Känner att jag vill avsluta relationen

Jag blir fundersam över detta...

Hade en kvinna skrivit samma rop på hjälp hade alla varit överens om att separera snarast möjligaste 

Nu skriver en man rop på hjälp och kommentarerna handlar i majoritet om att tänk på barnet och kämpa lite till... fast kvinnan kan vara exakt lika farlig i beternde som en skrikande man.... Varför ska ts stå ut med skitbeteende bara för att han är mannen? 

Kom igen hörrni.. bättre kan ni..   

Jag håller med och tänkte själv på detta. Det är sorgligt att vi i samhället har så lite insikt av att män kan fara illa i en relation. Den psykiska misshandeln kan vara precis lika stor oavsett kön. Däremot så vill jag inte säga att en person som jag inte känner ska göra slut, då jag inte känner personerna eller relationen. Därför tror jag att det istället är viktigt att försöka få personen att själv komma fram till vad den vill ha i en relation och på så sätt ta eget beslut om att lämna eller inte. Min erfarenhet är att när man säger till någon som är i en toxisk relation, att de ska lämna, så slutar de lyssna. De upplever ofta att den som säger så inte förstår situationen. 

Ni verkar ha en ganska bra grund ändå, att ni tycker om varandra. Småbarnsåren är verkligen en prövning för var och en och för relationen. 

Det verkar som om hon har problem med humöret. Du bör inte undvika konflikter, utan lyft det varje gång: "Varför låter du så arg? Jag gillar inte att diskutera det här om du skäller. Vi kan väl prata och lösa det här."

Min fru tjafsar mycket mer än jag gör, och oftast bryr jag mig inte så mycket (efter 25 år tillsamman), eller svarar med ett skämt, men ibland säger jag ifrån. Har ingen lust att vara någon sophink.

Familjerådgivning kan vara bra. Hon behöver också fundera över hur hon fungerar tillsammans med dig. Kanske gå i egen terapi.

Sen är ni väldigt unga, du var bara 19 när ni blev ihop. Man utvecklas mycket mellan 20 och 30, och ibland växer man isär. Men man kan också utvecklas tillsammans, omförhandla relationen. 

Lycka till.

Jag tycker också att man kan tänka på 1-åringen och lämna.
Jag tycker inte att ett barn ska behöva växa upp i en sådan miljö där föräldrarna bråkar och den ena kallar den andra för saker.
Däremot så kan parterapi vara bra även om TS väljer att lämna. För att kunna komma överens om hur de ska bete sig kring barnet t ex.

Innan du lämnar borde du verkligen ge det ett seriöst försök. Det är ändå ett 9 år långt förhållande och en ettåring värd. Går det inte så kommer du alltid veta att du gjorde allt för att få det att funka och det kan ändå ha betydelse för ert fortsatta samarbete som föräldrar om ni separerar. Rent statistiskt så är ni i en fas nu där många lämnar eftersom livet med ett nytt barn är så tufft för relationen. 

Jag tänker att det du påpekar är saker som hon verkligen hade kunnat ändra på relativt omgående. Hur hon är och kommunicerar mot dig samt om ni kan hitta ett bättre sätt att kommunicera tillsammans.

Eftersom hon lätt börjar skrika och ha sig så behöver ni verkligen hjälp av parterapi. En extern part som kan se till att hon inte går bananas utan tvingas föra en normal konversation.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 2 år och vi kan bråka rejält till och från. Vi har inga gemensamma barn, men jag har två sedan tidigare och han ett.

Vi går till familjerådgivningen och pratar om detta, både separat och tillsammans.
Där kom vi fram till att vara särbos (bor i samma stad och väldigt nära varandra) och det är så mycket skönare - enligt mig - än att gå varandra på nerverna hela tiden.

Jag tolkar din text som att du vill bo själv, men inte göra slut stämmer det?
Tycker du ska prata ut med din sambo, se till att få vara ensamma hemma bara ni två, berätta hur du känner och hur dåligt hon får dig att må, i och med era gräl.
Föreslå familjerådgivning, detta är oftast något som är gratis i ens kommun. 🙂

Låter rätt galet egentligen att bråka rejält etc efter bara 2 år ihop. Började det än tidigare så är det också märkligt att man ens håller sig kvar. 

Varit med min särbo i 3 år och vi har aldrig bråkat. Nog för att vi vart lite tjuriga på varandra någon gång men inte så man bråkat. 

Bråkade rejält till och från däremot med barnen pappa och man inser nu väldigt väl att vi absolut inte var gjorda för varandra. 

Det normala är inte att hålla på att bråka hela tiden. Likväl svartsjuka som går överstyr som man inte kan hantera. 

Särbo är inte sambo. Ar ni särbo dejtar ni ju typ när ni vill, och kan gå var och en till sitt när ni vill vara själva. Stor skillnad. Fattar inte ens vitsen med detta ord särbo, men ni kanske delar ekonomi eller liknande.

Du skriver att du hade tankar om att lämna flera månader innan hon blev gravid.

Nu får du nog ta ansvar för det valet- och barnet!- som blev till trots att du egentligen visste bättre. Skaffa inga fler barn så länge ni inte har en relation med vettig och respektfull kommunikation. Vill hon ha ett barn till måste hon skärpa till sig och bli vuxen. 

Gå i parsamtal, de kan väl åtminstone säga åt henne att hon måste sluta skrika och kalla dig idiot? Ingen relationsexpert i hela världen hade godkänt det.

Ditt verktyg är att sätta spelregler för gräl när ni inte är osams. Att vem som av er får säga "Paus! nu går vi till varsitt rum 5 minuter för du kan inte bete dig. Kom tillbaka när du lugnat ner dig och kan tänka igen så kan vi fortsätta tala om hur vi ska lösa problemet".

är i samma sits?fast med fler barn. Önskar verkligrn att min sambo kan förstå allvaret efter fler påtalade om hur det påverkar hela vår familj. Stressen av silent treatment, rätten att skrika när stressen blir för påtaglig, subtila straff när jag sätter gränser, det hon kallar ?vita lögner? Men som egentligen är RENA lögner, anklagelser och projicerar sina egna misstag. Tog det med familjerätten och bättring har utlovats. Märker en liten skillnad

min Slutsats, efter år av samma beteende, JAG är den enda som kan göra förändringen för mig. Börja med att se hur du kan reagera annorlunda vid konfrontation. ?Jag pratar med dig men inte när du skriker på mig?. Och Du vet om hon skriker eller inte. Även om hon säger motsatsen. Du ska bli bättre på att sätta gränser för dig och hur du vill att en familj ska fungera. Beteendet är inte ditt - det är hennes. Fall inte in i fällan och börja försvara dig eller förklara. Du vet vad som är rätt. Du ska jobba med din förändringsresa. Ta hjälp av psykolog. 
Psykisk misshandel är inte ditt val. Det är hennes. Lämna när Du är redo. Inte när hon hotar eller beter sig illa. Tiden kan förändras och en bättre tidpunkt att ta upp problemet med henne kan komma. du ska bestämma hur du ska agera. Lämna inte. använd detta som bränsle för att ta reda på hur du vill ha det och precisera dina gränser. Ha tålamod 

Oavsett särbo eller sambo så är det inte normalt att bråka rejält efter så kort tid bara för att folk tror att det är nåt par ska göra. 

Jag dejtar inte min särbo. Vi har ett riktigt förhållande bara att vi inte bor ihop. Att dejta någon är i början innan man vet om man ska bli ett par. 

 

 

FYI  är särbo ett oerhört flytande ord , det finns många särbos som i princip bor ihop men inte ändrar adress .. jag har själv ett flertal vänner som är särbos som  bor växelvis hos varandra på samma sätt som varannan-veckas-barn , några bor månadsvis hos varandra ooch andra har liknande upplägg.... 
Så särbo kan absolut innebära att man delar exakt allt med varandra som sambos  utom att dela postnummer.  

Och ja visst finns det särbos som knappt ens träffas alls men det är faktiskt ovanligt.  Dom flesta har npn form av gemensamt boende-arrangemang