Hur många vänner har ni?

Fast jag är nöjd idag med bara familjen, nätvänner och ett par brevvänner, som sagt, så kan jag fortfarande känna en grämelse över att jag inte hade några vänner som ung, för jag missade så mycket där som jag inte kunde göra ensam. Jag satt ju bara med mina föräldrar och senare i min egen lägenhet (och även då åkte jag ofta "hem" på helgerna). 

Fast det är inte själva vännerna jag saknar att ha haft nu heller, när jag tänker tillbaka, jag antar att jag är osällskaplig helt enkelt. Utan som sagt: jag grämer mig över de grejor som jag aldrig fick göra för att jag inte kunde göra dem ensam. Jag var aldrig på en fest, aldrig på en klubb, dansade aldrig (förrän långt upp i 20-åren och då var det på föreningar), åkte aldrig på en bad-och-festresa till Ibiza eller en skid-och-fest-resa till Alperna. Jag var aldrig på en privat midsommarfest med allt som hör till i en sommarstuga, eller en privat nyårsfest.

Jag har rest mycket senare och firat högtider, både med min familj och ensam, men det blir ju inte SAMMA upplevelser som det skulle ha blivit då när man var 16-25 år.

I framtiden kommer det kanske att finnas androider som man kan festa med, för sådana som oss..?!  *skrattgråtsmiley*

Njae det är tveksamt om jag har några vänner. Nej inte vad jag kan komma på. 

Innan jag blev utsatt för mobbning som barn så var jag väldigt utåt, social, säker på mig själv och kunde säga ifrån. Hade också mycket vänner, men insett nu när jag är äldre och kunnat reflektera tillbaka att det gjorde att tilliten försvann till människor när större delen av vännerna jag hade deltog i mobbningen eller inte tog mig i försvar. Har sedan dess haft jättesvårt att bilda vänskaper, har inte någon vänskap kvar sedan barndomen t.ex. Som jag skrev förut så känner jag många runtomkring mig ytligt men har väldigt svårt att öppna upp mig och bilda en djupare vänskap. 

Känner också att det är svårare att bilda vänskaper nu när man är äldre? (är strax under 30år). 

Min partner är däremot väldigt social och har många vänskaper när vi är ett gäng som har samma intresse, så det har öppnat "dörrar" för mig, men märker att jag är försiktig av mig och det är heller inte lätt när man är lite blyg och introvert mot personer man inte riktigt känner. 

Jag har en person som jag nog skulle kalla min vän. Som jag vet skulle ställa upp om jag behöver. Det är en kille, så saknar en väninna att babbla och umgås med och göra mer tjejgrejer tillsammans.

Umgås man hela tiden med killar så antar folk att man är ett par...

Har ingen vidare kontakt med vare sig föräldrar eller syskon utöver artighet vid högtidsdagar.
Har heller ingen partner.

Har försökt skaffa vänner att umgås med i minst 30 år, men det går trögt...

Jag känner igen mig i ts. Jag blev också mobbad under skoltiden och har därför haft svårt att släppa andra in på mig och lita på människor. Det har också förvärrats på grund av att jag senare dragit till mig personer som visat sig vara väldigt egoistiska och utnyttjat mig. Idag har jag bara några få personer som står mig nära och som jag litar på.

Jag har alltid haft en bästis o inte så många nära vänner men bekanta mN umgåtts med under olika perioder.Just nu har jag 2 bästisar, i olika städer.
Det är mest mina döttrar o 2 bästisar jag är intresserad av att träffa  ibland nu.Dock är jag intresserad av att gå nån kurs och skaffa lite andra bekanta i kulturella aktiviteter framöver.
Tiden är dyrbar nu.

Jag är en 40-årig kvinna, med en stor familj så har begränsad tid att faktiskt hänga med de vänner jag har och ännu mindre tid att träffa nya vänner. Jag var också mobbad i skolan så alla mina vänner är från andra sammanhang, utom den vän jag har från högstadiet när vi båda var litet udda fåglar som fann varandra.

Jag har en barndomsvän som jag känt hela livet. Våra föräldrar är vänner sedan gymnasiet. Vi har ingen tät kontakt som vuxna, delvis för att vi knappt har bott i samma stad eller ens nära varandra något alls. Men jag kommer alltid se henne som en nära vän oavsett hur mycket eller litet vi har kontakt.

Sedan har jag min vän som jag nämnde ovan från högstadiet. Hon är en av mina två närmsta vänner. Det klickade bara mellan oss. Vi fick båda barn ganska unga och jag flyttade till andra sidan av landet så vi hade väldigt litet kontakt under ett decennium. Nu pratar vi då och då. Saknar att bo nära och kunna ses. När vi väl ses är det som när vi var unga igen och känns inte som att det gått någon tid alls.

Har även en vän jag träffade i gymnasieåldern genom den här vännen. Jag gillar henne mycket och skulle gärna ha mer kontakt men hon bor också kvar på andra sidan landet och har också många barn, mindre intresserad än jag av att ha en relation via messenger, så vi pratar nästan aldrig. Men när vi ses är det åter som att vi är vi och inget har hänt, så jag betraktar ändå henne som en vän.

Som vuxen har jag träffat ?mina tjejer? från universitetet. Vi är fem tjejer som lärt känna varandra under utbildningen och träffas då och då. Från början var jag ensam om att ha barn, nu har tre av oss barn. Det är en av oss fem som är väldigt utåtriktad och hon har samlat oss och knutit ihop oss, så tacksam för henne. Vi andra fyra är nog introverta och hon har liksom handplockat oss som en bukett ☺️ jag är väldigt medveten om att jag har henne att tacka för att jag och de andra ingår i den här gruppen och att jag ens träffat en av mina två närmsta vänner någonsin. Det är bara en av dem jag hänger med ensam så hon är min andra närmsta vän vid sidan av henne jag träffade på högstadiet. Men jag vill gärna hänga mer med de andra också och jag tycker väldigt bra om dem. Vi har en chat i messenger där vi alla fem skriver nästan dagligen om olika saker, högt och lågt. Vi ses kanske någon gång per månad i genomsnitt. Den av de fem jag är närmst med har kontakt ofta flera gånger om dagen. Även om vi bor i samma stad är det ganska långt emellan och vi har båda småbarn så det blir inte att vi ses så ofta, men vi ringer och chattar massor.

Inte träffat någon ny vän (även om jag har flera goda relationer med grannar och arbetskamrater som potentiellt skulle kunna bli vänner) under senaste 5-10 åren. Jag är en litet försiktig och avvaktande person, måste ha ett ?klick? eller att någon annan tar första steget för att verkligen bli vän. För att jag varit mobbad tror jag att jag aldrig tror mig vara riktigt välkommen om inte den andra övertygar mig först om att den vill vara med mig. Det är synd, men jag vill verkligen inte ?hänga mig på? någon.

Förstår exakt vad du menar med att man har en känsla av att inte känna sig välkommen och behöver någon annan som tar första steget/bekräftar en. Har varit så för mig i varje sociala sammanhang, vid nya relationer osv att man är rädd att vara för på eller oönskad och att man i första början låter den andra personen höra av sig.

Vad kul att du har så bra vänskapsrelationer med många. Tråkigt att ni bor så långt ifrån varandra, men fint att ni håller kontakten! 

Så tråkigt att höra att du också blev utsatt för mobbing. Man inser nu när man är äldre hur mycket det har påverkat en med tillit och att kunna skapa relationer. 
Vad kul att höra att du idag har personer i din omgivning som du litar på. 

Har min släkt och några få vänner som jag umgås med. Det räcker. Bättre en fågel i handen än 10 i skogen.

Kvinna, 42. Inga, och det är så himla skönt. Å andra sidan är jag en sån där sällsynt  människa som klarar mig utan någon och inte har något behov av vare sig partner eller vänner. Mentalt stark.

Mesta delen av min tid går åt  mitt arbete och hobbies. Jag litar dessutom inte på någon. Dom allra flesta människor är allt annat än genuina. Handlar mest om status och hur det ska se ut från utsidan. Snarare än människor som bryr sig genuint om varandra.

Dessutom har jag inget gemensamt med andra kvinnliga. Då dom älskar att snacka om barn, smink och män. Eftersom jag är frivilligt barnfri, inte längre romantiskt intresserad av män längre. Och även om jag bär lite make up till vardags. Är det inte min grej. Tjejgrupper och tjejgäng överlag.  Så känner att det är totalt ointressant för mig. Och slöseri på tid, när jag kan göra vettigare saker. Det blir lätt så gulligt med allt i sådana sammanhäng.  Jag är nog inte speciellt mild som kvinna heller. 

Jag har vuxit mig alldeles för stark och självgående med åren. Det positiva är väl att jag slipper massa negativ stress och drama som tyvärr kan uppstå.  Vänner känns också som något man hade mer behov av som yngre.

 Är precis likadan. Men du vet om att det finns fler frivilligt barnfria kvinnor. Som mig själv. Och jag har faktiskt två kvinnliga som också är frivilligt barnfria.  Då nog finns det likasinnade även för dig.

Även om jag förstår vad du menar med att man tappar behovet när man är van att göra allt på egen hand.

Skulle snarare säga att väldigt många människor i dagens samhälle är nästan löjligt beroende av andra. En del verkar ju inkapabla att gå någonstans all utan vänner/vän. 
 
Jag var gift i 10 år, och det är läskigt hur beroende jag blev av min man. Både socialt och ekonomiskt. Han styrde allt vi skulle göra, och eftersom han tjänade mest. Var det han som bestämde. Är glad att jag bröt mig loss och skildes. Det var inte hälsosamt.

Tyvärr vet jag att väldigt många kvinnor lever så här. Och förundras hur dom orkar. Men det är klart, om man gjort sig alldeles för ekonomiskt beroende av en man. Då är man fast sedan on man inte har någon möjlighet att få ekonomisk hjälp. Det underlättade väldigt mycket att vi inte hade barn heller så klart.

Har det alltid varit så för dig (att inte behöva någon vän) eller blivit så mer med tiden?

Kan också uppleva att det är skönt, men ibland blir det ensamt. 

Jag var aldrig i typiska grupperingar under skoltid heller. Det var inte min grej. Men jag hade 2-3 st jag umgicks med. Och en bästis som jag umgicks väldigt mycket med. Sedan efter studenten gick alla åt olika håll.

Och har man gått igenom mycket svåra saker och trauma själv. Så finns det i princip två vägar att gå. Antingen fortsätter man eller så.. ja för att ge det lite perspektiv. En del som gått igenom det trauma jag gjort. Har tagit livet av sig. Det var då jag förstod att jag måste ha någon slags styrka inom mig själv. Och HUR stark jag faktiskt måste vara.  Vet inte riktigt vad det är som gör att jag bara fortsätter och fortsätter.

. Men även från en tidig ålder var jag aldrig rädd för att göra egna val, och kunde stå emot grupptryck. Ville jag inte göra något, då var det verkligen så. Jag vet inte om det är någon slags trygghet som jag burit med mig också, att jag är trygg i mig själv. 

Jag känner mig aldrig ensam, därför att så fort jag är med andra människor. Är det som att min hjärna säger, jag litar inte på någon av er. Den övertygelsen är starkare.  Och det känns som ett klokt tänk, om man ser hur samhällsklimatert förändrats. Ytterst få människor vill dig väl. Jag kan räkna mina på en hand, och det omfattar mina föräldrar och två st syskon.

Heja och småprata med dina grannar. Jag och en grannen Emma 30 års-åldern har börjat ta promenader tillsammans, till affären och ibland vidare till 4 h gården. Grannen gillar djur och jag med och vi båda pluggar och bor själv och har inga barn, så trevligt att ta sällskap då. Grannen är djurvän och uppväxt på landet, vi har faktiskt delat rätt djupa saker med varandra..... 
Inger 80 år har bjudit in mig o Emma på fika tillsammans och var för sig. Och jag har bjudit hem Inger och Emma men Emma har inte kommit hittils..
Inger bakar så fantastisk goda saker, gör musikquiz när man kommer på besök och spelar pianostycken o så ska man gissa någon fråga kring stycket.
Jag brukar tänka att det flesta är goda och omtänksamma och vill väl. Att man kan hjälpa varandra, tjänster o gentjänster kan vara ett sätt att lära känna folk. Se vad för intressen dom har och att alla berikar på sitt sätt. 
Att bjuda in på fika är också bra. Visa värme, bjud grannen på nybakt bröd eller var blomvattnare och kattvakt....och ta dig tid och prata lite.
Jag tycker att jag har många vänner men att dom inte alltid har tid och att man behöver boka in i kalendern....då kan det vara enklare att vara spontan o träffa grannarna.... men då brukar jag ringa och prata på telefon istället. Och två stycken väninnor med familj bor långt ifrån så kan inte ses så ofta....

Tack för att du delar med dig, jag upplever dig som väldigt stark och klok! Känner igen mig mycket i det du skriver, det om tillit. 

Jättebra tips!! Har två grannar som är lite äldre än mig som jag brukar prata med när jag träffar på dom i trappen.