skulle bo där i ca 6 dagar.

Efter 3e dagen började små tjafs uppstå och min bror höjde rösten i onödan 2 dagar i rad och jag kanske överdrev situationen och blev sur och inte ville prata etc då jag förväntade mig mer respekt som en storasyster och gäst. Min mamma irriterade mig lite då han är mammas pojke och hon klagade på mig över att han fick bära några små vattenflaskor etc. Det var såååå synd om han enligt mamma. 

Visst var alla trötta och de kan ha påverkat men ändå. Dagen efter fortsatte irritationen och jag förväntade mig en ursäkt eller åtminstone att han kunde sagt att han överdrev och inte menade något illa. Istället eldade mamma situationen istället för att lugna ner den och hon valde hans parti. 

Dagen efter när jag skulle söva min bebis för första dagsvilan på förmiddagen gick min bror runt och gjorde ljud med flit. När jag sa åt mamma att säga gjorde hon det men situationen eskalerade. Han höjde musikvolymen och sa att han tröttnade etc. Sedan bad han mig att dra åt helvete bokstavligen så jag blev utkastad?

Mamma började gråta och be och böna om att jag inte ska gå etc men aldrig i livet kunde jag ha stannat kvar där en sekund till?

Vi skulle åka hem till Sverige dagen efter.

Mamma började gråta och blev svimfärdig och när jag försökte trösta henne stängde min bror dörrarna på mig. När jag var bredvid henne gick han till min bebis som då satt i barnvagn och gungade henne hårt i 3 sek tills hon började gråta och blev rädd. Han gjorde så för att jag inte skulle trösta mamma. Denna sista detalj har jag undanhållit från min man för att inte eskalera situationen till något värre.

Jag tog mitt pick och pack och gick till lobbyn och letade hotell. Mamma kom dit och jag var så fruktansvärd arg på henne. Hon sa så fruktansvärda saker om att min farmor en gång i tiden när jag var tonåring tyckte jag var jobbig etc, hon påpekade att jag bor i Ghetto och att jag inte ska skrika i min brors ?underbara? område. Inte nog med det så gick hon på mig och sa ? nu har allt fått nog? och så visade hon sin hand och försökte örfila mig. Hon gick på mig bredvid min dotter.  Hon gjorde inget men jag är 32 år och allt detta gjorde hon för sin son. Min bror sa massor med elaka saker som att jag är psykiskt störd, att jag är en dålig mamma osv. Han är 26 år och har rest hela världen och är högutbildad. 

Jag hittade ett lägenhetshotell i den röran och kämpade med väskor och en bebis i bärsele i värmen. Tom den okända taxichauffören behandlade mig bättre. Lägenhetshotellet låg lite udda och jag hittade en süpermarket jag kunde köpa lite ätbara saker den kvällen. Sov max 1-2 Tim då jag hörde ljud utanför och var rädd. La massa stolar etc framför dörren. Jag tror jag åldrades i 20 år på de 2 dagarna. Mamma ringde Max 3 gånger och smsade bara 3-4 ggr varpå jag inte svarade. 

Dagen efter mötte jag mamma på flygplatsen och jag var fruktansvärd förstörd och arg över allt. Pratade inte med henne och hon smågrinade och de va så synd om henne.

När vi kom till Arlanda skjutsade min man hem henne. Efter det tog jag ingen kontakt och de gick 3 månader. Min bror har inte visat någon ånger eller hört av sig. När min dotter fyllde år fick jag en Swish på 500kr där de stod att jag skulle köpa något. Skickade tillbaka det. Mådde otroligt dåligt över mest hur mamma tog parti och var tyst och detta var droppen, i alla år har jag tystats ner för att jag är den äldre. Alla respektlösa beteenden har jag svalt från min bror för vi är familj och samma med mamma. Genom åren har hon varit otroligt kontrollerande mot mig. Jag får skylla mig själv men som sagt sedan barnsben har jag varit rädd över att något ska hända henne då vi haft massa extrema bråk med pappa etc. Dock har jag insett att hon inte är normal för länge sedan. 

Exempelvis fick hon mig och min man att bråka då hon tyckte min vigselring hade för små stenar och att min man var snål etc. 

Annat exempel . Åkte utomlands för att köpa min brudklänning för 3 år sedan och då ville jag ha med henne som stöd. Helt plötsligt hade hon i smyg tagit med vår bröllopskort och bestämt sig för att skicka till min farbror i samma land som vi inte haft någon kontakt med i 15 år. Jag sa redan hemma att jag inte ville det men hon gjorde de ändå i smyg. Jag gick och tog kortet o hotellrummet och förstörde den och detta ledde också till storbråk. Hon vägrar inse sina misstag och skyller alltid på mig.

Jag mådde otroligt dåligt i dessa 3 månader men saknade ingen av de. Hade bara dåligt samvete. Min man och mormor övertygade mig om att gå och prata ut hos mamma.

Jag visste och hade redan bestämt mig över att inget kommer bli som förut men ville åtminstone inte vara ? ovän? just med mamma och tänkte att hon kanske ångrat sig. Min man hade kontakten med mamma om träffen.

När vi sågs sa jag nästan allt hon gjort men hon vägrade lyssna och inse. De enda hon sa var bara att hon är en dålig mamma etc etc. 

Vi gick därifrån på ett normalt sätt men sen fick jag höra från min morbror att hon blivit besviken över träffen och hon tyckte de va elakt av mig att prata bredvid min man? Hon var redan arg innan och försökte kontrollera att jag inte skulle berätta något för min man då han kanske skulle använda detta mot mig längre fram i livet..

Sedan har vi bara messats. Jag har två gånger ytterligare försökt säga att vi kan ses ute och försöka prata ut men helatiden försöker hon tvinga mig att förstå att det är jag som överdriver små saker och ena dagen säger hon att hon vill ha en begränsad relation. Dagen efter säger hon att vi kan ses men hos henne. Hon förväntar sig kärlek, respekt från mig vilket jag givit hela livet. Jag har t.o.m. prioriterat henne före min man men nu räcker det. Trots att jag kommunicerat via sms och skrivit det hon gjort ( har inte ens nämnt alla detaljer) så ber hon inte mig om ursäkt och hon visar ingen ånger. Jag klarar inte av mer. Har redan en ettåring som tar all energi och jag vill inte missa mitt barns uppväxt då jag börjar jobba om 3 mån. Detta har dödat mig. Att vara ovän är inte heller en lösning men samtidigt vet jag inte ens om jag har orken till att se hennes ansikte?. 

Jag blir otroligt manipulerad och mår illa över hennes beteende. Hon har fått högre blodtryck vilket hon redan hade problem med innan och hon försöker lägga den skulden på mig med fast hon inte riktigt sagt det. 

Snälla hjälp mig!