Ett äktenskap utan känslor

Älskar du honom? Har ni pratat om det som hänt? Vet du att han inte älskar dig? Tycker inte du ska vara i ett förhållande som är kärlekslöst. Men eftrrsom du är gravid igen har ni ju haft sex, vet han om det? 

Han vet om det, han vill egentligen inte ha fler barn. Vi hade sex några gånger under hösten, före det var det längesedan. Vi pratar inte dess mer. Första gången jag fick reda på det bestämde vi oss för att inte skilja oss. Han sa då att han inte ville och jag trodde verkligen han skulle sluta träffa henne. Har fått veta att dom inte slutade för något år sedan. Sedan blev det bättre. Men så fick jag veta igen att dom inte slutat. Droppen var när jag såg att hon ringde. Då sa jag att han inte får ha kontakt med henne, då får han flytta. Efter det blev jag gravid igen. Väntade typ 4 månader innan jag berättade. Nu vet jag inte om dom hörs längre. Han har inte sagt att han inte älskar mig, men han kan ju inte göra det när han fortsätter höras med henne, efter 5 år! Men han är en bra pappa och vi har det liksom inte dåligt heller. Vi bråkar inte längre, som vi gjorde för några år sedan. det flyter på liksom

Har själv varit den vid sidan av till och från i flera år. Han påstod i alla fall att han älskade sin fru även om jag aldrig kunde förstå hur man kan bedra någon man påstår sig älska. 
Men kanske fungerar män annorlunda där. Eller personer som kan ha känslor för mer än en person samtidigt. 

Ja, jag har då aldrig varit med någon annan. Fast jag vetat om det här. Trott att det ska förändras. Män fungerar kanske olika. Vill inte bli lämnad. Tror inte han kommer göra det heller. Men samtidigt, det plågar mig att han av någon anledning inte bara slutar höras med henne!

Jag tror att det är så många som stannar kvar just för man har skapat ett liv tillsammans med hus,bil och allt det andra.  Du får fråga dig själv är det så här jag vill ha det...

Ja, så länge det inte är dagliga bråk. 

Älskar. Vad betyder det egentligen. Man hjälper varandra till ett bättre liv.

Barn behöver trygg miljö och det ska man ge dem.

Det är så komplicerat det där och det låter inte som en optimal sits för er. Har ni satt er ner o pratat om hur ni vill ha ert gemensamma liv?
Svaret har du nog redan, även om det känns smärtsamt? och som någon här innan skrev stannar nog många kvar för att det är enklast/bekvämast så när man byggt upp ett liv med hus, bilar barn m.m

Jag är i en likande sits? blev störtförälskad i en man som jag jobbar med och som utvecklats till stark kärlek då jag älskar honom. Problemet är att jag är gift sedan drygt 20 år och vi har barn hus gemensamt. Min man fick under hemska omständigheter reda på att jag var ( är) förälskad i min kollega och hade svårt att förlåta men förlät mig sen. Under tiden har känslorna för min kollega växt och det har känts som det är besvarat och vi har varit nära varandra på ett sätt som klassas som otrohet? Ni får tycka jag är ett svin o det är jag nog men jag älskar denna mannen så starkt  och min man älskar jag mer som en god vän och jag vill inte vara intim med honom. Funderar hur jag ska göra med mitt liv.

Jag tycker det är sorgligt att ett barn ska behöva växa upp med föräldrar som inte visar varandra ömhet och kärlek i vardagen. Det barnet kommer att få en helt felaktig bild av vad en bra relation ska vara.

Min kompis hade sådana föräldrar. Där blev det skilsmässa när hennes mamma var 70+ och då hade föräldrarna bara klagat på varandra i 30 års tid.

Man måste inte älska varandra, men det måste finnas respekt och omtanke i relationen. Det finns inte i TS fall, eftersom hennes man bedrar henne. Det handlar inte heller om något enstaka misstag. Han har haft en affär vid sidan om och han har fortfarande kontakt med kvinnan. Han säger att han inte vill skiljas, men skiter i TS och hennes känslor.

Så kan man inte ha det. Antingen får man vara trogen, eller så får man komma överens om ett öppet förhållande, men det funkar inte för alla. Då återstår tillslut bara skilsmässa.

Barn förtjänar ett stabilt hem, men man måste också väga in vad man förmedlar till barnen. Det räcker inte att man inte hatar varandra eller inte bråkar ofta. Föräldrarna är sina barns främsta förebilder gällande hur ett förhållande ska vara. Finns ingen kärlek eller ömhet kvar alls mellan föräldrarna, kommer barnen att märka det. De kommer att växa upp och tro att det är så det ska vara, vilket kommer att försvåra för dem att själva ha stabila och kärleksfulla relationer.

Som föräldrar är det ens jobb att ge sin partner ömhet så det är bara att göra det.

Folk underskattar vikten av stabila relationer. Men det viktiga är hur en person är inte om man känner fjärilar i magen. Det förstod den äldre generationen och det är därför de lyckades bättre med sina äktenskap.

Skilda föräldrar tenderar att bli vecka föräldrar för de hamnar i kompensationsläge.

De flesta underskattar inte vikten av stabila relationer. Och "fjärilar i magen" är inte det viktigaste. Inte heller något man kan räkna med efter många år tillsammans.

Som jag skrev, man måste varken känna förälskelse eller (stark) kärlek. Men det måste finnas ömsesidig respekt och omtanke.

Den äldre generationen lyckades inte bättre med sina äktenskap, det där är en myt. De hade bara svårare att skilja sig. Kvinnor var inte självförsörjande och skilsmässa var tabu. Så fler stannade i olyckliga eller stendöda äktenskap, även långt efter att barnen hade flyttat.

Givetvis fanns det även många lyckliga äktenskap, eller där båda parter stannade frivilligt och trivdes med varandra. Men så är det nu också.

Man kan skylla på att samhället gjorde det enklare för paren förr i tiden men likväl skilde sig färre vilket var stor fördel både för dem själva och barnen.

All statistik visar att det går illa för både den skilda mannen och kvinnan och ännu bättre är det för barnen
 De förlorar sin ekonomiska trygghet fullständigt såvida inte föräldrarna är miljardärer.

Äh vilket snack. Vet hur många frånskilda som helst som har det bättre på det sättet. Även om ekonomin inte är lika stark som vid tvåsamhet så klarar de sig ändå. Viktigast är att man mår bra. 

Håller med ovanstående, vad är det för snack? Har du ens läst statistiken? En del får det ekonomiskt tufft efter skilsmässa, men många klarar sig utmärkt, även om de inte var stenrika innan. Skilda kvinnor mår bättre än skilda män. Du kan ju fundera på vad det beror på?

Hur barnen mår beror på omständigheterna, orsakerna till skilsmässan mm. 

Nej, rent generellt må barnen sämre och får det framföraölt sämre.

Rätt självklart att man mår bättre om man blir slagen i sitt äktenskap.
Samtidigt visar också statistiken att de kvinnor som lämnar normala äktenskap mår sämre. 

Rent ekonomiskt är det en stor förlust för alla. Barnen går från att vara övre medelklass till socialgrupp 3 direkt vilket självklart får långtgående negativa effekter för dem

Så ett enkelt råd är att lämna om du blir misshandlad.
Stanna om ni har det ok.

Du hittar på saker, och du hänvisar inte ens till någon forskning.

Varför?

Kvinnor som lämnar "normala" äktenskap mår inte alls sämre, i så fall har de lämnat av fel anledning. Jag håller med om att man inte bör lämna utan vidare, men få gör det. Det är värt att kämpa för förhållandet särskilt så länge man har hemmavarande barn. Men då måste det finnas något kvar att kämpa för. Och båda måste anstränga sig.

Det räcker inte att inte bli misshandlad.

Många stannar förövrigt så länge det är okej. Men vad som är "okej" och inte, är relativt och subjektivt.

Gällande hur barnen mår efter skilsmässa, samt hur barnen och de vuxna påverkas ekonomiskt, varierar det. Men generellt är det inte alls så illa som du påstår. Och varför utgår du från övre medelklass? De flesta är inte övre medelklass, men har det ändå bra eller hyggligt oavsett om deras föräldrar lever ihop eller ej. De som får problem hade oftast små marginaler redan innan, eller så har de blivit utsatta för ekonomiskt våld av sin partner / ex-partner.

Jag råder dig att sluta killgissa, läsa på lite och sedan återkomma.

Haha,nej?

Det är ens jobb att ge sina barn kärlek och trygghet.
Inte att vänslas med någon man inte har känslor för.

Den äldre generationens kvinnor hade inte mycket att välja på, hur kan det vara bättre?

Personligen tror jag att barnen mår bra om du mår bra TS. Mår du bra av att stanna så gör det, om inte är det bara att lämna. Nu när din man vet att du är gravid kommer han försöka hålla sig till dig så länge han förmår. Så vill du hålla ihop får du göra det enkelt för honom att stanna, utan tvång och hot. Då kan det bli bra för er och barnen. Så fort du börjar tvinga och ställa ultimatum lägger han sina känslor i en ask, som lätt kan öppnas 5åt senare.

Vet du ens vad det som förr kallades för socialgrupp 3 är?
Det är vanliga arbetare, knegare som får vardagen att rulla på bl a för dig.

Begreppet används för övrigt inte längre.

Hur många lever ens i övre medelklass, rent procentuellt, om man jämför med människor i "vanliga" arbeten...

Du är bara ute efter att provocera, och jag ska försöka sluta att bry mig om ditt dravel.

Uppenbarligen har du lyckats med andra iallafall... dessvärre.

Berättade efter FYRA månader?
För att det skulle vara för sent för abort?
För att låsa in honom ännu mer?

Fattar du inte att detta stöter bort honom ännu mer istället?
Han är inte skyldig att stanna hos dig för att du hållit sanningen från honom tills det inte längre fanns något att göra mer än att bita i det sura äpplet.

Fast, förstår kan det ju göra att älskarinnan inte längre är intresserad. Var det det du var ute efter ts så är det bara en tillfällig broms.