Min partner dominerar alla samtal

Jag tänket inte att det är en attraktiv egenskap att tysta en kvinna. Men jag förstår att du klarar av att vända det till att det skulle vara så.

Däremot tror jag att vissa gillar lite dominanta personer med driv i som tar tag i saker och är mer utåtriktade som personer.

Jag ser, vad som enligt mig är flera röda flaggor i hans beteende.

🚩 Att han tolkar din upplevelse som kritik tyder på känslomässig omognad.

🚩Att han lämnar samtalet visar bristande respekt och empati för dig.

🚩 Att han inte ger plats till dig att föra din talan blir en form av maktutövande eller brist på social kompetens.

🚩 Detta tillsammans tycker jag  utgör en osäkerhet hos honom.

Min mamma är likadan. Hon menar inget illa alls dock, utan är bara en jäla pratkvarn som inte tänker sig för och hra dessuom så många tankar i huvudet att det blir ibland helt osammanhängande för hon har redan tänkt klart tanke 1 2 3 och 4 innan hon öppnar munnen så hon börjar på tanke 5.

Hon har förmodligen ADHD, men tycker att det inte spelar så stor roll, hon är redan pensionsfärdig. 

Vi i familjen kan säga åt henne att hålla tyst, och då säger hon förlåt och är tyst en stund, men jag har personligen svårt at göra det. Annars är det även jag som har lättast att hänga med i hennes prat också. Men pfta är ag bara trött på att ine få en syl i vädret.

Nu ja. Men TS kanske inte tyckte så när dom träffades. 

Med tanke på vad TS uttrycker så tror jag hon tappat kärleken för sin partner. Kanske även han för henne.

TS man gör på det här sättet helt enkelt för att han KAN, ingen har talat om för honom att han framstår som otrevlig, socialt inkompetent och allmänt stollig genom att ständigt avbryta TS. Att göra det inför andra är särskilt ohyfsat. Han har ingen uppfostran, så enkelt är det, och ingenting som ska göras till en kvinnosak. Diagnos skrev någon, precis som om det skulle vara en ursäkt för dåligt beteende, nej, så är det inte.                                                                                                                           Skulle detta inträffa inför vänner kan TS säga: "Nu har min make utnämnt sig till mitt språkrör och därför kommer han att utveckla denna fråga fortsättningsvis." Det gäller att få honom att fatta att han gör fel, att få honom att skämmas. Han verkar trög, en underdrift. Varför märkte du inte detta tidigare, TS?                                                                                                                      

Jag är ofta den som avbryter, ffa när folk aldrig kommer till poängen eller blir stående mitt i en mening för att deras skalle hakar upp sig. Jag är snabb och har mycket att säga, oftast vet jag också vad min man och mina mångåriga vänner tänker säga.

Min man tappar lätt tråden och blir stående med ett eeeh...vad heter det nu igeneee.... Ibland tittar han på mig för att han vill att jag ska fylla i ordet han har tappat, men blir det någon gång fel blir han arg på mig. Han hatar själv att bli avbruten och markerar högljutt mot både mig och andra men det roliga är ju att han avbryter andra själv. Men det vill han inte alls låtsas om fast vi är flera på plats som påminner om det.

Jag vet inte många som är perfekta med att inte avbryta och jag tycker att den som ser det som så viktigt att man måste skrikhöja rösten när andra gör det, verkligen borde jobba på att inte göra det själv då. Senast avbröt han en av våra vänner tre gånger i samma mening.

LÅT MIG TALA TILL PUNKT! skriks det. Fast rätt ofta avslutar han inte sin mening utan kan t.o.m. lämna rummet med den hängande i luften. Jag har testat att inte säga nåt då och då blir han sur för att jag har slutat prata.

Jag "Men du sa ju att du ville tala till punkt? Hur ska jag veta när du bara pausar och försöker veva igång hjärnan igen eller när du var färdig, när du inte avslutar meningen? Hur länge ska jag vänta på dig?".

Jag accepterar att andra avbryter mig. Jag ser det som naturligt eftersom vi har många tankar pågående inne i hjärnan och ibland behöver något sägas så det inte glöms, bland annat.