Hur hanterar ni Drama Queens?

Viktigt med gränsdragning och extra tydlig med "hit men inte längre " samt konsekvenser.  

Folk får tycka och känna precis som dom vill men det ska fan inte gå ut över mig personligen och den gränsen är stenhård.  

Min exman är gift med en dramaqueen och jag måste ha hennr i mitt liv då han och jag har barn ihop. Men jag är inte rädd för att säga ifrån, dra gränser , ställa krav och ge konsekvenser nör hon sätter igång med sina utfall. 
Annars går både jag och barnet under rent psykiskt. En av konsekvenserna var att varannan vecka inte längre är ett alternativ.  

Är det en man är det ofta bara att skälla tillbaka så får han agera ut sina för stora känslor, och sen kan man vara kompisar igen stunden efter. Jag kan t.o.m. njuta av det ibland om man vet att vi båda är "hetsiga" men personen kan släppa det efteråt och inte går och långsurar. Gubbarna på jobb ryker ihop då och då, fnyser och går åt varsitt håll. 10 min senare går de tillbaka, börjar om med mindre bokstäver och tar sen en kaffe ihop.

Jag skiljer på sak och person och jag kan gilla dig mycket men ändå skälla på dig för ett idiot/dramabeteende. 

Är det en kvinna är det ofta mer martyr inblandat och då är det mer att jag inte låter mig utpressas. Jag kommer inte att göra mer som du vill för att du gråter och hävdar att det är synd om dig, och jag backar då till att bara göra samma för dig som för vilken människa som helst på gatan. D.v.s. jag kommer inte att vägra köra dig till akuten om du faktiskt behöver hjälp men jag kommer inte att släppa in dig i vad som händer i mitt liv eller söka ditt sällskap.

Sen kan det klart vara så att man väljer att göra små saker som dramapersonen vill för alla andra släktingars skull, till en viss gräns. Men när den väl passeras, då lyfter jag taket av huset, tar familjen och åker hem på minuten, eller vad som nu krävs för att personen ska fatta. Gör du så här, så blir det så här. Varje gång.
Jag får ofta återkoppling på jobbet att jag är tydlig och rak i min kommunikation. 

En klok sak för ens eget lugn är dock att först tänka: Är detta fortfarande viktigt om 24 timmar?

Ofta tjafsas om alldeles för små saker, och det kanske bara är för att någon är trött eller hungrig. Håll tyst, ät nåt, sov på saken. Om det fortfarande är ett problem efter den tiden, då kan du ta upp det.

Haft samma svåra situation med en väninna. Jag började bara säga samma mening så fort hon började med sina trauma liknande stunder.

?Jag hör att du är upprörd, men det är du som bestämmer hur du vill hantera det.?

Det är min lösning på sådana stunder.

Sist blev det så komiskt faktiskt att jag började skratta och kunde inte sluta..

Man kan ju börja med att försöka förstå människors olika perspektiv, istället för att döma ut individer med andra känslor och värderingar än ens egna som "drama queens".

Min svärmor fick gärna känna sig hur kränkt som helst men jag kunde till exempel inte låta henne dra en jätteförkyld febrig ettåring till kyrkans julkrubba och smitta ner alla andras barn till julafton bara för hon ville det. När jag sa att det tyvärr inte gick var jag sämsta människan och hade förstört hennes jul och hon ville inte ha med oss att göra igen förrän till påsk.

Det är vad som menas med drama queen. Inte de som blir arga för att de faktiskt blir fult påhoppade för att vara gay eller rösta på visst parti eller bara ha en religion som de inte stör andra med alls.

Jag har en sådan kollega och jag reagerar med att bli extra lugn, talar lugnt och självsäkert så brukar hon lugna sig rätt omgående.

Jag vägrar dras med i onödigt känslokaos och då blir det i stället en form av spegling som ofta leder till att hon själv inser hur dramatiskt hon beter sig. 

Tonåringar är en annan sak. De kan vara asjobbiga men de känner alla de där känslorna. Deras hjärnor är inte fullt utvecklade så dramatiken är verklig för dem. 

Jag tycker själv att tonåren var en hemsk tid och jag minns hur känslorna svallade. 

När min son var i tonåren så försökte jag bara hålla mig lugn och härda ut för ja, det går över. 

Jag har mycket mer tålamod med en tonåring än en vuxen människa som borde ha lärt sig att reglera sina känsloreaktioner, särskilt på en arbetsplats. 

Jag pratade inte heller om sexuell läggning eller politisk tillhörighet utan mer till personlighet och att en del kan vara mer känsliga för vissa saker, utan att för den sakens skull vara några "dramadrottningar".