Kvinnor som smutskastar sina barns fäder

Forts. Motivation i sin tur kommer av dopaminet. Det är först när du gör något som du faktiskt upplever motivation. Det är därför en halv dag kan gå åt att du vill börja städa, men när du väl börjar så får du dopamin och snart kan du knappt stoppa dig själv. På samma sätt funkar det med annat du behöver göra i livet, men har svårt att komma igång med. Det är inte alltid roligt att träna, men när du väl börjar med ett pass så är det inte alls svårt att genomföra det. Eller plugga till en tenta. Om du har en syn på att du pappa inte är så viktig första månaderna så är du inte nära barnet. Men förstår du vikten av din närvaro och börjar vara med spädbarnet kommer motivationen mycket lättare om du väl ger din hjärna chansen att ge dig de belöningar du får av samspelet med barnet i form av dopamin och oxytocin. I det samspelet sker positiva förändringar av hjärnan vilket gör att du och den andra förälderns som genomgår samma förändring av hjärnan skapar ett vi.

Det är sakfel försöka påstå att kvinnans och mannens hjärna får samma förändring eller lika påverkan.
Fakta och sanningen gällande det forskningen visar är att:

Kvinnans förändring är mer genomgripande och är framför allt hormonellt driven, vilket medför att det är omöjligt för mannens hjärna att påverkas eller förändras på samma sätt. Påverkan på mammans hjärna är djupare och faktiskt strukturellt genomgripande, vilket är en avgörande skillnad.

Medan tvärtom mannens/pappans hjärna endast kan förändras och påverkas enbart erfarenhetsbaserat och endast i en avgjort mindre omfattning.

Sant är alltså att:
Det finns tydliga och i forskningen väldokumenterade skillnader i hur kvinnors respektive mäns hjärnor påverkas av föräldraskap. Forskningen visar nämligen på betydande biologiska skillnader i både process och omfattning.

De studier som det ofta lite slarvigt refereras till gällande påverkan på mannens hjärna avser studier på pappor som är ensamma primära vårdgivare som visar att de i viss mån kan "träna upp" liknande aktivitet i amygdala som mammor har, alltså begränsat endast till amygdala, vilket bevisar att hjärnan är plastisk, lika för kvinnor och män, men att vägen dit är fundamentalt olika.
Dessa studier om pappans hjärna handlar alltså om ett relativt litet och begränsat område och visar inte motsvarande genomgripande förändring som i mammans hjärna.

Bara för att vi generellt låter oss styras av en konstgjord strävan för jämlikhet, att försöka vara politiskt korrekta, innebär inte att det skulle vara rätt att försöka sudda ut skillnaderna mellan kvinna och man. Att sträva efter att försöka sudda ut skillnader mellan hormonell ombyggnad och erfarenhetsbaserad plasticitet är bara att försöka sudda ut den faktabaserade forskningen.
Självfallet ska vi hylla pappans förmåga att knyta an, men utan att för den sakens skull försöka låtsas som att den biologiska processen för pappan skulle vara identisk med mammans.

Källor: Nature Neuroscience (Hoekzema et al., 2017): Kvinnor genomgår en unik och omfattande strukturell ombyggnad av hjärnan. Samma förändring fanns inte hos fäderna.
PNAS (Abraham & Feldman et al., 2014): Mammans hjärna aktiveras biologiskt/hormonellt.
Cerebral Cortex (Martínez-García et al., 2022): Pappans hjärna påverkan betydligt mindre (endast ca 1?2 %). Mammans genomgripande förändring.

Tyvärr är det bara konstatera att du är helt fel ute igen.

Det är slarvigt och direkt fel försöka påstå att motivation bara är ett ?kvitto? som dyker upp efter att man börjat städa.
Sanningen är att det är precis tvärtom, enligt vedertagen neurobiologi. Dopaminets uppgift avser förväntan och drivkraft (så kallad ?wanting?), inte bara belöning efteråt.

Att likna föräldraskapet vid att 'komma igång med ett träningspass' är en mycket grov förenkling som saknar all vetenskaplig grund. Skillnaden är fundamental. Föräldraskapet är biologiskt betingat, vilket självfallet ett träningspass inte är.

Motivation som medfödd motor, inte kvitto: Forskning från bland annat Robert Sapolsky (Stanford) och Kent Berridge visar att dopaminet peakar innan man utför en handling. Det är den evolutionära drivkraften, motivationen, som får oss att agera överhuvudtaget.
Utan denna medfödda motivation som en 'hörnpelare' för vår art, skulle ingen pappa någonsin lyfta upp ett skrikande barn mitt i natten!

Biologisk skillnad i startsträckan: Du försöker låtsas som att mamman inte skulle ha en hormonellt och automatiskt förberedd motorväg för sin motivation (via oxytocin och prolaktin under graviditeten), till skillnad mot pappan som oftast behöver vara motiverad för att aktivera sitt engagemang kognitivt och erfarenhetsbaserat.

Alltså är det direkt felaktigt att påstå att föräldrarna genomgår 'samma' förändring ? det är självklart att vägarna till föräldraskapet skiljer sig åt väsentligt rent biologiskt mellan kvinna och man.

Skillnad på exekutiv funktion och instinkt:
Att ha svårt att börja plugga till en tenta handlar mest bara om exekutiva funktioner och disciplin.
Men att knyta an till sitt barn handlar tvärtom om djupa, evolutionära och neurobiologiska system.
Att försöka påstå att man bara ska 'ge hjärnan chansen till belöning' är att försöka dölja den fundamentala skillnaden mellan en hobby och biologiskt betingat föräldraskap.

Att hjärnan är plastisk betyder att människan, att mannen, kan lära sig nya saker.
Men självfallet raderar det inte ut de vetenskapligt belagda avgörande skillnaderna i hur och varför dessa förändringar sker på helt olika sätt hos mammor respektive pappor.

Om du verkligen visste vilken studie jag refererar till så Skulle du veta att den är uppbyggd påsett helt annat sätt en de du refererar till och betydligt nyare. 

Jag vet att jag i detta forum inte är så pass vetenskapligt korrekt som du har behov av. Men för att vara så vetenskaplig som du anser dig vara, så förvånas jag över att du är så säker på att du bär på sanningen. Som du kanske märker så delar jag inte helt samma uppfattning som viss vetenskap, men som jag tycker mycket är intressant och viktig för att förstå människan. Det jag däremot tar upp och som jag belyser passar det jag själv ser. En viktig pusselbit som utmanar den tidigare vetenskap som jag till vissa delar inte känner mig helt trygg med. Jag tror på många delar, men det har aldrig riktigt stämt i minna ögon. Det passar inte det jag själv sett och mött i mitt liv, både yrkesmässigt och privat. Jag har haft många diskussioner med personer som du refererar till och de är inte lika säkra på sin sak som du.

Teori och praktik går inte alltid hand i hand. 
I praktiken sker anknytningen till barnet på många olika sätt, mycket beroende på situationen. 

Idag är pappan ofta med vid förlossningen och är engagerad hela tiden i den. Dessutom har han varit med vid flera möten hos barnmorskan, vid ultraljud mm.

Som jag er det har pappan en anknytning till barnet redan innan förlossningen. 
Attt mammans kropp bombarderas av hormoner är välkänt men om det inte redan finns så skulle jag vilja att det gjordes  hormonella undersöknigar  även på papporna. Från första mötet med barnmorskan till efter barnets födelse. Jag är ganska säker på att det finns mycket information att hämta där.

Personligen tror jag att anknytningen beror mycket på hur förlossningen upplevs. Det är känt att vid komplikationer blir anknytningen svårare, allra helst om modern behöver extra mycket vård, ex vid oplanerat kejsarsnitt. Så hur situationen seer ut är också av betydelse.

Idag uppmuntras papporna att ta av sig på överkroppen och lägga det nyfödda barnet mot sin bröstkorg medan de pysslar om mamman efter förlossningen. Detta gör men eftersom de vet att det har betydelse för både barn och pappan.

Tack för ditt inlägg och att du försöker förklara hur du menar. Jag gillar det. Till skillnad mot vissa som går in på person och ser det som viktigare att försöka skjuta budbäraren.

Det är ju mycket intressant att du nämner någon typ av ny studie som skulle kullkasta det hittills kända, de strukturella skillnaderna mellan endogen (hormonell) och erfarenhetsbaserad plasticitet.
Eftersom jag är genuint intresserad av ämnet och alltid vill lära mig mer får du gärna dela med dig av titeln och författarna till den nya studien.

Inom neurobiologi skulle det nämligen vara ett jätteviktigt genombrott (sensationellt?) om någon, som du hävdar, skulle ha hittat grund för att pappor genomgår samma icke-reversibla grå substans-förändring som mödrar gör under graviditet.

Att vetenskapen inte alltid stämmer överens med din personliga yrkeserfarenhet är mänskligt, men du vet nog att det kallas för anekdotisk bevisföring?
Skillnaden mellan vetenskap och personliga observationer är att vetenskapen faktiskt konstaterar att mekanismer (som oxytocin-driven ombyggnad av hjärnan) skiljer från enbart sociala beteenden, alltså hur vi människor själva väljer att agera som föräldrar.

Många män kan nog träna sig till att vara en bra och närvarande pappa (resultatet), men vägen dit i hjärnan ser biologiskt helt annorlunda ut än för mamman (processen).
Det jag säger är inte bara något jag tycker utan det är en kartläggning av allmänt erkända biologiska fakta, som faktiskt aldrig har blivit ifrågasatta med någon grund.

Om du vill kritisera och hitta något fel i det jag säger och de källor jag angett, om du vill fortsätta hävda att du har rätt, behöver du presentera fakta som visar att du åtminstone har någon grund för detta.
För att du ska vara trovärdig räcker det självfallet inte att bara berätta om din känsla att ?det inte stämmer? känslomässigt för dig personligen.

Sådana här diskussioner kan tyvärr ofta bli lite obekväma, särskilt på forum som FL där kvinnors medverkan och det kvinnliga perspektivet är så dominerande. Vi har sett att det ibland triggar ett behov hos vissa att försöka skjuta budbäraren...

Mina åsikter och de fakta jag presenterar som stöd anses av vissa inte stödja den generella feministiska synen, orsakar känslor av att inte vara politiskt korrekt och vissa får känslor av att dessa fakta skulle stå i någon märklig motsats till jämställdhet.
Alltså känslomässigt obekvämt.

Men om vi vill vara ärliga och sanningsenliga kan vi inte förneka, vi måste våga se, till de biologiska drivkrafterna.

Skillnaden i motivation mellan kvinnor och män är faktiskt fundamental!

Kvinnans motivation skiftar fokus automatiskt tack vare den hormonella omställningen så flyttas mammans primära motivationsfokus, helt naturligt och evolutionärt logiskt, bort  från mannen till förmån för barnet.
Hennes biologi prioriterar barnets överlevnad framför mannens behov av kärlek, närhet och bekräftelse.

Till skillnad mot mannens motivation som är beroende av kärleksrelationen.
För mannen, som naturligt saknar mammans hormonella "motorväg" till barnet, är den främsta källan till motivation ofta relationen till kvinnan.
När han känner sig sedd och älskad av henne, när han får närhet av henne och samlivet fungerar, ökar hans motivation och drivkraft att tillmötesgå hennes önskemål, ökar motivationen för att ta ett eget ansvar, och att engagera sig i familjen och barnet.

Det finns alltså helt naturligt och faktiskt ett tydligt motivationsglapp.
Det vanliga och tydliga problemet uppstår när mammans fokus och att ge bekräftelse naturligt skiftar till barnet, vilket gör att mannen ofta upplever minskad kärlek och bekräftelse.
Eftersom hans motivation ofta är "erfarenhets- och belöningsbaserad" snarare än instinktivt hormonell, riskerar hans motivation och engagemang sjunka när den viktigaste belöningskällan, kvinnans uppmärksamhet, kärlek och närhet, minskar.

Att försöka, bara för att vara politiskt korrekt, låtsas som att mannen har samma autonoma, biologiska drivkraft till barnet som mamman har, är att blunda för verkligheten.

Motivation är inte ett "kvitto" som dyker upp efter städningen, det är en komplex kedja av motivation som för mannen ofta går via att känna kärlek och närhet från sin kvinna,
till skillnad mot att motivation för kvinnan går direkt till barnet.

Att försöka påstå att dessa processer skulle vara identiska mellan kvinnor och män, som utgör motsatta kön, är som att påstå att en bil som rullar av sig själv i en nedförsbacke (mamman) har samma mekanik som en bil som behöver knuffas igång (pappan).

Att försöka sträva efter att sudda ut skillnaden mellan det biologiskt automatiska och ett inlärt och övat beteende är att försöka dölja och förneka de faktiska förutsättningar som skiljer könen åt.
För arten människa är det sant att kvinna respektive man är av motsatta kön. Detta går inte att dölja eller förneka, oavsett vad man tycker om jämlikhet eller vad man känner om vad som ska anses vara politiskt korrekt.

Så kvinnan ska både ta hand om barnet och dess behov, och ta hand om mannen och hans behov? Kvinnans behov då? Och när får kvinnan vila och vara en egen människa och få ha sin kropp ifred? 

Tack Tyra myra, 
för det du säger om ?praktik?, att pappan går på ultraljud, hud-mot-hud-kontakt och engagerar sig tidigt, vilket är fantastiska framsteg, men det bekräftar ju exakt min poäng gällande skillnaden i motivation:

Hela skillnaden ligger i vad som krävs för att ?motorn? ska starta och hållas igång.

Kvinnans motivation är naturligt automatisk, hennes hjärna genomgår en strukturell totalrenovering (Hoekzema, 2017) som drivs av en inbyggd hormonell förändring. Hon behöver inte "öva" eller "gå på möten" för att denna biologiska motivation ska infinna sig, den är en förutsättning för hennes mänskliga  överlevnadssystem.

Men mannens motivation kräver yttre stimulans. 
Att man uppmuntrar pappor till hud-mot-hud och tidig närvaro görs just för att pappan behöver den yttre stimulansen för att hans system överhuvudtaget ska aktiveras. Pappan behöver en motivation för att agera, han måste välja att lägga barnet mot bröstet för att hans oxytocin ska börja stiga (Gettler et al., PNAS). Mamman har ju redan haft barnet 'hud-mot-hud' invärtes i nio månader; hennes motivation finns redan där helt naturligt.

Gällande betydelsen av kvinnans bekräftelse, det är den största skillnaden i motivation och drivkraft.
För pappan, som saknar mammans hormonella "motorväg" direkt till barnet, är den främsta källan till motivation ofta relationen till kvinnan och att känna hennes kärlek. När han känner hennes närhet, känner sig sedd, älskad och behövd av henne, ökar hans drivkraft och motivation att engagera sig i familjen och barnet.
Mammans fokus skiftar däremot naturligt evolutionärt från mannen till barnet.
När mannen då upplever att han inte längre får samma bekräftelse med närhet och kärlek, riskerar hans motivation att sjunka, som en naturlig följd just för att hans system är erfarenhetsbaserat och reaktivt, till tydlig skillnad mot kvinnans som är instinktivt och automatiskt.

Att påstå att dessa processer är identiska är som att säga att en pilot som flyger ett plan (mamman) har samma utgångspunkt som en passagerare som köpt en biljett och sitter med i cockpit (pappan).
Båda kan nå målet, men för pappan krävs det motivation till en aktiv handling för att ens kliva ombord på processen, medan mamman styrs av ett biologiskt styrsystem som hon inte kan välja bort.

Att sträva efter att framstå som politiskt korrekt genom att försöka jämställa socialt engagemang och övning med naturlig, biologisk, strukturell ombyggnad är inte att hylla pappan, utan det är att ignorera de faktiska förutsättningar som så tydligt skiljer könen åt.