Min partner dominerar alla samtal

TS har försökt säga till honom,men han uppfattar det som kritik och går sin väg och gör något annat istället för att lyssna.

Kritik är det ju; mannen måste förstå han är ohyfsad. Högst sannolikt tycker omgivningen också att han är bufflig men det verkar som om ingen vågar framföra detta till honom. Det finns ingen anledning att vara överdrivet diplomatisk här; det gäller att få mannen att förstå hur han uppfattas. TS får väl skriva några rader och visa honom, varför är det så svårt? Vill hon inte dramatisera kan hon ju helt enkelt säga till honom vid varje specifikt tillfälle.

Jag är ofta den som avbryter, ffa när folk aldrig kommer till poängen eller blir stående mitt i en mening för att deras skalle hakar upp sig. Jag är snabb och har mycket att säga, oftast vet jag också vad min man och mina mångåriga vänner tänker säga.

Min man tappar lätt tråden och blir stående med ett eeeh...vad heter det nu igeneee.... Ibland tittar han på mig för att han vill att jag ska fylla i ordet han har tappat, men blir det någon gång fel blir han arg på mig. Han hatar själv att bli avbruten och markerar högljutt mot både mig och andra men det roliga är ju att han avbryter andra själv. Men det vill han inte alls låtsas om fast vi är flera på plats som påminner om det.

Jag vet inte många som är perfekta med att inte avbryta och jag tycker att den som ser det som så viktigt att man måste skrikhöja rösten när andra gör det, verkligen borde jobba på att inte göra det själv då. Senast avbröt han en av våra vänner tre gånger i samma mening.

LÅT MIG TALA TILL PUNKT! skriks det. Fast rätt ofta avslutar han inte sin mening utan kan t.o.m. lämna rummet med den hängande i luften. Jag har testat att inte säga nåt då och då blir han sur för att jag har slutat prata.

Jag "Men du sa ju att du ville tala till punkt? Hur ska jag veta när du bara pausar och försöker veva igång hjärnan igen eller när du var färdig, när du inte avslutar meningen? Hur länge ska jag vänta på dig?".

Jag accepterar att andra avbryter mig. Jag ser det som naturligt eftersom vi har många tankar pågående inne i hjärnan och ibland behöver något sägas så det inte glöms, bland annat.

Det är stor skillnad på att inte orka lyssna i evighet, eller flika in saker när någon verkar ha tappat tråden, och ständigt avbryta andra eller sällan låta andra prata till punkt.

Alla avbryter ibland. Få orkar lyssna på någon som är väldigt långdragen och / eller lätt tappar tråden.

Men det är skillnad på det och pratkvarnar som ofta avbryter. Där andra knappt får en syl i vädret. Då blir andra irriterade eller tröttnar.

TS verkar ha en man som ofta avbryter andra, håller långa monologer samt sällan lyssnar på vad andra har att säga. Sådana personer är asjobbiga. Det spelar ingen roll om deras beteende beror på diagnos eller ej, de är inte mindre jobbiga för det.

Jag pratar också mycket och har ofta mycket att säga. Jag har fått lära mig att även lyssna samt ge andra tid och utrymme. (Inom rimliga gränser.) Det är så en givande konversation fungerar.

Till TS:

Detta verkar inte bara handla om att han helt tar över diskussioner, så till den grad att du tröttnar och blir tyst.

Du verkar må bättre utan honom. 

Det låter som han "kväver" dig och du känner dig friare när han inte är i närheten. Då är det dags att göra slut.

Man kan också säga så här:

Om jag inte lyssnar på andra, varför ska andra lyssna på mig?

Hälsingar från en pratkvarn som ofta avbröt andra tidigare, särskilt om någon inte var så snabb i tal och tanke som jag är. Men som har övat och blivit bättre på att faktiskt hålla klaffen ibland. Bättre på att lyssna, ställa frågor osv. I stället för att bara babbla själv.

Detta

ADHD eller ej, han beter ju sig illa mot TS, som försökt ta upp frågan med honom. Ändå vill han inte lyssna. En sak att ha ett beteende, vara omedveten om det, men lyssna när partnern tar upp att det skadar dennes livsglädje att bli avbruten. Men i detta fall negligerar han ju TS. Inte ok.

TS, gå vidare med någon som är intresserad av att lyssna på dig.

När det gäller män så funkar det inte att prata. Det är endast handling som gäller.

De uppfattar nämligen inte orden som kvinnor säger utan ser oftast kvinnan som ett bollplank för sina egna tankar och idéer. Det kan vara kul om de har något intressant att säga och prata om. Men när någon blir som din man så får man sätta ner sin fot.

Börja med att lämna rummet när han kommer igång med sin svada. Säg ingenting, gör ingenting, bara gå och stäng in dig på toa eller gå ut en stund. Om ni är på fest så gå över till någon annan och starta en konversation.

Om han börjar fatta galoppen och frågar varför, kan du säga att du gärna vill ha ett samtal, men tackar nej till monologer.

Ja,annars får hon väl sätta ner foten ordentligt om han inte fattar annat.
Eller göra samma sak som honom och hela tiden avbryta och prata på både in- och utandning.
Till slut kanske han fattar.

Wow, trodde jag var ensam om detta!
min man är likadan. det var dock en utav de sidor jag föll för i början. Jag gillade (gör jag fortfarande) att han tog plats, var ofiltrerad osv, för jag var likadan. 

Men nu är det istället en genomgående grej att han bara kör sitt race, håller låda osv Vilket har resulterat i att jag är mycket mer inåtvänd och sluten idag än vad jag var förut. Lustiga är att han märker det, och ska då typ tvinga mig att prata vilket bara ger mig stress. Typ ?du är så tyst gumman, säg nåt!? 

när jag väl påpekat detta brukar han lugna sig en vecka för att sedan vara tillbaka på ruta ett.

När jag väl pratar eller ska berätta något brukar han ofta avbryta och prata om annat, eller inte lyssna på det jag säger och blir disträ i samtalet. 
jag har förlikat mig med detta.

Precis så kan det ju vara, att man faller för vissa saker, men att man senare stör sig på dom hos en partner.

Det handlar nog snarare om att man gillar personer som är utåtriktade och pratsamma, och om de förblir utåtriktade och pratsamma, men ändå lyssnar på andra, så är det inget problem.

Men om de bara babblar själva, ofta avbryter, slutar lyssna osv, är de inte längre den man föll för. Då är de bara jobbiga.

Inte ens i början av en bekantskap eller relation, brukar man orka med någon om man knappt får en syl i vädret. Så jag köper inte att man stör sig på det man först föll för.

Trasan skriver ju att hennes man har förändrats, bara kör sitt race och inte lyssnar på henne. Jag tvivlar på att han var sådan i början.

Som med många andra mindre smickrande drag, kan det vara så att dessa personer håller tillbaka i början för att inte skrämma bort en ny partner. Ju mer de slappnar av i relationen, desto mer kommer de rätta sidorna fram.

Låter jobbigt.

Jag hade aldrig orkat med en sån person mer än max en timme i halvåret. 
Han låter osympatisk, tråkig och allmänt oskön att umgås med faktiskt. Nää, usch för såna människor. Världen behöver färre av den typen!