Adhd/add

Jag har genomgått en utredning och fått en diagnos som förklarar varför jag så lätt blir överväldigad, och på grund av mina kraftiga humörsvängningar. Jag är impulsiv, har svårt att behärska mina impulser, köper saker innan jag ens hinner tänka, följer inte mina egna planer och hamnar i situationer som nästan är otrogna ? trots att det inte är vad jag egentligen vill. Jag fastnar också helt i saker som intresserar mig, medan andra enkelt kan släppa dem.

Jag gick först i över ett halvår till psykolog då jag höll på att göra slut med min kille pga min egna hjärnspöken. Tror jag har ambivalent anknytning vilket var ett stort problem i början. Han är också min första pojkvän och nu sambo, snart pappa till vårt barn så det var en kille jag inte ville förlora. Så efter att ha gått till henne ett tag så bad jag om att få göra en utredning, något jag försökt göra tre år innan (7år sedan nu), men så blev jag bara runtslussad så gav upp. 
När remissen var skickad så tog det väl några veckor men fick tid för att starta utredningen i grannstaden på klinik så sysslar med sånt. Både jag, min sambo och mina föräldrar fick fylla i formulär med massa frågor. Sade dock inte till föräldrarna vad som gällde, utan det var inte förens förra året som jag berättade att jag hade fått en diagnos (för dem tror inte på sånt). Sedan var det en djupintervju och genomgång av hela ens liv med en psykolog, tror det tog två sessioner. Sedan diverse tester annan gång för att kolla över min intelligens och tankeförmåga. Blodprover för att kolla så man inte var alkis eller druggie. Efter det fick jag min diagnos. 

Mitt största problem genom åren har varit ångest och att avsluta projekt jag VÄLDIGT gärna drar igång, samt förmågan att ta verbala instruktioner. I min journal står de ^Rigid perfektionism^, vilket bl.a. gör att om jag inte tror jag kommer kunna avsluta ett projekt så bra som jag tänkt, så blir det knappt ett avslut. Sen har jag ju haft problem med relationer, både vänskapliga med tjejkompisar och när det gällt att hitta partner. Alltid vart den som kommit sent i kompisgänget. Den kreativa, nördiga som ^kan allt^ för att jag hade väldigt svårt i skolan som liten så har kompenserat upp med att lära mig lite om allt för att aldrig igen känna mig som den dumma. Även haft flertalet specialintressen, kan t.ex. baka bröd utan recept och kvinnlig fertilitet och hormoner är mitt senaste nörderi skulle jag säga. 

Träning var min hanteringsmekanism, mycket för att reglera ångesten och sömnen. Innan de var jag i stallet 24/7. Skulle säga att när jag väl började lita på min kille och han började vara en trygg ^anknytning^ som jag kunde lita på så försvann mycket av min vardagsångest, kroppen slappnade av.

Jag fick diagnosen som 29 åring (33 år nu) och gjorde det mest för att ge mig själv lite förlåtelse eller hur man ska säg, sluta vara så hård mot mig själv. Hade ju redan tänkt länge att jag hade någon form av ADHD och jobbat med mig själv utefter den premissen (Viktigt med rutiner, sömn osv). Jag började ta Attentin vilket hjälpte mycket under det året när jag pluggade till snickare.