Hur många vänner har ni?

Jag blev brutalt mobbad hela grundskolan men jag har jobbat mycket med mig själv efter det. 

Jag har fem vänner som jag räknar som nära. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan dem. Jag har varit med om flera svåra händelser i livet och de har alltid funnits där. 

Jag tror att du behöver ta itu med dina tillitsproblem, annars är det svårt att få vänner. Vänskap bygger mycket på att våga vara sårbar tillsammans med någon. 

Jag är 71 och har några få manliga nära vänner. Vi är tre ibland fyra gubbar som är ute och går ett par dagar i veckan, och pratar om vårt privatliv, om politik och annat. 

Jag är med i en mansgrupp också, där vi är sex män. Vi pratar också om det privata, om kärlek, om fruar, om pappor och mammor och våra barn. Jag betraktar dem som "nära bekanta" åtminstone. Om jag krisade och behövde hjälp skulle jag kunna ringa någon av dem.

Sen har jag ytligt umgänge med ganska många, via föreningsliv framför allt. 

Det vore fint att ha någon nära kvinnlig vän också, men det är lite känsligt när båda är gifta, eller den ena. Blir lätt en laddning.

Viktigt att ha någon eller några nära vänner som man känner är trofasta och lojala. Och att man själv är en bra vän.

Lite beroende på min dagsform och hur bra folk är på att höra av sig skulle jag säga mellan 3-7 vänner.

Mitt tanketest för vänskap är om man kan tala om sin personliga ångest, sex, politik och religion och att båda sidor visar intresse och hör av sig och inte bara den ena.

Utan de komponenterna tycker inte jag man är nära. 

Vad är det svåraste för er när det kommer till att skaffa vänner? Är det att få kontakt? Att väcka intresse hos andra eller att utveckla ytliga relationer?

Min fru är min bästa vän och vi har några gemensamma vänner, andra par. men ingen så nära att man kan prata om känsliga privatsaker. Sen har jag några kvinnliga vänner på distans.

Jag känner inte att jag saknar vänner, jag har familj och det är viktigast. Jag blev också mobbad i skolan och hade bara enstaka vänner i ungdomen.

Fast jag är nöjd idag med bara familjen, nätvänner och ett par brevvänner, som sagt, så kan jag fortfarande känna en grämelse över att jag inte hade några vänner som ung, för jag missade så mycket där som jag inte kunde göra ensam. Jag satt ju bara med mina föräldrar och senare i min egen lägenhet (och även då åkte jag ofta "hem" på helgerna). 

Fast det är inte själva vännerna jag saknar att ha haft nu heller, när jag tänker tillbaka, jag antar att jag är osällskaplig helt enkelt. Utan som sagt: jag grämer mig över de grejor som jag aldrig fick göra för att jag inte kunde göra dem ensam. Jag var aldrig på en fest, aldrig på en klubb, dansade aldrig (förrän långt upp i 20-åren och då var det på föreningar), åkte aldrig på en bad-och-festresa till Ibiza eller en skid-och-fest-resa till Alperna. Jag var aldrig på en privat midsommarfest med allt som hör till i en sommarstuga, eller en privat nyårsfest.

Jag har rest mycket senare och firat högtider, både med min familj och ensam, men det blir ju inte SAMMA upplevelser som det skulle ha blivit då när man var 16-25 år.

I framtiden kommer det kanske att finnas androider som man kan festa med, för sådana som oss..?!  *skrattgråtsmiley*

Njae det är tveksamt om jag har några vänner. Nej inte vad jag kan komma på. 

Innan jag blev utsatt för mobbning som barn så var jag väldigt utåt, social, säker på mig själv och kunde säga ifrån. Hade också mycket vänner, men insett nu när jag är äldre och kunnat reflektera tillbaka att det gjorde att tilliten försvann till människor när större delen av vännerna jag hade deltog i mobbningen eller inte tog mig i försvar. Har sedan dess haft jättesvårt att bilda vänskaper, har inte någon vänskap kvar sedan barndomen t.ex. Som jag skrev förut så känner jag många runtomkring mig ytligt men har väldigt svårt att öppna upp mig och bilda en djupare vänskap. 

Känner också att det är svårare att bilda vänskaper nu när man är äldre? (är strax under 30år). 

Min partner är däremot väldigt social och har många vänskaper när vi är ett gäng som har samma intresse, så det har öppnat "dörrar" för mig, men märker att jag är försiktig av mig och det är heller inte lätt när man är lite blyg och introvert mot personer man inte riktigt känner. 

Jag har en person som jag nog skulle kalla min vän. Som jag vet skulle ställa upp om jag behöver. Det är en kille, så saknar en väninna att babbla och umgås med och göra mer tjejgrejer tillsammans.

Umgås man hela tiden med killar så antar folk att man är ett par...

Har ingen vidare kontakt med vare sig föräldrar eller syskon utöver artighet vid högtidsdagar.
Har heller ingen partner.

Har försökt skaffa vänner att umgås med i minst 30 år, men det går trögt...