Jag startar denna tråd i hopp att vi blir ett härligt gäng här som kan snacka om livet med ett barn i familjen. vardagsliv, skola, semestertips,pyssel, motgångar och framgångar. Jag startar också tråden för att jag kan känner Ingen annan familj med ett barn. Jag har en liten grabb på 6 år och vi är en liten familj med mycket energi!
Jag har en dotter som snart fyller 15. Aldrig levt med pappan, så alltid varit en familj med oss två.
Det är lite slitigt med tonåren, mycket åsikter. Småbarnsåren var väldigt enkla 
Ja tonåren kan nog vara slitigt, men det tänker jag kan nog vara även om man har fler när, fler tonåringar :) i familjen.
Här din dotter haft åsikter om att hon inte har syskon?
Ja tonåren kan nog vara slitigt, men det tänker jag kan nog vara även om man har fler när, fler tonåringar :) i familjen.
Här din dotter haft åsikter om att hon inte har syskon?
Från början kände jag inget behov alls faktiskt att ha barn. Sen blev jag fort gravid när vi bestämde oss och jag är fantastiskt glad över att jag får vara mamma och ha min son. Sen kom längtan efter ett till barn, och alla funderingar kring syskon och idag verkar det så självklart hos många att ha syskon. Men tyvärr har jag inte kunnat bli gravid igen och just nu känns ett barn perfekt för vår familj. Vi har aldrig ältat eller pratat om syskon inför honom och han har aldrig frågat eller funderat, han verkar väldigt nöjd. Kan säkert bli så som du skriver att vi blir som syskon för vi leker ju väldigt mycket med honom här hemma när han inte är med kompisar. Och relationen till oss tror jag kan bli djupare.
Jag har förvisso två barn, men åldersskillnaden är så stor att den äldre skulle kunnat vara förälder åt den yngre. (Arton år.)
Själv är jag ensambarn.
Varken jag eller mina barn har någonsin saknat syskon (för barnen, i någorlunda liknande ålder). Jag t o m bad min mamma att slippa få syskon när min bästis fick en lillebror som skrek dygnet runt i ett halvår.
Dt var aldrig några problem med att ha ett barn i taget, tvärtom skulle jag säga. Fördelen när yngre kom var förvisso att äldre gärna var barnvakt och att jag verkligen vågade lita på att det skulle fungera. Menar att då var äldre i samma ålder som jag var när jag blev mamma första gången.
När äldre var liten hade jag inga som helst planer på fler barn, var t o m inne på att sterilisera mig när jag var runt 25. Det var ju tur att jag avstod för att jag inte varken orkade eller ville vända ut- och in på själven för en kurator, eller om det var en psykolog, som var kravet. Iaf var det så då på den tiden, 80-tal.
Jag kan känna många fördelar med att ha ett barn. ( nu vet ju inte hur det är att ha flera så blir väl inte helt objektivt min syn)
Men jag tänkte på det bara idag. När jag var ute och åkte skidor med lillgrabben, att jag kan ägna 100 procent tid på honom, jag har inte en till som jag måste hålla koll på- och att fokusen blir delad mellan barnen. Det här är nog skillnad beroende på ålder mellan barnen också förstås. Men jag tror att jag personligen hade haft svårt att kunna ge min son, som är 5 år- den fokusen han får idag, om jag även hade en 2-3 åring.
Däremot - kan jag känna och fundera mycket på hur min son hade haft det om han hade haft en mer jämnårig bror eller syster. Att leka med och dela sitt liv med.
Och hur livet hade varit, lördag morgon kl 7 när sonen vill leka kurragömma - så skulle de två kunna springa runt och leka medan jag själv dricker morgonkaffet i lugn och ro mm.
Men jag älskar också livet med ett barn, vi gör väldigt mycket saker, vi kan vara spontana,jag är delaktig i alla hans aktiviteter, behöver inte dela på mig för att barn nr 2 har någon aktivitet mm.
Och vi kan bo kvar där vi bor- bor i ett litet torp med två sovrum och vardagsrum. Med ett barn till- hade vi behövt lägga pengar på utbyggnad eller flytt.