Ångest av min 3- åring

Vilken tur ni har haha för min son beter sig inte mycket bättre utomhus 😅 Eller alltså han kan göra det när han har roligt på en lekplats eller pulkabacke eller så men sen när man ska gå därifrån blir det inte så kul.. Dessutom svårt att vara ute länge i kylan med lillasyster (11 månader), hon blir gnällig och tar av sig mössa och vantar och vill inte sitta i vagnen länge .. Det är isåfall om hon är hemma med pappa som jag kan gå ut själv med honom men det är ju svårt när pappa jobbar hela dagarna. 

Hur fungerar han på förskolan? Vilka situationer fungerar bra och vilka fungerar inte alls? Kan ni ta med er tips hem därifrån?

Ett tips är annars att kolla om ni har några idrottsföreningar som tar emot så små barn. Här har dom både skridskoskola och ridskola från tre år. Sen att vara ute så mycket som möjligt som flera skrivit.

Trotsåldern peakar runt 3-årsåldern och börjar sedan försiktigt avta och lugna sig fram till ca 4 år. Troligtvis är nu i det värsta nu, vilket kanske kan vara en tröst.

Det som funkat för oss har varit att presentera alternativ på detta sätt: "vill du ha den röda eller den gröna tröjan?" samt "om inte du vill välja så väljer mamma och då blir det som mamma väljer".

Vi har aldrig hotat med straff men har informerat om vilken konsekvens olika val får.

"Sluta kasta leksaken. Vi kastar inte saker inomhus. Om du fortsätter att kasta leksaken kan vi inte ha den framme, då lägger vi undan den för resten av dagen"

"Nu borstar vi tänderna, om du vill busa och tramsa istället blir det ingen tid kvar till att läsa saga innan du ska sova". Sen håller man sig till det. "Du fick välja, du valde att fortsätta busa, då försvann tiden till sagoläsning".

När hämtning på förskolan blivit trotskaos har ungen till slut fått välja mellan att ta på sig kläderna och komma frivilligt eller bli buren hem utan ytterkläder. Vid ett enda tillfälle valde hon att fortsätta trotsa, varpå jag stuvade in henne under ena armen, tog kläderna under andra och sen bar jag hem henne (galltjutande) i åsynen av förskolekompisarna. Jag var höggravid då men det var värt ansträngningen. Hon har aldrig gjort om det igen.

Just det, det kan vara svårt att be dem städa själva. Bättre att erbjuda sig att hjälpas åt.

"Kom så städar vi tillsammans, det går snabbare och är roligare om vi hjälps åt. Så kan vi göra nåt annat tillsammans sen."

Som följd har jag fått en hjälpsam liten tös. Hon vet att jag brukar hjälpa henne (ibland städar hon helt själv också) och då erbjuder hon sin hjälp till mig med tex tvätt eller nåt annat där hon vet att hon kan hjälpa till. Urgulligt och väldigt mysigt!

Har man mössa med bra spänne under hakan och vantar med snöre som man knyter kort bakom ryggen så går det knappt att få av 😉 Få barn lyckas få av mössan med tjockvantar på. 

Varför måste hon sitta i vagnen? Låt henne krypa och upptäcka hon med på marken. 

Sedan är det ofta lättare att gå hem från skogen än en lekplats om du har möjligheten. Vet att inte alla not nära en skog och har full förståelse för att inte alla kan det. 

Tänkte säga samma, vi är ute så mycket det bara går men tyvärr blir det inte bättre, och väl ute är det typ slänga sig mitt på bilvägen och rulla, dyka ner i djupa diken, om det finns hundbajs så är det också kul....

Vi har också ett yngre syskon (6 månader) vilket begränsar utomhusvistelse en del eftersom det inte går att ta med vagn i skogen tex och inte kan sitta själv än. Har jag sele så skriker 3-åring om att bli buren och slänger sig runt mina ben och håller fast 🙈

Vi har kört på det också, men 3-åringen säger då ,"mamma/ pappa städa allt", tittar en stund och vänder om och tar fram något nytt. Fungerande fram tills för några månader sedan dock.

Åh, känner med dig! Man vet ju om från början att detta är en påfrestande ålder, men hade ändå aldrig kunnat förbereda mig på hur påfrestande. Vi har också ett syskon som är ett halvår, som likaså vill ha mycket närhet och 3-åring ser det ofta som sitt life mission att störa sitt syskon/ väcka så fort hen somnat mm. En stor stress är ju att se till så ingen skadar sig.

Haha, skumt, min 3-åring var också världens lugnaste bebis 😅

Helt obegripligt att inte alla gör så här. Det här är ett utmärkt exempel på lugn, stabil och konsekvent uppfostran. Läste på ett annat ställe att folk numera mutar sina ungar. Om ungarna låter bli att bete sig som monster vid exempelvis hämtning, så får de en BELÖNING. Vilket jävla trams! Der verkar som att det numera är barnen som bestämmer och uppfostrar föräldrarna. Skulle fler behålla fattningen och lugnet som denna ts gör så skulle det förmodligen inte vara lika många rabiata ungar som styrde och ställde med hjälp av trots och skrik. 

Låter som en liten med mkt personlighet ☺️ Har också haft en sån liten bestämd än. Jag fick mkt hjälp från barnets mormor, det hjälpte när någon annan sa till. 

det är en fas.. även om det är en jobbig fas med 3års-trotset. Jag hade tillochmed öronproppar under en period för att jag skulle få lite lugn i skallen ( självklart hör man och ser barnet iallafall ) men det är mitt tips. 

andas till 10, och släpp lite på regler.. städa kan man göra någon annan gång, det kommer att gå över ❤️klappa medhårs istället för mothårs ett litet tag 

Och glöm inte bort.. en 3 åring är jätte liten, en jätte liten människa ❤️ Som har hela livet på sig att göra alla måsten sen. Hen kommer att lära sig, och hen kommer bli enklare. 

prova EN ja-dag. När du gör det ditt barn vill ❤️

Tror också på att vara ute mer, funkat med våra 3, helst ganska direkt på morgonen och sen en gång till på em/kväll när pappa kommit hem. Det måste ju finnas någonstans ni kan åka för att vara ute? 

bada badkar har också funkat bra som avledning. Vattenlek har varit lugnande. 

släpp onödiga konflikter om städning, det kan ni ta sen. 

sen hade jag ibland hörselkåpor på mig Hehe 

pappan tog också ledigt måndagar ett tag för att avlasta lite mer, tog dubbeldagar då. 

 

En treåring är ett litet barn fortfarande. De utvecklas olika. Många har fortfarande svårt för att förstå samband och har inte mycket till impulskontroll. Det är meningslöst att ha krav på ditt barn som det inte kan leva upp till. Det är inte troligt att din treåring ignorerar dig i syfte att manipulera dig och göra dig ledsen. Det ställer höga krav på mentalisering och kognition. Det är troligare att ditt barn inte vet hur det ska göra och, eller vad det är du vill.

Jag hade många bråk med min fyraåring om att ta på sig strumporna innan jag förstod att han behövde mer vägledning. Han tramsade och busade när jag bad honom att ta på sig strumpor. Jag trodde det bara var för att han inte ville men det låg mer bakom. Det var för många steg för honom då. Han behövde att jag gick med honom till strumplådan, hjälpte honom att välja ett par och sedan instruera hur han skulle ta dem på sig. För honom var det svårt att veta vilket håll hälen skulle vara.

Det var tyvärr många bråk innan jag insåg att jag lagt kravet för högt. Det slet både på vår relation och antagligen även på hans självförtroende. Mitt råd till dig är att försöka observera din treåriga med nya snälla ögon. Tänk att det behövs mer hjälp och vägledning, inte trots som ska kämpas ner  

Tack för beröm.

Jag tror att detta kan funka för många i många situationer. Att ha ett barn som kan prata någorlunda är nog en förutsättning tror jag.

Detta får vardagen med mitt ganska viljestarka barn att fungera bättre. Sen finns det såklart lägen som låser sig ändå och utmynnar i raseriutbrott.

Finns många bra råd i tråden. En treåring är som någon skrev väldigt liten, den gör inte saker för att den inte tycker om en eller vill vara elak så även om det kan vara svårt får man inte ladda beteendet med mer betydelse än det har. Det hjälper att ha känslomässig distans - barnet kan iof utmatta mig, men det kan inte såra mig. Däremot kan man säga till och visa barnet att mamma blir ledsen/trött/etc om du säger eller gör X och om man blir trött kan det få effekter, som att ni avslutar en rolig aktivitet, hittar inte på en annars rolig sak som man skulle gjort eller mamma blir ledsen. Men att visa det är ett övervägt pedagogiskt beslut - inte okontrollerat.

Nu kanske jag var lyckligt lottad och mina killar kanske var ganska lugna just i den åldern (eller så har man glömt med tiden). Men de gånger jag minns att de varit sådana när vi varit ute har jag som andra också beskrev efter varning satt dem i vagnen eller tagit dem under armen och gått ut ur affären eller gått raka vägen hem. Slut på den trevliga utflykten, det blev ingen efterrätt för vi var tvungna att gå från affären, slut på det roliga. Sedan har jag när det väl lugnat sig aldrig varit långsint utan kärleken och god stämning är där snabbt igen, men som sagt ingen efterrätt eller gå tillbaka eller så.

En mindre lyckad sak jag gjorde var att hota en av sönerna med att om han inte skärpte sig kanske jag inte hade lust mer och han skulle få flytta hem till sin biologiska pappa (som han inte kände). Så hemskt, verkligen oursäktligt. Mår så dåligt över det när jag tänker på det även nu 13 år senare. Han minns det inte men jag är så ledsen att jag kunde säga så till honom. Det rann över. Kunde jag ta tillbaka det skulle jag göra det men man kan aldrig ta tillbaka det som väl hoppat ur munnen. Det är nog det jag ångrar mest som förälder av sånt jag själv gjort eller sagt. Och han är en ängel och har varit det större delen av sitt liv, han hade som jag minns det nu bara en ?dålig dag?. Att jag ens kunde säga så är fruktansvärt. Sina misstag som förälder bär man med sig för all framtid.