Så less på att inget få tillbaka

Så ni träffas har kul, gör saker och snackar regelbundet.  Men bara för att den andra aldrig bokar känner du dig dissad, kränkt och avslutar?

Om du istället skulle acceptera att den andra inte bokar utan det är ditt ansvar.  Då skulle ni fortsätta ses och ha trevligt tillsammans?  

Letar du trevligt umgänge eller bekräftelse?  

Det är inte att "leta bekräftelse" att ha en förväntan på att andra reciprocerar i en relation, oavsett relationen. Att som standard inte göra det är otrevligt och socialt underbegåvat.

Den här personen var till och med otroligt rastlös då barnen flugit ur boet så hon hade all tid i världen.

Konsekvensen för dig blir inget umgänge.

Välj
Acceptera att den andra inte bokar men ni har umgås och har trevligt tillsammans eller
Sitt ensam

Nej, vi snackar inte regelbundet. Vi pratar om vi möts och jag har försökt få till ett mer regelbundet umgänge och särskilt när just denna person uttryckt en oro för vad hon ska göra med sin tid när barnen nu flyttat hemifrån. Då erbjöd jag mitt sällskap för det gemensamma intresset och försökte några gånger och sedan gav jag upp. Tolkar det då som att hon inte vill - även om hon hängt med på mina förslag, men jag vill definitivt inte tvinga mig på folk som inte vill vara med mig. 
För hade hon och andra velat vara med mig så borde de ju visa det genom att höra av sig eller bjuda med mig när de hittar på något.

Hade jag gillat att driva någon äventyrsklubb eller eventfirma hade jag tagit betalt för mina tjänster. Jag letar vänskap och inte att jag ska vara ständig  projektledare och bjuda på gratis mat och dryck. Och att folk sedan verkar tycka att jag också ska vara en axel att gråta ut mot när de behöver det.
Jag är inte terapeut.

Fast tack för affärsidén!

Handlar inte om bekräftelse utan om att slippa känna sig utnyttjad. 
Samtidigt som jag är så förundrad över hur andra människor helt samvetslöst kan utnyttja andras välvilja utan att känna minsta skam i kroppen eller vilja till att bjuda igen något.

 

Grejen är ju den att det inte blir trevligt. Efter ett tag börjar det liksom skava och man funderar, man känner sig utnyttjad, man försöker, men till slut ger man upp och undrar varför man inte var värd någonting i den andre personens ögon. Man duger bara så länge man ger av sig själv själsligt och ekonomiskt.

Om det hände ibland kan jag förstå, men det händer mig hela tiden. Ända sedan jag var litet barn.

På vilket sätt är det bara du som ger själsligt och ekonomiskt om ni ses regelbundet och har trevligt? 

På vilket sätt är inte du värd något om person väljer att umgås med dig en kväll? 

Om det här har pågått hela livet kan det vara ide att gå i terapi. Du kan ha med mönster hemifrån som hindrar.

Jag har ju ingen jag umgås regelbundet med har jag skrivit flera gånger.

Om jag är den av oss som lyssnar och stöttar samt bjuder på mat, dryck och fika är det väl jag som ger själsligt och ekonomiskt.
Det är här det blir en obalans när det inte finns någon som frågar hur jag har det eller som någon gång hör av sig och undrar om jag vill komma förbi på en fika. 
Hur svårt kan det vara att förstå det?

Har otroligt svårt för att tro att majorteten av alla människor skulle vilja umgås med folk som inte lyfter ett finger tillbaka oavsett om det är en kollega, en "vän", en partner, föreningslivet osv.

Min barndom är jag väl medveten om och även vart det gick fel.
Har dock fått höra att jag ändå vänt det hela och skapat 2 fantastiska barn trots den känslomässiga försummelse jag själv upplevt hela livet.

TS, jag kan inte se att du svarat på min fråga. Har du sagt direkt till de här människorna att du inte känner dig hörd och att relationen är obalanserad, och vad har de i så fall svarat?

Jag har påpekat det till en del genom åren. 

En person svarade att jag får väl skrika högre då.

De flesta brukar svara typ jaha eller jasså eller bara bli tysta. Blir obekväm stämning. Sedan rinner de liksom ut i periferin och försvinner.

Den jag trodde var min särbo har helt tystnat. Inte ett ljud alltså. Inget att det är kanske lika bra vi avslutar eller så utan enbart tystnad.
Jag förklarade hur jag kände och upplevde det och han svarade med tystnad. Absolut inget anklagande eller gapande från min sida utan enkelt att jag vill ha mer av en kärleksrelation än en mat- och sovkompis.
Så efter drygt 2 år är jag inte ens värd ett tack, men nej jag vill inte ha dig till annat än mat- och sovkompis utan tystnad

Men varför börjar du bjuda på mat och fika? Ni ska träffas för att göra något trevligt tillsammans. Var och en betalar själv.

Varför behöver ni tala om ert själsliga liv? Prata om teatern eller vad det nu är ni gör.

Sluta försöka köpa människor och förvänta dig att de ska betala tillbaka. Träffas någon gång ibland, gör något kul tillsamman. Repeat! Om det sen alltid är du som måste ta initativet så låt det vara så. Ni får en trevlig kväll tillsammans som inte skapa något skuldförhållande.

Jag är inte TS, jag har gott om personer att välja mellan och fick två nya väninviter bara senaste två månaderna, men jag förundras över gamla vänner som verkligen tror att man alltid ska hänga efter dem när de verkar helt oengagerade.

Dessa är de som blir ensamma.

Precis, det gäller att gallra fort.  Märker man att någon bara vill utnyttja väljer man bort. 

Du kanske skulle våga fråga rent ut, till någon av dem som inte håller kontakt som du önskat. Varför nobbar de dig?

Beklagar att det blev så. Men samtidigt bra att du inte slösar mer tid på honom!