Ångrar valet av pappa

Ditt villkor för att älska honom var att ni skaffade barn. Ditt villkor kan ha varit uttalat eller inte så tydligt uttalat, hur som helst så upplevde han det som ett villkor för att få vara älskad av dig.

Så skrev du.

Jag har inte skrivit att det gäller alla män. Jag menar, precis som du skriver, att det inte är ovanligt. 

Som jag också skrev är det förstås inte antingen eller. En man kan ha viss föräldrainstinkt, samtidigt som det kan vara andra saker som motiverar honom. 

Och ja, jag håller med om att kvinnor generellt har starkare föräldrainstinkt på gruppnivå. Och självklart är det individuellt. Och undantag finns.

Jag tror också att kvinnor generellt sett har andra saker som motiverar dem till att vilja skaffa barn och vara "duktiga mammor". Som exempelvis normer, ideal, förebilder osv. En kvinna får kanske bekräftelse från en massa andra människor om hon lever upp till samhällets bild av "den perfekta mamman". Men en man som är hemma med barn på heltid och syr egna barnkläder har kanske inte så hög status i samhället. Det innebär förstås inte att dessa kvinnor i så fall bara bryr sig om vad andra tycker om deras hemlagade ekologiska barnmat men skulle strunta i att ge barnen mat om de levde isolerade i en stuga i skogen. För det är ju som sagt inte antingen eller. 

Nu är det här inte min teori. Jag är ingen expert. Jag bara hakade på resonemanget som signaturen "Anonym (Sanningen)" förde eftersom jag tyckte att det lät intressant. 

Tror du sätter fingret på något, många män verkar nog utåt sätt som ?superpappor? men är bittra, oengagerade och undvikande bakom stängda dörrar. Många partners till såna här pappor skäms nog också för dem och skuldbelägger sig själva för att de är ojämställda i föräldraskapet så låtsas hellre att de är ?superpappor? än att erkänna hur det egentligen är.

Att det skulle bero på att kvinnan i relationen inte är tillräckligt kärleksfull som vissa antyder i tråden tror jag är bullshit. Tror många män drömmer om barn men inte inser vidden av hur mycket jobb det är förrän de är mitt i det och då blir bittra, och inte känner samma ansvarskänsla som mammor gör och därför låter sig själva checka ut, sura och klaga eller göra minsta möjliga

Det har ingen påstått! En skribent har en teori om att vissa män kan UPPLEVA det så. Det betyder givetvis inte att kvinnan är mindre kärleksfull (och i de fall det är så har hon antagligen goda skäl till det). Det är ingen som skyller på kvinnan. Det har du missförstått totalt. Det vi pratat om är mannens egen upplevelse. Ingen har heller försvarat mannens beteende. Även om kvinnan skulle vara totalt kärlekslös så skulle mannen givetvis ha lika stort ansvar för sitt barn. Det är inte kvinnans ansvar att vara kärleksfull mot mannen för att han ska ta hand om sitt barn.

Ingen har heller påstått att det är okej att göra som TS man. Diskussionen gällde som sagt en teori om vad mannens bristande motivation skulle kunna bero på. Det innebär inte att hans beteende är okej eller att hans upplevelse eller bild av sin situation stämmer överens med verkligheten. Dessutom är det bara en teori och vi vet inte om det ligger nånting i det resonemanget. 

Tyvärr klarar jag fortfarande inte förstå vad du är ute efter.

Du håller inte med mig när jag hävdar att motivation i sig är en viktig faktor generellt för människan? Du verkar hävda att motivation inte kan gälla generellt utan måste vara knutet till ett mer specificerat mål eller syfte?
Jag hävdar att en människa kan generellt vara en mer motiverad människa medan en annan kan generellt vara en mindre motiverad människa. Jag förmår inte förklara mig på rätt sätt, eller du tror inte på mina förklaringar?

För att underlätta och klarlägga:

Fråga AI:

Är det korrekt säga att motivation generellt är en viktig faktor för människan? Eller är det nödvändigt att begreppet motivation avgränsas eller specificeras, ha ett bestämt mål, vara avsedd för något speciellt, ha ett särskilt syfte?

Svar AI: Ja, det är absolut korrekt att säga att motivation är en viktig faktor för människan på ett generellt plan.

Men för att förstå varför och hur den fungerar kan det också underlätta och komplettera att beakta nyanser och avgränsningar.

 

A.) Det generella perspektivet (Drivkraften):
Inom psykologin och biologin betraktas motivation ofta som själva motorn i det mänskliga beteendet. Utan motivation, i sin bredaste form, skulle vi inte söka föda, trygghet eller social gemenskap.
- Överlevnad: Motivation är kopplat till vårt belöningssystem (t.ex. dopamin). Det är det som får oss att agera för att tillfredsställa behov.
- Välmående: Brist på motivation (apati) är ofta ett tecken på ohälsa, vilket understryker dess fundamentala roll för en fungerande människa.

B.) Behovet av specifikation (Riktningen): Även om motivation finns som ett generellt tillstånd, kan begreppet bli ännu mer användbart när vi specificerar det.

Sammanfattningsvis:
Det är korrekt konstatera att det är en universell sanning att motivation är en av människans viktigaste faktorer.
Men i nästa steg, för att begreppet ska bli praktiskt användbart, kan det ofta krävas en bestämd riktning eller ett syfte.

Angående din konkreta fråga så kan jag tyvärr inte ge något annat svar än att det är omöjligt för mig känna till om den mannen har någon egen motivation att ta hand om sitt eget barn och jag vet inte i vilken mån den mannen påverkas av att känna sig oälskad.

Generellt hävdar jag samma som jag sagt hela tiden, och som du också skriver att du håller med om, att om en människa som tidigare upplevde sig vara älskad på ett särskilt sätt senare upplever att den är mindre älskad på detta sätt, eller rent av upplever sig inte längre vara älskad generellt, så minskar den människans generella motivation.

Om du därmed känner att du vill dra slutsatsen att en specifik människa i något läge saknar all motivation för just en specifik sak så är det helt och hållet din egen tolkning.
Om något sådant exempel har jag absolut inte skrivit något om, utan det får stå för dig.

Återigen:
Inom psykologin och biologin betraktas motivation ofta som själva motorn i det mänskliga beteendet.
I relation till detta är jag fortfarande övertygad att t ex gällande människor i kärleksrelation så påverkas motivationen generellt negativt om kärleken, eller den upplevda kärleken, minskar.
Detta står jag för. Och det förvånar mig om du har en annan uppfattning, även om det bara är en grad av annan uppfattning.

Ditt påstående om vad jag skulle ha skrivit, eller vad som är min åsikt, stämmer ju inte när du skriver att:
 ...du samtidigt är så säker på mäns motivation i allmänhet och att den är beroende av att bli älskad? 

Min övertygelse avser alltså människor generellt, oavsett kön.
Det jag skriver kan absolut inte tolkas som beroende av, när jag egentligen skriver "påverkas av", vilket ju är en avgörande skillnad.

Dessutom, med hänsyn till tråden och ämnet, skriver jag att gällande många män generellt så påverkas deras motivation i negativ riktning när de inte längre upplever sig vara älskade av sin kvinna på motsvarande sätt som tidigare.
Återigen förvånar det mig om du inte håller med om detta?

Men även om det gäller rent generellt så är det självfallet och helt naturligt stor variation på individnivå. Något annat har jag inte skrivit.

Notera särskilt ovan:
"- Motivation är det som får oss att agera för att tillfredsställa behov".
Kvinnan förväntar sig att mannen ska fortsätta tillfredsställa hennes behov, att han ska utföra de handlingar och vara den person som hon önskar, så som han var motiverad göra när de inledde sin kärleksrelation, alltså när han upplevde sig vara älskad av henne.
För mig är det en ren självklarhet att hans motivation att tillfredsställa hennes behov minskar, eller helt försvinner, när han upplever sig vara mindre älskad, eller oälskad, av sin kvinna.
I vart fall för mig är det självklart...

F ö är det allmänt vedertaget och belagt på vetenskaplig grund att människor av kvinnligt respektive manligt kön generellt motiveras av olika saker och generellt prioriterar olika saker i livet.
Om pudelns kärna för dig är att du kanske inte ens accepterar detta så är det i så fall lättare för mig förstå orsaken till dina invändningar/kommentarer/frågor?

Ja, nu blev det äntligen korrekt.
Tack!

Jag skrev mycket riktigt att han UPPLEVDE det som ett villkor.
Och att det kan ha varit uttalat eller inte så tydligt uttalat (= OUTTALAT).
Detta framgår också av sammanhanget.

Tack för att du visade att ditt tidigare påstående inte var korrekt.

Tack framför allt att du visade att du var helt fel ute när du trodde att jag skulle ha anklagat TS för något.

För jag hoppas att du inser att hur han UPPLEVDE något är en helt annan sak än att det rent sakligt och absolut måste förhålla sig på det sättet.
Skillnaden är avgörande.

Och hur vet du att han upplevde det som ett krav? TS vet nog bäst hur diskussionerna gällande barn gick och pappan var med på tåget fram till halvvägs. Inte ens när hon gav honom en väg ut, för att HON tvivlade och tyckte att det gått för fort, så tog han den. 

Du tillskriver TS partner egenskaper om att han inte skulle kunna säga vad han vill och önskar i deras relation. Att det är TS som styr och ställer, oavsett om det är "medvetet eller omedvetet" och att han ger med sig i "en önskan om kärlek". 

Du läser in en hel massa skit i det TS skrivit och hittar på en massa utifrån att du "läser mellan raderna" och "tonlägen" eller vad det nu är som driver dig. 

Det är inte första gången jag läser dina påstående om att män är så desperata efter att älskas att de går med på att skaffa barn för att kvinnan satt upp det som ett villkor utan att det finns en gnutta substans för dessa påståenden. 

Alla andra har svarat vad det KAN bero på, du är helt tvärsäker på att ditt resonemang är det enda rätta och att det är TS eget fel som "medvetet eller omedvetet krävt barn för att fortsätta ge honom kärlek".

Faktabaserat och på vetenskaplig grund är det sant att:

För människan är att känna sig älskad, sedd och hörd inte bara en "trevlig bonus" i livet, 
utan det är faktiskt en av de mest fundamentala drivkrafterna vi har som människor. 
Inom psykologin och sociologin betraktas behovet av tillhörighet och kärlek som en biologisk nödvändighet, snarare än enbart en romantisk idé.

Känslan av att vara älskad fungerar som en kraftfull motor.

När vi människor inte känner oss älskade, känner oss utanför eller ovälkomna, går hjärnan in i ett "överlevnadsläge" som hämmar motivationen.
Att känna sig älskad bekräftar vårt värde som individer, vilket i sin tur ger oss självförtroendet att sätta upp mål och sträva efter dem.

Den kända psykologen Maslow placerade "kärlek och gemenskap" direkt efter de mest basala fysiska behoven (mat och sömn) och säkerhet.
Utan kärlek stannar ofta den personliga utvecklingen upp.

När vi upplever närhet och kärlek utsöndras oxytocin (må-bra-hormonet). Det skapar en belöningsloop som motiverar oss att vårda våra relationer och samarbeta med andra, något som varit avgörande för vår arts överlevnad.

Brist på kärlek och tillhörighet korrelerar starkt med depression, sänkt immunförsvar och minskad prestationsförmåga.
Det visar hur central kärlek och gemenskap faktiskt är för vår funktion.

Om vi fokuserar lite mer på just människor av manligt kön så är det på vetenskaplig grund också sant att:

Att känna sig älskad fungerar som ett bränsle. Det ger oss den mentala stabilitet som krävs för att vi ska bry oss om andra saker. Utan den grunden blir de flesta andra motivationsfaktorer sekundära eller mycket svårare att upprätthålla över tid.

Det är ett mycket vanligt fenomen att män upplever en minskad känsla av att vara älskade efter att barn har tillkommit.

Detta beskrivs ofta inom psykologin som en del av den utmanande övergången från att vara ett par till att bli en familj.

När ett barn föds flyttas kvinnans fokus naturligt från partnern till den nya familjemedlemmen. Män kan ofta och generellt uppleva detta som att de har blivit ersatta eller att deras behov har nedprioriterats till förmån för barnet. Detta sker ofta på ett undermedvetet plan men kan leda till känslor av avvisande och bortkoppling.

Kvinnor genomgår hormonella förändringar. Men studier visar att även mäns testosteronnivåer sjunker och denna minskning kan bidra till nedstämdhet och en känsla av att vara överväldigad eller isolerad från sin partner.

Kärleksparets tidigare fysiska och emotionella närhet som bekräftade kärleken ersätts ofta av logistik och praktiska sysslor. 

Ja, självklart är det ointressant att prata om motivation generellt utan att prata om riktningen. En människa kan vara mindre motiverad att tillfredsställa en partner och samtidigt vara starkt motiverad att vara en närvarande förälder. Vill du enbart tala om motivation på det sättet kommer vi nog fortsätta prata i cirklar.

 

Det är absolut korrekt att säga att motivation är en viktig faktor för människan på ett generellt plan.

Att just du tycker det är ointressant att prata om en viktig faktor för människan, det får det stå för dig.
Att motivation generellt är en viktig faktor för människan vilar på vetenskaplig grund, detta oavsett vad du känner eller vad du gillar. Vetenskapen bryr sig inte om vad du tycker är intressant eller ointressant.

Om en av alla olika riktningar har jag f ö resonerat, och dessutom utförligt.

Att du väljer att inte resonera om de saker jag skriver, utan att du i stället gör ditt val att som du säger resonera i dina cirklar, det får också stå för dig.

Notera att:
motivation är en viktig faktor för människan på ett generellt plan, 
det är såväl faktabaserat som allmänt erkänt och accepterat, och det vilar på vetenskaplig grund.

Det är alltså inte något som jag har hittat på (som du tycks tro?).

Det var inte huvudpoängen i mitt inlägg. Jag håller med om att motivationen är en viktig faktor för människan. Att använda det som ett tomt begrepp blir dock märkligt. Motivation är alltid riktad till något.

Din tes är att bristande upplevd kärlek från partnern gör mannen mindre benägen att utföra omvårdande beteenden mot barnet. Min poäng är att ?En människa kan vara mindre motiverad att tillfredsställa en partner och samtidigt vara starkt motiverad att vara en närvarande förälder.?

Motivation är alltid riktad till något.
Nej det är faktiskt sakfel av dig.
Enligt vetenskapen gäller att 
motivation är en viktig faktor för människan på ett generellt plan

Det finns inget vetenskapligt belägg för att uttrycket "motivation är generellt viktig för människan" skulle vara ett TOMT begrepp.

Men jag håller utan tvekan med om att riktningen också kan vara intressant att resonera om.
Men riktning är absolut inte en förutsättning för motivation, så som du tycks tro.

Ditt påstående om min tes är ju rent sakligt fel.

Min tes är att en människa som av sin partner upplever sig vara mindre älskad än tidigare ofta och generellt känner sig mindre motiverad för att uppfylla den partnerns önskemål.
Vad menar du är fel i denna tes? Beskriv tydligt så jag förstår vad är det som du opponerar dig mot?

. Min poäng är att ?En människa kan vara mindre motiverad att tillfredsställa en partner och samtidigt vara starkt motiverad att vara en närvarande förälder.?
Ja, det kan säkert stämma (om det är vanligt eller ovanligt låter jag vara osagt...).
Notera att om just detta har jag aldrig påstått något annat.

Att motivation är en viktig faktor för människan på ett generellt plan motsäger inte att motivation alltid är riktad mot något. Det är två olika nivåer av analys.
Om motivation inte är riktad, vad skiljer då en ?allmänt motiverad? människa från en omotiverad?

När det gäller din tes förstår jag den så här: att en mans motivation att tillfredsställa sin partner minskar när han upplever sig mindre älskad. Det låter rimligt och allmänmänskligt.

Det jag däremot inte förstår är varför detta resonemang förs i trådar som handlar om män som inte tar ansvar för sina barn, om du nu menar att resonemanget inte rör beteenden riktade mot barnet.

Det är denna logiska koppling jag har försökt förstå ? inte huruvida motivation är viktigt i största allmänhet.

Jag tänker spontant att det inte är hållbart i längden att leva med någon som aktivt ogillar att vara förälder och inte vill ta ansvar. Det är en sak att kämpa och vara trött, en annan att välja minsta möjliga och lämna dig med allt.

Många män förstår inte vilken viktig roll de har när barnen är riktigt små. Dels för att få en egen anknytning till barnet som ska räcka hela livet, men också för det lilla barnets utveckling i stort.

De tycker att mamma/barn bli en enhet och kan känna sig utanför.

Men det är männen som gör att mamman orkar gå in i mamma-uppdraget fullt ut. Är hon lugn och trygg kan hon ge detsamma till barnet.

Har modern mycket stresshormoner blir barnet mer stressat.

Barnets hjärna är väldigt outvecklad och påverkas mycket av omgivningen. Visst är personligheten till hälften medfödd (30-70 % beroende på vilket personlighetsdrag) , men känslomässig stabilitet och lugn hos barnet är saker som kan påverkas mycket. Och personligheten utöver de ca 50 medfödda procenten.

Så männen kan garantera sitt lilla barns utveckling genom att ge mamma och barn ett stabilt stöd. Det är absolut ovärderligt!
Konstigt att det inte pratas ner om detta! Att pappan är jätteviktig. 

Tack. Ja, det pratas väldigt lite om det. Eller så kanske vi rör oss i fel kretsar? Eller så är gamla mönster svåra att bryta. Våra föräldrar, på båda sidor, har varit allt annat än jämställda. Kanske har det satt sina spår. 

Vi hade förresten ett jättedåligt besök på BVC. De var så stressade att vi inte hann lyfta ens hälften av allt vi undrade. Å andra sidan har lillen nog blivit lite roligare på dagarna, så jag möts inte av så sura miner när jag kommer hem längre. Hoppas att det är ett tecken på att det går åt rätt håll.