Göra abort för att pappan vill

Vilket märkligt svar. Jag var 18 och vi använde skydd. Blev gravid och valde abort då relationen tog slut ungefär då, vi var inte ihop så länge och passade inte ihop. Mannen var också 18. Det visade sig sen senare att han slog kvinnan han blev tillsammans med efter mig. De fick ett barn men separerade ganska snart efter det.

Poängen är att en abort bär man alltid med sig även om beslutet är rätt.

Jo lite så är det att vara fyrabarnsmamma, jag träffade min nuvarande man och började om när mina två äldsta börjde bli lite större så har haft ganska små barn nästan hela mitt vuxna liv. Men jag vet hur barn blir till och det vet min man också. Jag vet också att jag hade kunnat göra abort den gången jag blev oplanerat gravid med yngsta men valde att inte göra det efter diskussioner med min man. Vi visste också att metoden vi använde  för att jag inte skulle bli gravid inte var 100%. 

Det där att det är bara hennes barn kommer nog inte kännas bra alls för barnet när hen blir äldre och pappan gör skillnad på syskonen. Ska hon ta allt när barnet är äldre också menar du? Pappan skjutsar storasyskon till aktiviteter, hjälper med läxor osv men inte yngsta barnet. Du tycker det är en bra idé på riktigt? Att vara förälder tar inte slut när vab-dagar och vaknätter tar slut.

Men som många andra i tråden verkar du mest tänka på hur det blir för TS och hennes man och och inte om hur det blir för barnen. Att pappan ska särbehandla det nya barnet tycker jag låter som en jättedålig idé. 

Hon skriver i trådstarten att han blev ?allt annat än glad?. Vad är allt annat än glad tänker du? Arg, sur , ledsen, bekymrad ? Hade han bara sagt typ: Jaha och ryckt på axlarna hade hon nog inte skrivit ?allt annat än glad?.

Så antagligen blev han arg eller sur eller kände iallafall någon slags negativ känsla.

Men nu börjar jag bli lite trött på att behöva skriva som att jag förklarar saker för en 5-åring😅 Eller någon som medvetet missförstår allt man skriver. Du får ha en bra dag :)

Fast du verkade framställa det som att han kommer vara sådan, arg osv, i framtiden och det kommer bli problem i deras förhållande osv. Som att det är det som är TS problem, och frågar om vad annars är problemet. TS verkar inte tro det kommer bli så, i hennes svar till dig, de kan prata utan att bli arga osv, men det verkar du inte köpa. Och frågar vad är annars problemet. Men problemet är ju att det känns jobbigt för TS ändå, inte att det kommer bli de problemen som du målade upp.

Helt sjuuukt att man skammar kvinnor när de blir gravida tom när hon varit ÖVERTYDLIG för mannen att p-medel får vara hans ansvar. 

Är det den allmänna uppfattningen att män SKA tänka med kuken och därmed befrias från ansvar?!

TS: Jag skulle vara jävligt besviken på min man om jag var du som vill att DU ska göra något som får livslånga konsekvenser för att HAN sket i att ta sitt ansvar. Gör absolut inte abort för hans skull! 

HAN får ta konsekvenserna av SITT handlande! Det är inte ett dugg synd om honom! Ditt framtida barn är en miljard gånger viktigare än hans patetiska försök att vända på ansvaret.

Det handlar om att det här är två vuxna, mogna människor som borde samarbeta om att det ska bli så bra för hela familjen som möjligt. TS ville ha ett barn till, mannen var osäker. Därför spelar hon ett mind game med mannen, så att han ska göra henne med barn ändå. Fast han är osäker. Och fast det finns ytterligare två ganska små barn i familjen, som paret i så fall måste orka med förutom nya bebisen.Tycker du att det är ett moget och ansvarigt beteende av någondera parten här?

Det bästa hade antagligen varit att mannen tagit ut skilsmässa, redan när TS berättade att hon slutat med preventivmedel. Vad är det för dumheter..? Men nu verkar han vara lika omogen och dum som TS, och då blir det ju så här...

Jag blir mest deprimerad av att veta, att det förmodligen är sådana här spel och lekar som ligger bakom de flesta av våra 36 000 aborter om året. Så onödigt och dumt. 

Fast om man vet att ens man sagt att han inte vet om han vill ha fler barn (alltså inte sagt att han vill ha fler, utan är osäker) och sedan säger till honom att preventivmedel är hans ansvar. Sedan märker man att han inte tar sitt ansvar för preventivmedel. Då tar man väl en diskussion om det, eller? Man stoppar väl inte bara huvudet i sanden?

Många verkar tro det handlar om typ om en bil eller ett husdjur, inte ett barn som sedan har ansvar för 20 år. Ska man skaffa barn så måste man vara överens båda att man ska göra det, inte hoppas att ens man ska bli glad om det skulle hända. Och jag tror det finns en anledning till att TS inte sade något. Hon har t om skrivit att hon trodde att han skulle bli glad över barnet. 

Nja, jag tänkte väl mest på den allra första bäbistiden. Män brukar väl i allmänhet vara mer intresserade av barnen när de blir lite större (och spelar fotboll eller elgitarr).

Jag tycker inte heller att det är ett bra val, att bara mamman ska bli förälder till det nya barnet. Jag menar bara att om hennes längtan efter ett tredje barn är så oerhört stark att hon absolut måste behålla barnet, mot pappans vilja, då måste hon göra en överenskommelse med pappan. Båda är ju fast i sitt beslut de närmaste 20 åren och kanske längre.

Lite märkligt av mannen att inte vilja ha barn men strunta i att skydda sig eller förmå frun att skydda sig.

Det är lätt att bli förälder, det är svårare att vara förälder.

Jag kan också undra lite över kvinnor som "råkar" bli med tredje eller fjärde barnet. Det finns väl en risk att man riktigt boar in sig i mamma-/familjerollen och att det väcker oro och ängslan att behöva lämna puppan och ge sig ut i arbetslivet på allvar.

TS har ju uppenbarligen inte råkat iallafall, de har ju försökt få barn i 4 (!) år och och blir förvånade när hon blir gravid. Har man haft helt oskyddat sex i fyra år så har man försökt få barn. Både han och hon. Det är inte oplanerat eller ?råkat? någonstans, från någons sida. 

Men ja det kan nog stämma , jag är tycker det känns lite sorgligt när bebistiden snart är slut för sista gången. Men jag vet att jag är klar nu efter fyra , det är supermysigt med bebis och allt som hör till men man måste räcka till för alla barnen också och jag längtar efter att alla blir lite större så det blir lättare att göra saker , resa osv. 

När du säger att hon ska ta hela ansvaret så går det ju ut över de andra barnen även om det bara är under bebistiden. Normalt när man är två föräldrar så hjälper ju pappan till en del med bebis så att mamman får mer tid med storasyskonen också. Jag ammar men min man har till exempel passat yngsta några timmar så jag kan gå ut och åka pulka eller skridskor eller ta en promenad eller fika med de andra. Eller baka, spela ett spel eller läsa bok när vi är hemma. De behöver en mamma också. Plus att bebisen inte får någon anknytning till pappa och då blir det svårare att få en bra relation sen. 

Tycker som sagt båda är egoistiska och oansvariga som inte tänker på barnen de har eller hur det blir för det nya barnet om de behåller , bara på sig själva. Det är faktiskt helt absurt att försöka bli gravida i 4 år och sen är det helt plötsligt ett problem att hon blir gravid. De har haft fyra år på sig att diskutera och fundera över vad de ska göra om det händer. 

I rest my case..

Hon tog diskussion långt innan! Det var han som inte skulle stoppa in något om han inte godtog det!