Så less på att inget få tillbaka

Nej, det räcker faktiskt inte. Det är ju inte så att de resten av året sitter hemma och ugglar utan de gör saker, men ingen frågar mig om jag vill vara med.
Det gör att jag bara känner mig oviktig, utnyttjad osv.

Det blir liksom bara självplågeri att fortsätta hitta på saker och höra folk prata om det roliga de har gjort eller ska göra tillsammans enstaka eller flera av dem och trots att jag definitivt tydligt förmedlat att jag känner mig ganska ensam och gärna vill vara med på saker så får jag inte frågan.
Det är alltså inte roligt eller trevligt längre.
Tidigare så "sålde" jag verkligen in mig själv när jag inte fick frågan, men har slutat med det. Vill de inte ha med mig så slipper de, men det hindrar ändå inte ifrån att det gör ont.

Om det vore enstaka "vänner", men det har varit så här genom hela livet. Och jag har flera gånger "bytt ut" de vännerna och ändå blir det lika dant.

Det är något som jag varit med om sedan barnsben. Av både kompisar och mina egna föräldrar.
Största dissen i vuxen ålder var det året jag frågade om föräldrarna och syskonen med familjer tänkte åkta till fjällen så som de brukade göra för att åka skidor för då ville jag med min familj gärna följa med.. De var hemma på fika hos mig så vi satt i vardagsrummet allihopa så alla hörde min fråga/önskan. De svarade att de inte skulle åka den vintern.
Gissa hur det kändes när de sedan åkte till fjällen 2-3 månader sedan utan att fråga mig.
Det har varit så mycket annat där också genom åren så jag är egentligen van att inte få vara med, men det gör ändå ont ända in i själen.

Nej, det räcker faktiskt inte. Det är ju inte så att de resten av året sitter hemma och ugglar utan de gör saker, men ingen frågar mig om jag vill vara med.
Det gör att jag bara känner mig oviktig, utnyttjad osv.

Det blir liksom bara självplågeri att fortsätta hitta på saker och höra folk prata om det roliga de har gjort eller ska göra tillsammans enstaka eller flera av dem och trots att jag definitivt tydligt förmedlat att jag känner mig ganska ensam och gärna vill vara med på saker så får jag inte frågan.
Det är alltså inte roligt eller trevligt längre.
Tidigare så "sålde" jag verkligen in mig själv när jag inte fick frågan, men har slutat med det. Vill de inte ha med mig så slipper de, men det hindrar ändå inte ifrån att det gör ont.

Om det vore enstaka "vänner", men det har varit så här genom hela livet. Och jag har flera gånger "bytt ut" de vännerna och ändå blir det lika dant.

Det är något som jag varit med om sedan barnsben. Av både kompisar och mina egna föräldrar.
Största dissen i vuxen ålder var det året jag frågade om föräldrarna och syskonen med familjer tänkte åkta till fjällen så som de brukade göra för att åka skidor för då ville jag med min familj gärna följa med.. De var hemma på fika hos mig så vi satt i vardagsrummet allihopa så alla hörde min fråga/önskan. De svarade att de inte skulle åka den vintern.
Gissa hur det kändes när de sedan åkte till fjällen 2-3 månader sedan utan att fråga mig.
Det har varit så mycket annat där också genom åren så jag är egentligen van att inte få vara med, men det gör ändå ont ända in i själen.

Nej, det räcker faktiskt inte. Det är ju inte så att de resten av året sitter hemma och ugglar utan de gör saker, men ingen frågar mig om jag vill vara med.
Det gör att jag bara känner mig oviktig, utnyttjad osv.

Det blir liksom bara självplågeri att fortsätta hitta på saker och höra folk prata om det roliga de har gjort eller ska göra tillsammans enstaka eller flera av dem och trots att jag definitivt tydligt förmedlat att jag känner mig ganska ensam och gärna vill vara med på saker så får jag inte frågan.
Det är alltså inte roligt eller trevligt längre.
Tidigare så "sålde" jag verkligen in mig själv när jag inte fick frågan, men har slutat med det. Vill de inte ha med mig så slipper de, men det hindrar ändå inte ifrån att det gör ont.

Om det vore enstaka "vänner", men det har varit så här genom hela livet. Och jag har flera gånger "bytt ut" de vännerna och ändå blir det lika dant.

Det är något som jag varit med om sedan barnsben. Av både kompisar och mina egna föräldrar.
Största dissen i vuxen ålder var det året jag frågade om föräldrarna och syskonen med familjer tänkte åkta till fjällen så som de brukade göra för att åka skidor för då ville jag med min familj gärna följa med.. De var hemma på fika hos mig så vi satt i vardagsrummet allihopa så alla hörde min fråga/önskan. De svarade att de inte skulle åka den vintern.
Gissa hur det kändes när de sedan åkte till fjällen 2-3 månader sedan utan att fråga mig.
Det har varit så mycket annat där också genom åren så jag är egentligen van att inte få vara med, men det gör ändå ont ända in i själen.

Jag har försökt terapi.
Den första var snäll och informerade mig om att om jag vill ha ett umgänge så får jag acceptera att det är jag som hittar på saker eller så får jag sitta ensam.
Tackade för mig och slutade gå hos den personen.

Jag har försökt terapi.
Den första var snäll och informerade mig om att om jag vill ha ett umgänge så får jag acceptera att det är jag som hittar på saker eller så får jag sitta ensam.
Tackade för mig och slutade gå hos den personen.

Nej, det räcker faktiskt inte. Det är ju inte så att de resten av året sitter hemma och ugglar utan de gör saker, men ingen frågar mig om jag vill vara med.
Det gör att jag bara känner mig oviktig, utnyttjad osv.

Det blir liksom bara självplågeri att fortsätta hitta på saker och höra folk prata om det roliga de har gjort eller ska göra tillsammans enstaka eller flera av dem och trots att jag definitivt tydligt förmedlat att jag känner mig ganska ensam och gärna vill vara med på saker så får jag inte frågan.
Det är alltså inte roligt eller trevligt längre.
Tidigare så "sålde" jag verkligen in mig själv när jag inte fick frågan, men har slutat med det. Vill de inte ha med mig så slipper de, men det hindrar ändå inte ifrån att det gör ont.

Om det vore enstaka "vänner", men det har varit så här genom hela livet. Och jag har flera gånger "bytt ut" de vännerna och ändå blir det lika dant.

Det är något som jag varit med om sedan barnsben. Av både kompisar och mina egna föräldrar.
Största dissen i vuxen ålder var det året jag frågade om föräldrarna och syskonen med familjer tänkte åkta till fjällen så som de brukade göra för att åka skidor för då ville jag med min familj gärna följa med.. De var hemma på fika hos mig så vi satt i vardagsrummet allihopa så alla hörde min fråga/önskan. De svarade att de inte skulle åka den vintern.
Gissa hur det kändes när de sedan åkte till fjällen 2-3 månader sedan utan att fråga mig.
Det har varit så mycket annat där också genom åren så jag är egentligen van att inte få vara med, men det gör ändå ont ända in i själen.

Hej läser ditt svar/beskrivning och känner igen mej jätte mycket i hur du har det. Har stöttat hur många kompisar som helast genom skilsmässor och relationsproblem, men när jag hamnar där so finns ingen alla goostar eller typ svarar du är så stark du klarar detta. Vet inte funderar på om man älskar sej själv för lite och inte tar plats/avstånd försent i kompisrellationen / partner relationen , dom var kanske aldrig rätt från början ? Vet inte men vet hur ont det gör att ingen lyssnar fråga hur det är ? , vill du komma hem i kväll å fika får man aldrig frågan så gör det så ont ? jag tror man får aldrig ge upp och ta plats tidigare i både vänskapsrelation och kärleksrelationer  Vet int vad jag villriktigt men jag vill visa att du inte är ensam och ge dej en stor kram !!!