Hade du gått på din mormors begravning?

En begravning är till för att hjälpa den sörjande med sorgen i första hand. 

Nu är det ändå din mormor och något bra måste hon väl ha gjort i ditt liv? Ska din morbror sätta stopp för dig och dina relationer ?

Jag hade gått för min skull. 

Du väljer själv vad som känns bäst för dig. Känns det bäst att gå för att stötta din mamma och få ett avslut eller avstå och slippa se din morbror?

Jag hade inte gått om personen som gått bort inte tror på mig när jag berättar en så allvarlig sak, och jag hade aldrig velat se den störde morbrodern mer.

Jag hade träffat min mamma vid annat tillfälle nära i tiden, möjligen. Men det låter som hon också är avtrubbad och viftar bort den här förövarens beteende. Som han flera gånger har visat sig kapabel till bara vs dig, det är alltså inte nåt "en gång på fyllan kan väl hända alla" här.

Vad är det för knäppa skräpmänniskor du är släkt med egentligen som bagatelliserar och snackar bort blottning inför barn?

Någon borde kastat en mugg hett kaffe i skrevet på fanskapet, det hade han kanske kommit ihåg.

Nej, jag hade inte gått. Jag går på en begravning för att avsked från och hedra den som gått bort. Jag har inget behov att hedra någon jag inte hade någon kontakt med och vars beteende jag inte godkänner.

Nej, usch. 

Tycker du skall gå. Man bör kunna abstrahera från struliga relationer och konflikter när någon avlider, speciellt när dessa härrör från den senare tiden. Den som har avlidit kan ju ändå inte lägga märke till vem som dyker upp till begravningen.

Vet inte. Det verkar vara en släkt där man har vissa dolda saker, lögner, som man lever med. Vill inte se verkligheten som den är. Att människor vill att de som blir utsatta eller säger sanningen ska tiga om det.

Det är naturligtvis ett friskhetstecken att du reagerar! Det är en kränkning att inte bli trodd,  utan bli betraktad som lögnare. 

Vid närmare eftertanke hade jag nog gått om det kommer människor till begravningen som jag vill ha fortsatt kontakt med. Och undvikit de sjuka personerna. 

Alltså ett sätt att upprätthålla de släktband som är värda att bevara. Alltså att utgå från dina egna behov, inte din mammas. Hon svek ju dig i just det avseendet fast hon kanske är positiv för dig i andra avseenden. 

Hade inte gått. Knepig släkt och ett svek mot dig och din son. 

Hade inte gått på begravningen.

Om det är en kremering så kan man dela upp det i två ceremonier, jag vet familjer som har gjort så när det har varit sådana här konflikter, att vissa inte har velat vara med på begravningsceremonin för att vissa andra har varit där. 

Då gör man så att den ena gruppen går på begravningsgudstjänsten i kyrkan, och den andra på urnnedsättningen som brukar ske några veckor eller månader senare. Det går att göra den ceremonin också väldigt fin och stämningsfull om man vill, och eftersom ingen präst är med så behöver man inte följa några regler och ritualer utan kan göra den precis som man vill. Jag vet en familj som t.ex. skålade i champagne och så hällde de ett glas ner i graven också... Kanske inte något jag skulle göra själv, men det var bara ett exempel.

Personer som inte har problem med några andra personer, kan vara med på båda ceremonierna om de vill. Men när det gäller urnnedsättningen, så finns det egentligen ingen anledning för den som är huvudansvarig i familjen, att berätta om den för några andra än de som han/hon VERKLIGEN vill ha där. Begravningen har ju redan varit, ingen kommer att fråga efter urnnedsättningen, men skulle någon ändå göra det kan man bara säga att man lät kyrkogårdsförvaltningens personal sätta ner urnan utan att någon anhörig var närvarande, det är rätt vanligt det också. 

Har ni pratat med min syster om att jag kanske inte kommer på begravningen och då tycker hon att jag borde komma för min mammas skull och stötta henne? men då tänkte jag varför ska jag komma för min mammas skull? Jag kommer inte kunna hålla tyst om min morbror säger nåt till mig. Ska jag låtsas som ingenting och ändå gå trots att jag känner så?

Jag tycker du ska göra precis som du känner, dvs inte gå. Din syster kan stötta din mamma.

Håller med om att du ska göra som du själv känner, TS. Det är du som är viktig i det här, inte de andra som inte tagit dig på allvar.

Jag skulle inte gått. Man kan besöka graven när som helst som behovet hos en själv uppstår. Jag går också på en begravning för att hedra den som gått bort, men för det första kanske du inte vill det, för det andra är det framför allt en fråga mellan den som gått bort och dig och vill du hedra henne trots allt så kan du mycket väl göra det på ett annat sätt som känns bra för dig.

Man kan självklart vara med för att stödja någon annan också, men i det här fallet tycker jag det är prioriterat att vara rädd om dig själv. Du behöver inte stödja de som inte stått vid din sida. Du kan stödja din mamma på andra sätt före och efter om er relation ändå är bra.

Jag vet att den där elefanten i rummet påverkar många familjer. Du har belyst den för familjen då den påverkar dig negativt. Försök inte att lägga energi på att andra ska erkänna den. Det kommer bara göra dig bitter med åren. Men håll fast vid den gräns du faktiskt dragit och var öppen med att prata om det som hänt om t ex din mamma faktiskt vill öppna upp sig för dig i framtiden. 

Du har tagit tydlig ställning för familjen att ni har någon i släkten som gjort dig illa. De har inte velat se det och vill att du ska bortse från det de inte velat ta i. Att gå på begravningen är för mig att ställa sig i deras led och låtsas som att inget hänt. Ett svek mot dig som barn.

Hade jag varit dig så skulle jag säga följande till min mamma. Jag älskar dig och finns här för dig när du behöver det. Du och andra i släkten har inte klarat av att finnas där för mig när jag behövde det och nu vill ni att jag också ska låtsas som inget har hänt för att stötta er. Jag är inte arg på er, men jag vill inte svika det barn jag en gång var. Jag kan inte det för min egen del, då han är där. Då blir jag den som mormor var då hon svek mig. Jag älskade henne, förstår att det kan vara svårt att acceptera om sin egen son, men hon svek mig som barn. Hoppas att du kan förstå och acceptera att jag väljer att inte gå.