Han daltar med sina vuxna barn!

Ringer också dagligen men om jag visste att min förälder var iväg på något speciellt med en partner, eller tex träffade en vän, så hade jag inte velat störa, utan bara ringt om det var något mer akut. SMS kan jag skicka om jag tex undrar över något eller vill påminna/uppmärksamma om något, men inget som behöver svar direkt. Vill jag bara prata för att prata så skriver jag typ kan du ringa när har tid över, eller så ringer vederbörande ändå när det passar för att den vill höra hur det är med mig. Detta gäller alltså inte till "vardags" utan då ringer jag ändå för det dagliga pratet, men märker jag då att personen inte är ensam eller är ute på något så säger jag vi kan höras senare.

Har de flyttat hemifrån?

Det är ju väldigt nonchalant av honom att svika era planer för att plötsligt skjutsa, eller att sitta och smsa för mycket, om det inte är något akut. 

Att barnen hör av sig däremot kan ni nog inte göra så mycket åt, men det går ju att hantera mycket bättre från hans håll.

Själv är jag rätt usel på att komma ihåg när min mamma är upptagen eller bortrest. Jag räknar med att hon säger ifrån (eller inte svarar alls) om det inte passar att småprata i telefon.

Jag tycker att de låter som att de har en ganska normal relation? Jag smsar också mina föräldrar lite då och då om vadsomhelst. Varför stör sms dig?

Att fråga om skjuts ibland, lite beroende på situation, är väl inte så konstigt heller? Jag har bett vänner med bil om skjuts nån gång. Hade mina föräldrar haft bil hade jag nog frågat dom :D. Mina barn får ofta skjuts av andra föräldrar. När jag har bil skjutsar jag de som behöver!

Däremot! Är det ju drygt, om man t.ex har en natt på hotell, att den andra sitter i långa samtal (vare sig det är med barn, vänner, jobb, eller nåt annat). Eller att planer plötsligt ställs in eller görs om. DET måste ni ju kunna ha en rimlig dialog om!

Precis, så varför ska just den här mannen inte få ha den kontakt han vill med sina barn, syskon, granna eller vem ha vill? Varför ska TS bestämma det? Och varför skulle barnen anpassa kontakten med sin egen pappa utifrån vad en kvinna han dejtar tycker? Om mannen själv vill ha det såhär?

Däremot kan ju TS säga att nej, detta vill jag inte, och kliva ur relationen. Men att diktera hur någon annan får ha sina relationer, kontakter och samtal det är kontrollerande och toxiskt.

Aha, okej, det var uttrycket. men visst, det handlas om hur relationerna ser ut. Och även det tycker jag inte att TS får bestämma. 

Men att uttrycka sig som TS gör, att han daltar med sina barn, de hör av sig i tid och otid, det signalerar ju hur hon ser på att han har andra relationer än den till henne. 

Exakt så, om det inte passar så får man säga till. Och det gäller ju åt båda håll.

Att mannen inte gör det handlar nog mest om att han inte tycker att TS är tillräckligt viktig för att avstå att prata med barnen. Såklart det stör TS, men hon kan inte tvinga honom att tycka annorlunda, det kommer naturligt eller inte. TS kan däremot bestämma om hon vill ha det så eller inte, och om mannen och hon vill olika så är de kanske inte ett kompatibelt par. 

Nej, det signalerar hur hon tycker att han beter sig mot sina barn när de kontaktar honom medan TS och han gör saker. Varför läser du inte något som inte skrivits?

Fast nu skrev jag inte att han inte får, eller att TS ska bestämma det, utan jag svarade på frågan om hur JAG gör i kontakten med MIN förälder. (Och det gör jag för övrigt främst för min förälders skull, och för att jag tycker det är grundläggande respekt och hyfs i det läget, inte så mycket för vad personen eller personerna som umgås med min förälder, tycker)

Ordet dalta är laddat, även uttrycket "tid och otid" är laddat.

Ja, TS har synpunkter på hur mannen beter sig. Det betyder inte att hennes synpunkter är rimliga, eller att mannen måste anpassa sig efter hennes synpunkter. Han kan välja att fortsätta kontakten med sina barn precis som den är. TS kan då välja att inte fortsätta relationen. 

Mannens beteende mot TS antyder att han inte tycker att hon är så viktig som TS skulle önska. Det har troligen inte med barnen att göra, utan med hur mannen känner för TS och hur mycket han vill eller inte vill prioritera henne. 

Bra policy! 

Men alltså, om man bara har en natt eller helg på spa med en trevlig middag, då tycker jag det är självklart att man inte tillbringar de timmarna med att sms:a eller ringa med sina vuxna barn eller mamma. Det kan man väl göra en annan dag när man inte har dyr lyxtid med sin partner?

För mig är det alldeles för mycket att tala med sin förälder varje dag. Då har man kanske inte klippt navelsträngen själv eller så har man en förälder utan liv som försöker leva genom sina barn. Min mamma har haft fullt upp med egna vänner och hobbies och resor och vi har brukat höras 1-2 ggr/ vecka, och inte om någon av oss reser- då skickar jag bara sms att planet har landat säkert för det vill hon veta. Så berättar jag om hela resan när vi ses efteråt.

Sen blir det klart skillnad nu då hon börjat bli äldre och sjuk, för då vill man ringa oftare och veta att hon är ok, påminna om läkartider och kolla att hemtjänsten sköter sig.

Nej, men det är ju mannens sak att avgöra, och det säger man väl då när nån ringer, att just nu har man inte tid. Inte nån allmän info att vuxna barn får bara höra av sig till föräldrar om det är viktigt för annars är det daltande. 

Troligen är den här mannen inte så intresserad av TS, för om han var det så skulle han ju inte snacka med barnen när han umgås med TS. 

Och om det är så han känner, varför han då ens tillsammans med TS, kan man undra. Någon som duger tills vidare, i väntan på någon "bättre", möjligtvis? Hur som helst, så verkar det ha funkat bra för honom, hon har ju funnit sig i detta, att han ägnar sig åt barnen istället för henne när de är iväg. Själv hade jag lämnat hotellet utan att tveka, om han är så pass ointresserad av mig, när det skulle vara våran egentid. Blir ju helt meningslöst.

Många här verkar tro att jag inte vill att han ska ha någon kontakt med sina barn, så är absolut inte fallet! Det jag stör mig på är att han tre av fyra helger är upptagen med att köra runt på sina vuxna barn som är för lata för att själva ta körkort. Vi kan ha bestämt att vi ska ha myskväll, gå ut och äta etc men de planerna kan snabbt ändras för han måste köra sina barn till affären, till kompisar eller vad det nu kan vara. Om mina barn mot förmodan skulle be om skjuts till affären när jag har annat planerat då får de så vackert gå eller lösa skjuts på annat sätt. 

Men varför är du kvar i relationen? Du talar mycket negativt om hans barn och du tycker inte om upplägget i er relation. 

Jag skrev här mest för att höra andras åsikter, kanske att jag överreagerar! Men jag har funderat på att avsluta relationen ja.

Som så ofta när det gäller "andras barn"-problem så är detta ett partnerproblem. Att barnen ringer eller SMS:ar jämt och ständigt är inget problem i sig. Inte att han pratar/umgås med dem ofta heller. Problemet är att han tar och fortsätter samtalen när ni är upptagna. Och att han ändrar era planer för att deras planer är viktigare för honom än dina. Vare sig man är partner, vän eller bara bekant är det respektlöst. Att han lägger så mycket tid på att fixa deras vardag att det inte finns mycket kvar till er låter också ganska tröttsamt.

Nu är det ofta så att det är svårt att få dessa föräldrar att ändra på sig. De har intalat sig att "barnen går alltid först" är en bra livsregel istället för att "den som behöver det mest just nu går först". De tror att de är goda föräldrar och goda människor när de får de andra i sin familj att bli andra klassens familjemedlemmar. Övriga människor brukar de faktiskt behandla mer respektfullt (kanske för att övriga kan försvinna lättare), men inte alltid. Vi kan alltid hoppas att han inte tillhör den här kategorin, men det är tyvärr ganska troligt, speciellt när han ägnar merparten av helgerna åt att fixa småsaker åt dem.

Om tu tycker att han är värd det, så kan du försöka ta upp det med honom.
När han vill ändra planerna: "Varför är deras planer viktigare för dig än våra?" 

När han tar samtal när ni är upptagna: "Är det där samtalet viktigare för dig att ta just nu än att *välj aktuell aktivitet* tillsammans med mig?"

När han ska iväg för att göra saker åt dem, andra helgen i rad: "Höll inte du på med sånt där förra helgen också? Var inte *barn" xx år? Hen är väl smart nog att ta körkort/bussen/cykla?" Om svaret är att han gör det för att han vill umgås med sina barn så är fortsättningen: "Ok. Jag antar att du inte är så intresserad av att umgås med mig trots allt. Inte tillräckligt för att se till att vi har tid att göra det i alla fall."

Det är mest för att han få upp ögonen för och att han måste sätta ord på vad han faktiskt gör. Observera att du måste sköta det på ett intresserat sätt. Du konstaterar faktum. Börjar du anklaga honom så blir det snabbt svårt att rädda.

Den riktigt mjuka versionen är att när ni båda är ostressade ta upp hur du känner när han gör allt som du beskrivit. Risken är då att han helt förnekar det helt. Och kräver exempel. Som aldrig är tillräckligt många och när du räknat upp ett dussin så har du bara missförstått situationen. (Jag hoppas att jag har fel.) Har du tur så inser han att du faktiskt blivit försummad och att du blivit sårad.

Räkna med att han känner sig trampad på tårna. De flesta tycker inte om att få sitt sätt att umgås med sina barn ifrågasatt, och ännu mindre om de berömmer sig för att de är goda när de gör det.

I värsta fall kan du gå iväg/åka hem om ingen bättring sker. Risken är att det bakfyrar när du ställer det på sin spets och att han helt enkelt hellre föredrar att låta alla stå tillbaka för sina vuxna barn framför att ha en partner.

Som sagt, jag hoppas att jag har fel. Men de flesta med vuxna barn har inga som helst problem med att se till att ha ostörd tid med sin partner och brukar bara behöva se sin höra besvikna partner när planer ändras för småsaker för att komma ihåg att läget är annorlunda nu för tiden.

Lycka till!!

Och skriv gärna igen hur det går.