Höggravid och ignorerad av familj

Ser att jag stavat massa fel. Autocorrect. Hoppas det begrips ändå. Ligger i sängen med ögonen fyllda med tårar och har svullna fingrar.. 

Jag känner igen mig i känslan av ensamhet. Dock har jag insett att jag kan inte få någon att bli den personen jag behöver, så min närmsta familj kan jag inte lite på. Har däremot några lite mer avlägsna släktingar och försöker stärka vänskapsrelationer för att ha nära relationer där. Det gäller att båda vill ha en nära relation, annars går det inte.

Förstår att det är svårt nu med oro inför födseln och att din familj inte ger något stöd inför det!

Men vet du vad, nu kommer du att bilda en liten kärnfamilj med din partner och ditt barn! En ny liten ring av människor!

En person som har växt upp med bristfälligt stöd kan känna sig ensam trots att den är tillsammans med andra människor. Låt dig inte luras av det! Det är din tur nu att knyta viktiga band med den lilla nya personen och fördjupa banden till partnen. 

Och du får förhoppningsvis stöd av barnmorskor och personal på förlossningen och sedan på BVC. Får träffa andra nyblivna mammor. 

Gå in i din mammabubbla, även om du nu har ett par turbulenta och omvälvande veckor framför dig! Det är det som är det riktiga livet just nu, inte din relation till din mamma. 

Vill du bearbeta den relationen, försök senare att få en samtalskontakt med kurator/psykolog på vårdcentralen.

En del familjer häller rent ut sagt all sin "skit" på ett av barnen.

Det är deras sätt att fungera, tyvärr. Men det viktiga i ditt liv precis nu är det nya som börjar. Jättejobbigt och en omställning, men det är en start på något nytt.

Låt gamla svårigheter vila ett tag. Du får antagligen bättre stöd på annat.håll just nu än av familjen. 
Försök att glädja dig åt att du tar nästa steg i livet!

Kom ihåg att forskningen sedan länge har sett att det räcker med att vara en "good enough mother". Man behöver alltså inte vara perfekt eller göra allt rätt. Så följ bara med på din egen resa som mamma nu!

Och kom ihåg att rätt många mammor kan få depressionskänslor efter det att de har fött barnet. Lita på din barnmorska och se till att du får tala med henne (eller en kurator) om det i så fall. Om det nu skulle dyka upp sådana känslor. 

Hur går det Trådstartaren? Har det börjat nu?

Tack för stöttningen och de fina orden. Det är väl så sant som du säger, men ack så svårt att leva efter. Jag har gått över BF nu, och fortfarande har jag inte hört något varken från min mamma eller syskon. Försöker gå in i min bubbla och tänka att jag får lösa detta sen, samtidigt som det känns som att om jag inte gör det nu, så kommer det aldrig att bli löst för då har jag berövat min mammas så efterlängtade stund att få finnas med i graviditetens slut och i början av när min dotter kommer till världen, och det kommer hon aldrig att förlåta även hon kommer att låtsas annat. 

Känner mig bara så frustrerad och sårad. Det enda jag ville var att för en gångs skull bli förstådd, och få nåt slags erkännande och förlåt för det som varit. Det går inte att bygga vidare på en relation annars. Orkar inte låtsas och spela nån slags roll varje gång vi träffas. Men jag förstår ju nånstans att jag aldrig kommer att få det. Hon blir bara defensiv och kommer med förklaringar för att legitimera sitt beteende och försöker sen vända det till att hon faktiskt har försökt, och att det därför är mitt fel. Jag känner skuld, samtidigt som jag förstår att jag inte kan ta på mig det ansvaret som barn, även om jag är vuxen nu. Jag tvivlar inte på att hon gjort sitt bästa utefter utefter sin förmåga, men det hör ju liksom inte till saken. Att jag öppnade upp mig syftade ju trots allt till ett försök att lösa våra konflikter och komma närmare varandra, men istället avslutas responsen med, som alltid, ?då ska jag inte störa/då är det bättre att jag inte finns med i ditt liv? osv. 

Min kontakt med MVC har inte varit så bra. Jag har fått träffat 4 olika barnmorskor pga de Har haft semester, sjukskrivningar och annat. Bad om samtalskontakt och fick remiss, men efter andra samtalet så sade psykologen där att hon inte kan hjälpa mig mer; att deras syfte är att hjälpa blivande mammor/mammor med anknytning eller känslor kring sitt eget barn och inte tvärtom? men det hör ju ihop lite tänker jag. Jag är livrädd att min dotter ska känna samma som jag, även om jag nånstans känner att det inte kommer att ske då jag känner mig såpass medveten och påläst kring mina egna trauman och vad jag saknat osv. Dock så känner jag skuld över att det är nånting som jag fokuserar så mycket på nu. Även om jag är medveten och påläst om vad jag saknar så är det ju inte ?löst?. Och nu känner jag mig dålig så sätter ett barn till världen när jag uppenbarligen har problem som jag bör ha tagit itur med innan jag beslutade mig för att skaffa barn..