Ångrar valet av pappa

Det var du som hade den där starka kvinnliga barnlängtan, det var din starka önskan att få barn, inte hans.
Hans starka önskan var att få vara och få känna sig älskad av dig.
Ditt villkor för att älska honom var att ni skaffade barn. Ditt villkor kan ha varit uttalat eller inte så tydligt uttalat, hur som helst så upplevde han det som ett villkor för att få vara älskad av dig.
Eftersom hans starka önskan var att få vara älskad av dig så saknade självfallet förmåga att säga stopp eftersom han helt naturligt kopplade ett eventuellt stopp till att han då inte längre skulle få vara älskad av dig.

Han visste att du hade en stark barnlängtan, han ville att du skulle älska honom, självfallet kunde han inte med att be dig avbryta graviditeten, av flera orsaker. Men självklart var en orsak att han var rädd att du inte skulle älska honom.

Han är inte längre motiverad. 
Hans motivation i livet bottnade främst i att få vara älskad av dig. 
Nu upplever han inte längre att du älskar honom, eller att du inte längre älskar honom på det sätt han önskade och kände att du älskade honom innan du fick barn.
Därför har hans motivation gått förlorad.
Rätt eller fel spelar ingen roll i det här sammanhanget, det är ändå sannolikt den största naturliga orsaken.

Om han var motiverad så skulle han i mycket större utsträckning vara den man och pappa, och i större utsträckning göra de saker, som du önskar.

Du beskriver den här problematiken som du upplever, sett strikt ur ditt eget kvinnliga perspektiv.
Om du önskar att din situation ska förbättras, och om du vill motverka de problem som du upplever, vad gör du åt saken?
Har du på djupet tagit reda på hur han upplever problemen, sett strikt ur hans perspektiv? Tagit reda på vad som är de bakomliggande orsakerna till att han tappat motivationen?
Jag förmodar att du inte har gjort det, och att risken är stor att nu är det försent.

Det är väl ändå högst sannolikt att det ligger en hel del i det jag har beskrivit, att hans högsta önskan och drivkraft, det som motiverade honom, var att få vara och känna sig älskad av dig
(hans högsta önskan, drivkraft och motivation var inte främst att skaffa barn),
och att hans motivation har försvunnit, eller hur?

Du är ändå en av få kvinnor jag har sett på forumet som inser och vågar erkänna att du har ett eget ansvar, eller åtminstone har del i ansvaret, för att den mannen du valde som far till ditt barn har tappat motivationen.

Ångrar valet av pappa

Detta får vara mitt lilla biktbås. Jag ångrar att jag skaffade barn med min man. Jag älskar honom, jag älskar vårt barn, men som förälder och partner i föräldraskapet är min man ingen höjdare. Han hymlar inte med att han ogillar att vara pappa heller och det får väl vara min sorg att bära, jag känner en stor skuld över att jag "ledde oss in på den här vägen". Vi var överens om att skaffa barn men jag var klart mest angelägen. Vi har diskuterat åtgärder men han är helt inställd på att göra "minsta möjliga" och bara överleva tills barnet är hyfsat självgående. Fler i samma situation? 

Känner igen detta från min egen familj och andra i min närhet. Min man var den som hade barnlängtan och i princip tjatade sig till att vi skulle skaffa barn (alla hans kompisar hade redan barn vilket jag tror var del av grejen, att inte vara ?utanför?), hade koll på allt kring barnvagnar och bilbarnstolar och ville ta minst halva FL osv. Han var också en väldigt ?jämnställd? man som älskar att laga mat och städa osv. När graviditeten började bli kännbar för mig började knorrandet - varför behövde han helt plötsligt bära tunga kassar från affären och fixa mer hemma (sa han inte men det märktes att han var irriterad)! När barnet väl kom gjorde han väl ett par halvhjärtade försök att ta honom på nätterna osv men började snart lämna över till mig vid minsta skrik, blev märkbart äcklad av bajsblöjorna och började snart ha väääldigt mycket på jobbet eller vara ?sjuk? hela tiden. Föräldraledigheten var redan planerad så det tog han men han smsade mig konstant om hur jobbigt det var, var arg som ett bi varje dag när jag kom hem (typ inte svara på tilltal) och ja skärmen var på konstant när jag inte var hemma? Varje ledighet är nu villkorad med att han ska få egentid för egna projekt men han vill absolut inte vara ensam med barnet så jag får egentid. Skillnaden hos oss är att han inte erkänner (för varken mig eller sig själv skulle jag tro) att föräldraskapet inte är så som han tänkt sig utan låtsas fortfarande vara nån sorts ?superpappa? inför andra. 

Står ingenstans att TS satte upp det som ett villkor eller vad som var hans motivation till att skaffa barn. Vi har inte hört mannens sida av saken så du hittar ju på fritt ur din egen fantasi.

Jag var i en liknande situation som du. För mig har det alltid varit viktigt med ett jämställt förhållande och ett jämställt föräldraskap, så när jag och ex-sambon började fundera på barn pratade vi jättemycket om det innan (det bör tilläggas att det var han som var mest drivande i att skaffa barn också). Vi var överens om att dela lika på föräldraledigheten och all vabb, överens om hur vi skulle uppfostra barnen och hur mycket tid och engagemang vi skulle lägga på dem m.m. Han pratade mycket om hur bra det skulle bli och hur engagerad han skulle vara. Sedan blev det helt tvärt om. Jag hade tyvärr inte helt förstått då att han är väldigt bra på att prata och lova grejer, så att allt låter jättebra, men mycket sämre på att sen faktiskt genomföra saker och dessutom inser han inte sina egna begränsningar eller är villig att göra något åt dem.

Han checkade också ut halvvägs in i graviditeten och checkade aldrig in igen. Suckade och stönade över all tid han behövde vara med barnen, kunde inte vara föräldraledig för att han "mådde dåligt av det", satte barnen framför skärmar första sekunden jag inte var hemma etc. Han pratade dock aldrig negativt om barnen som din gör. Han gillar nog att ha barn i teorin, men inte i praktiken. Det har tyvärr inte blivit ett dugg bättre när barnen blivit äldre heller. Han har dem som mest varannan helg och då är det skärm hela helgen som gäller. 

Jag tror att du behöver bestämma dig för hur du vill att du och ert barn ska leva. När barnet blir äldre kommer hen att märka pappas negativitet och oengagemang. Mina barn är rätt stora nu men de brottas fortfarande med känslorna över att deras pappa knappt vill umgås med dem. Jag försökte driva hans föräldraskap i många, många år. Jag underlättade, tog över, peppade, föreslog att söka hjälp etc. Tills jag insåg att inget jag gjorde hjälpte, för han var inte villig att göra en förändring själv. Då slutade jag driva hans föräldraskap åt honom och började fokusera på mig och barnen istället. Jag varken kan eller orkar ta ansvar för hans relation till barnen, det får vara hans eget ansvar. Och vill han inte ta det är det såklart jättesorgligt för barnen, men jag kan bara fokusera på att ge dem mesta möjliga som JAG kan ge dem. Idag har jag en jättenära relation till barnen och de vet att jag alltid finns där.

Mitt främsta råd är väl att inte göra sama misstag som jag gjorde, dvs att vänta i många år på att det ska bli bättre när jag egentligen visste att det inte skulle bli det. Står du ut med att han är så oengagerad och om det inte skadar barnet (fysiskt eller psykiskt) så kan du såklart välja att fortsätta med honom. Det vet bara du, hur mycket det är värt att kämpa. Men tänk verkligen på vad som är bäst för barnet i längden när du tar ett beslut.

Som det är nu, när barnet är så litet, tror jag inte att det märker det så mycket. Pappan är ju snäll mot barnet. Men det blir mycket skärmtid istället för interaktion, och pappan väljer ju att spendera så mycket tid som jag tillåter ifrån familjen. Han pratar också ganska lite med barnet, men det kanske ligger inom normalvariation. 

Jag har ibland haft möjlighet att jobba hemifrån och även om jag sitter i ett annat rum så tycker jag mig inte märka något som jag upplever som en fara för barnet. Pappan är inte hotfull eller elak mot barnet, han kan trösta och blöjbyten och matning sker förhållandevis odramatiskt. Sen har pappan klart sämre tålamod, men han tänker ändå på tonen gentemot barnet (han har jobbat mycket med den biten sen lillen föddes). 

Nej. Mot bakgrund av det TS har skrivit så drar bara bara generella och enkla slutsatser baserat på hur det nästan alltid brukar vara i nästan alla sådana här fall.

Det finns goda grunder till min generella slutsats.

Men jag förstår att dessa enkla och generella slutsatser, som faktiskt har grund, är obekväma för dig. Sanningen upplevs ofta som obekväm...

Låt oss i så fall ta del av dina slutsatser, som då går tvärtemot mina, och vilken grund du i så fall har för dina slutsatser. Då har också du bidragit konstruktivt till tråden och ämnet.

Jag har återigen läst dina inlägg TS. 

Jag tycker fortfarande att du ska kontakta BVC och prata med dem.  Du reagerar ju att nåt inte stämmer. Du har bott och känt din man så länge att du ser det. 

Många män skulle inte själva erkänna att de mår dåligt. För jag tycker det är tydligt på dina inlägg att något har hänt hans mående längs vägen.

Du ger oss en bild av hur du har det,  det är den vi kan gå på utan att veta hur ni haft det innan utan att veta hur han mådde innan,  hur han varit. 

Sök på google förlossningsdepression pappa symptom.  Google AI gör en bra sammanställning överst..

Läs allt (inte bara den korta sammanfattningen utan även texten under läs mer/visa fler eller vad det står). 

Tycker du att det stämmer på din man? Då ringer du BVC och pratar med dem. Sedan kan du inte tvinga din man att söka vård men det finns hjälp att få för att han ska må bra och familjen ska må bra. 

Det sägs att ca 8-10% av männen får en släng av förlossningsdepression i samband med att de blir pappor. 8-10 av 100 pappor, eller en per föräldragrupp som MVC/BVC har. 

"Jag hade absolut en viss barnlängtan,
som min man nog inte delade på samma sätt".

Dessa dina ord bekräftar ändå att det är högst sannolikt att det ligger något i det mesta av det jag skrev i mitt långa inlägg.

Om vi avstår från att lägga några värderingar i det, om vi avstår från att fokusera på rätt eller fel;
visst är det väl också högst troligt att det finns grund för att han upplever din kärlek till honom på ett annat sätt i dag i jämförelse med hur han upplevde din kärlek till honom innan du (ni) fick barn?

Jag förstår att ni var överens, och att han lovade vissa saker, åtminstone upplevde du det så.
Så är det ju i princip alltid i alla relationer.

Faktum är ju också att de flesta av oss är väldigt generöst lovar både det ena och det andra när vi är förälskade och för att vi ska få känna oss älskade, och vi alla känner till att det förhåller sig på detta sätt, när man är kär.
Nästan alltid menar vi vad vi lovar och vi anser det självklart att vi kommer stå fast vid våra överenskommelser.

Men sedan sker det stora förändringar i livet och/eller i förutsättningarna, situationer uppstår, det kan ske snabbt och det kan vara förändringar på längre sikt. Förändringar gör att löften och överenskommelser hamnar i en helt annan situation, och det blir inte lika självklart, vare sig exakt vad det var man egentligen lovade eller träffade överenskommelser om, och man känner det inte lika självklart att löften och överenskommelser ska uppfyllas, när det nu har skett så stora förändringar.

En sådan stor förändring i livet är t ex att få barn. De flesta har självfallet inte förmåga att i förväg förstå hur livet och kärleksrelationen förändras och påverkas när man får barn.
En annan stor förändring i livet kan t ex vara när mannen känner att hans kvinna inte längre älskar honom på samma sätt som hon gjorde tidigare.
Båda dessa exempel kan innebära stora livsavgörande förändringar.

När man upplever stora livsavgörande förändringar ställs allt man tidigare visste på ända.

T ex;
Om en människa upplever att det som motiverar den allra mest i livet, och det viktigaste, är att få vara älskad och att få känna sig älskad av sin partner.
Vad händer med motivationen, vad händer med upplevelsen av livet, om livet förändras på så sätt att den människan inte längre känner sig älskad av sin partner på samma sätt som innan?

Du behöver lyfta blicken från din egen navel och se världen med nya ögon. Alla kvinnor är inte likadana, inte alla män heller. Människor är unika och har olika drivkrafter och längtan. 

Testa att läsa TS som om hon vore en man gift med en kvinna, vilket råd skulle du ge då? Vem skulle du döma då? 

Din generella slutsats är, enligt min erfarenhet,rätt felaktig. De flesta pappor i min omgivning har varit hyfsat ointresserade under de första 1,5-2 åren. Sedan, när det börjat gå att faktiskt göra mer med barnen och det är mer ett utbyte så har pappornas intresse för barnen ökat drastiskt. 

Mina barns pappa är ett sådant exempel. Från att barnen var runt 2 och börjat prata var det en enorm skillnad på hans engagemang jämfört med innan. Då var det nästan så att han ville ha all tid eftersom jag haft det innan. 

Min pappa, samma sak. Han har även uttryckligen sagt att barn är intressanta först när de lärt sig prata. Hans favoritålder börjar runt 4, när det går att diskutera med dem. 

Flera andra i min omgivning, där jag sett fäder och barn från bebisar är det samma sak. Pappornas intresse för sin avkomma har ökat drastiskt från drygt 2 års ålder. 

Ditt svammel om att män "går med" på barn för att fortsätta vara älskade är just bara svammel. Ett barn TAR uppmärksamhet från mannen, inte tillför.

Han tappade motivationen i mitten på graviditeten. Vi vet inte varför och inte TS heller.

Man kan inte göra en abort mitt i graviditeten.

Menar du att mannens motivation att ta ansvar för sitt barn i huvudsak är beroende av hur älskad han känner sig av sin partner? Han får alltså ingen egen ansvarskänsla, ingen egen motivation av att skapa band med barnet?

Nej, riktigt så har jag ju inte skrivit...
(även om det faktiskt kan ligga en del i det du skriver).

För att du och andra ska ha lättare förstå det jag har skrivit,
för att inte trigga lust hos någon att kritisera mig och det jag skriver,
så ger jag dig och alla i tråden följande faktabaserade information (alltså inget som jag bara har hittat på):

Motivation är den fundamentala drivkraften bakom allt mänskligt beteende, handling och måluppfyllelse.
Motivation spelar en helt avgörande roll för välbefinnande, prestation och personlig utveckling.

Den omvandlar värderingar till handling, håller igång engagemang över tid och är nödvändig för att orka med både vardagliga uppgifter och långsiktiga mål i livet.

Exempel på motivationens betydelse för människan:
- Inre motivation (lust och nyfikenhet) gör att vi orkar mer, presterar bättre och stannar kvar i aktiviteter längre.
- Brist på motivation över lång tid kan vara ett tecken på depression eller ohälsa, medan hög, autonom motivation (egen drivkraft) bidrar till positiv hälsa.
- Motivation hjälper individen att se en mening i sina handlingar, vilket gör vardagen mer givande, (likt exemplet med stenhuggaren som ser sig själv bygga en katedral!)

Kort sagt är motivation inte bara en "bonus", utan en "obligatorisk näring" för att vi ska växa, må bra och fungera optimalt som individer.

_______________________________________________

Jag hoppas att ovan faktabaserade grund ska kunna hjälpa fler förstå.
Sätt det gärna i samband med TS trådstart och efterföljande inlägg och beakta det i samband med allt som skrivits i tråden,
så bör det åtminstone hjälpa till och underlätta se saker ur ett lite bredare perspektiv?

Nej, riktigt så har jag ju inte skrivit...
(även om det faktiskt kan ligga en del i det du skriver).

För att du och andra ska ha lättare förstå det jag har skrivit,
för att inte trigga lust hos någon att kritisera mig och det jag skriver,
så ger jag dig och alla i tråden följande faktabaserade information (alltså inget som jag bara har hittat på):

Motivation är den fundamentala drivkraften bakom allt mänskligt beteende, handling och måluppfyllelse.
Motivation spelar en helt avgörande roll för välbefinnande, prestation och personlig utveckling.

Den omvandlar värderingar till handling, håller igång engagemang över tid och är nödvändig för att orka med både vardagliga uppgifter och långsiktiga mål i livet.

Exempel på motivationens betydelse för människan:
- Inre motivation (lust och nyfikenhet) gör att vi orkar mer, presterar bättre och stannar kvar i aktiviteter längre.
- Brist på motivation över lång tid kan vara ett tecken på depression eller ohälsa, medan hög, autonom motivation (egen drivkraft) bidrar till positiv hälsa.
- Motivation hjälper individen att se en mening i sina handlingar, vilket gör vardagen mer givande, (likt exemplet med stenhuggaren som ser sig själv bygga en katedral!)

Kort sagt är motivation inte bara en "bonus", utan en "obligatorisk näring" för att vi ska växa, må bra och fungera optimalt som individer.

_______________________________________________

Jag hoppas att ovan faktabaserade grund ska kunna hjälpa fler förstå.
Sätt det gärna i samband med TS trådstart och efterföljande inlägg och beakta det i samband med allt som skrivits i tråden,
så bör det åtminstone hjälpa till och underlätta se saker ur ett lite bredare perspektiv?

Att man inte jublar över bebistiden utan faktiskt tycker att den är sjukt pestig betyder inte att man har ett "still face" i kontakten med barnet. Att man vill lämna ifrån sig barnet när den andre föräldern kommer hem är inte heller onormalt. Inget av det betyder att man kommer att ha dålig anknytning eller inte gilla barnet när det blir lite äldre och mer av en egen person.