Gråtande barn på tävlingar

Den överväldigande majoriteten av alla barn på jorden växer upp med sina mammor och pappor i samma hem. 

Menar du ensamstående pappor? Jämfört med ensamstående mammor?
Menar du barn som inte bor växelvis då? 

Skulle vara intressant att ta del av den statistiken.

Oj, då har du lyckats missa den stora debatten som sker just nu i t ex Aftonbladet där man går igenom barnidrotten från grunden.

Det finns mängder av information om detta i media.

Det är intressant att du nämner ryska gymnastikbarn, eftersom det är just den modellen man har valt när det gäller barnidrott. En missuppfattning att tidig, hård och skoningslös träning är nyckeln till framgång. Tyvärr har det för Sveriges del lett till att våra resultat har sjunkit drastiskt, eftersom det i vårt land handlar om ekonomi och engagemang från föräldrarna för de barn som ska delta i de högre och svårare nivåerna av sin sport. Förenklat, alltså. Det är förstås lite olika i olika sporter. Men hetsen och stressen och pressen från föräldrar och coacher är på skyhög nivå.  

Det här är ett ämne som berör mig mycket, då jag faktiskt valde att separera delvis för att min son blev så hårt driven av sin pappa tills sonen själv valde att sätta stopp. Det resulterade i ett totalt sammanbrott för pappan vars hela värld bestod av sonen och hans sporter. Jag kände att jag måste stötta sonen i hans egen vilja och att han får vila från sporten ett tag. När allt gör ont i kroppen, man är övertränad och mår dåligt inifrån och ut är det dags att säga tack och hej. Han hade aldrig anledning att gråta eftersom han var en av de 2-3 bästa i båda lagen/sporterna, men han led av att vissa kompisar blev bortvalda hela tiden, det var så hård stämning och tuffa krav på dessa killar. När man ser andra barn träna jättehårt och ändå bara få sitta på bänken match efter match...det tär på själen för både de framgångsrika barnen och de mindre framgångsrika barnen. Han avskydde att stå i centrum och alltid få beröm och tas upp som ett föredömligt exempel när han såg hur de andra barnen tittade på honom. 

Så mycket fokus är på resultat, serier och ligor istället för att faktiskt lära ut en sport till barnen med allt vad det innebär, coacha dem i hur de kan bli bättre på teknik och regelverk. 

Jag har tyvärr blivit en som hatar barnidrott. Jag tror att det är extremt dåligt för alla barn över ca 12. Det är då hetsen börjar på riktigt. Och oj, vad vi tappar talanger med det här systemet vi har nu. En Zlatan hade aldrig kunnat komma fram idag (för hans föräldrar hade inte haft råd med elitlagens avgifter, cuper, läger, individuell träning mm), inte heller Tomas Brolin (som bodde på vischan där det inte ens finns ett akademilag) osv osv. 

www.aftonbladet.se/story/granskning-ungdomsidrott OBS, man måste logga in för att kunna läsa de gamla artiklarna.

Sportbladet granskar i artikelserien #UTGALLRAD hur elitsatsningar och selekteringar gör att många barn och ungdomar mår dåligt.

Det du skriver är osammanhängande och ologiskt. Som du ser i den text du klippte in är barn i familjer med två föräldrar betydligt mer framgångsrika än barn i hushåll med en förälder. Det är nummer ett. 

Nummer två är att det är relativt sett ovanligt för ett barn att växa upp med bara pappa. Dessa pappor är speciella och ovanliga. De går inte att jämföra med de miljontals mammor som uppfostrar sina barn på egen hand.

Det står dessutom ingenting om hur man lär sig hantera känslor i ett hushåll med bara pappa. Det står att de har det bättre socio-ekonomiskt. Det är en helt annan sak. 

Tyvärr blir det svårt att ta någon på allvar som hittar på fakta utifrån random artiklar som man hittar på nätet utan att ens länka till dem. 

Min första tanke är att alla barn är olika. Vissa VILL träna, VILL tävla. Andra vill inte det. Min snart elvaåring har aldrig velat syssla med aktiviteter där man måste prestera nåt. Han har alltid varit sån. Vi har försökt med olika aktiviteter, men numera vet vi att han helt enkelt inte vill. Han brukar också gruva sig för skolloppet eller annat där man tränar eller tävlar, och jag kan tänka mig att han gråtit ibland (i skolaktiviteter). Men vad ska man göra? Vi har hela hans liv sagt att man måste öva för att bli bra på saker, och vi låter honom bli besviken i andra sammanhang (men ändå trösta om det behövs, nu behövs det mindre).

Vi föräldrar har också turats om att gå in i väggen och har haft otroligt tunga år på sistone. Alla föräldrar är ju också olika. Har du en energisk, harmonisk förälder och ett träningsintresserat barn, ja då rullar det ju bara på. Har du en utmattad förälder och ett motsträvigt barn, då blir det en helt annan historia, eller hur?

Jag gissar på sömnbrist (människor sover allmänt kortare tid idag), i kombination med föräldrar som betonar det här med att vinna för mycket.

Istället för att lära barnet tävla på ett bra sätt, och varken ta förlust eller vinst så allvarligt. Det är att man försöker så gott det går som räknas. Har föräldrar lägre självkänsla idag?

Vet inte om detta är relevant men jag tränade en sport som ung men någon gång blev det tal om uppvisning och alla skulle ha speciella kläder etc. Det blev så allvarligt och inte roligt, och om man inte gjorde uppvisningen skulle man inte kunna fortsätta. Min familj skulle inte ha råd med dessa kläder så jag slutade. Jag önskar att jag fortsatt med sporten men det blev fokus på prestation och inte ha roligt.

Ja det är ju urdumt att vara besviken över något och visa känslor det är ju jättepinsamt! Att de inte har lärt sig när de är 9 år.
Garska upp dig ungjävel, bit ihop, välkommen till 1945.

Fast det är ju verkligen inte det som det handlar om. Det handlar om små barn som inte får ha roligt, utan tidigt ska lära sig att prestera. Att vara duktig. Att barn pushas att tävla, fast det verkligen gråter innan och uttrycker att de inte vill. 

Snarare bör föräldrar till ovan nämnda barn gaska upp sig!

Men det handlar inte alltid om att barn inte får ha roligt och måste prestera! Ibland är det antagligen det, men ibland är det bara det att barnet själv blir vansinnigt besviken, känslomässig och gråter. Helt utan press från föräldrar. Tro inte att det alltid ligger på föräldrarna!

Men som jag flera gånger beskrivit - jag har många gånger hört föräldrarnas svar. Som åttaåringen som var ledsen över sitt "misslyckade" Lidingölöpp (barnet kom topp tio) där föräldern svarade att barnet fick träna mer och sätta upp nya mål till nästa år. Eller barnet som grät förtvivlat innan ett lopp och upprepade att hon inte ville, där mamman fräste att hon minsann skulle springa. Eller på knatteloppet, där fyraåringar grät och föräldrar pushade att det faktiskt orkade springa mer. 

Jag är medveten om att det finns känsliga barn som ofta gråter, men den här omfattningen som blivit de senaste åren. Då tävlar mina barn med barn i samma ålder. Jag förstår om en tonåring som satsat mycket är besviken över sin insats och behöver pushas, men en åttaåring? När mitt barn var lite besviken över sin insats i Lidingöloppet, pratade vi om att det ändå var väldigt roligt att springa, att hon slog sitt personbästa och att hon hade otroligt roligt med sina klubbkompisar. Inte kallt att hon fick träna mer. 

Jag förstår verkligen oron, men jag tror att man också kan se det här från ett annat håll.

Att barn gråter betyder inte nödvändigtvis att något är fel. Barn i 8?10-årsåldern har starka känslor och begränsade verktyg för att hantera dem. Tårar kan lika gärna vara ett tecken på engagemang, vilja och att något faktiskt betyder mycket, inte på att pressen är för hög. Om barnen vore helt likgiltiga inför tävlingar, prov eller matcher hade det kanske varit mer oroande.

Vi vuxna tenderar ibland att romantisera ?lekfull barndom? och glömma att barn också vill utvecklas, bli bättre och mäta sig med andra. Många barn tycker om att tävla, sätta mål och utmana sig själva även om det ibland gör ont när det inte går som man hoppats. Det är inte automatiskt samma sak som att vuxenvärlden har misslyckats.

Att lära sig hantera nervositet, besvikelse och misslyckanden är dessutom en färdighet som inte uppstår i ett vakuum. Den tränas just genom att vara med om situationer där det känns jobbigt, men där det ändå är tryggt. Ett barn som bryter ihop efter en förlust är inte nödvändigtvis sämre rustat för livet, det kan tvärtom vara ett barn som vågar visa känslor och som med rätt stöd kommer att lära sig att resa sig igen.

När det gäller träning och mål tycker jag inte heller att det är självklart fel att uppmuntra barn att vilja mer. Frågan är hur det görs, inte att det görs. Att säga ?nästa år tränar vi lite mer om du vill? är inte samma sak som att säga ?du duger inte som du är?.

Så kanske är frågan inte om barn ska få tävla, känna press eller bli ledsna, utan hur vuxna möter barnen i de känslorna. För livet kommer inte att vara ångestfritt, men det kan vara fullt av människor som hjälper en att hantera det som är svårt.