En inte snygg historia med ett brutalt slut

Hej,

Jag skriver nog här mest för att ge röst åt min historia. Jag vet inte vad jag förväntar mig i övrigt - kanske att någon kan relatera till denna typ av förlust, utan att ha upplevt precis samma sak. 

Jag befinner mig just nu i akut kris, sorg och förlust av en viktig anknytning. 

Del 1 - hösten 

Jag är gift sedan 9 år tillbaka och har tre mindre barn. I oktober träffade jag (planerat) en person som jag hade en form av kärleksrelation med för 18 år sedan (det blev aldrig varaktigt då jag var 19 år och han 28 när vi träffades), i en annan stad och land, där han fortfarande bor idag, med sin fru och sina två barn. Vi hade inte haft någon kontakt på 11 år, och tanken var bara att ?catch up? eftersom jag råkade befinna mig i staden. 

Så blev det inte riktigt. Mötet blev dels väldigt emotionellt laddat, där vi pratade om allt som hände mellan oss så för 18 sedan när vi först träffades, och slutade med kyssar. 

Två kvällar sedan (min sista kväll kvar i staden) kom han till min lägenhet och vi fortsatte på den inslagna vägen. Inte heller denna gång gick det längre än kyssar. För honom var det nog stress över att behöva komma hem i tid till sin fru, för mig kunde jag nog inte gå över den gränsen mentalt.

Jag åkte sedan hem och tänkte att vi kanske skulle hålla ?lite? kontakt. Istället blev få meddelanden till många, kontakten blev daglig, meddelanden blev till telefonsamtal, som blev till videosamtal. Det blev till delade filmklipp, långa samtal om jobb, barn, sjuka föräldrar osv osv. 

?Kanske ses vi igen nästa höst? blev till ?vi kan inte vänta så länge?, och plötsligt hade jag bokat en ny resa till staden redan i februari, och han hade tagit två dagar ledigt från jobb. Från december fanns det alltså också ett datum att ?bygga upp? emot, vilket gav ytterligare driv åt relationen. Vi skapade en gemensam spellista där vi kunde ?säga allt vi inte vågade säga rakt ut?. 

Del 2 - mötet 

Jag kom till staden som planerat och mötet ägde rum. Det var fint men också sorligt. Han sa att han älskar mig (det kom inte som en chock för vi hade rört oss kring sådana formuleringar sedan ett tag tillbaka) med med tillägget ?men det sliter isönder mig att konstatera det?. Känslan var - är - ömsesidig. Dagen tog slut och jag gick och lade mig i väntan på dag 2 tillsammans. 

Tidigt på morgonen väcks jag av en lång rad meddelanden. Jag behöver inte titta på min telefon för att veta att de är från honom, och att det inte är bra nyheter. 
Han skriver och berättar att han varit tvungen att berätta för sin fru. Hon hade upptäckt att han inte befann sig på den plats han sagt, och han kunde inte ljuga mer. Han berättade allt som hänt mellan oss i oktober. Därtill berättade han att han kommit hem till min lägenhet på kvällen i februari, men intentionen att vi skulle ha ett fysiskt möte, men att han inte hunnit eftersom hon började ringa honom. Han utlämnade alltså all kommunikation mellan oss som pågick oktober-februari, att mötet varit i allra högsta grad planerat från oss båda, att han tillbringat hela torsdagen med mig, att vi hade haft sex. Och naturligtvis utelämnade han också den känslomässiga aspekten av vår relation, även om han påstod att hon "kunde höra det på honom".

Han går in i ett akut krisläge, där det enda han vill är att rädda sitt äktenskap (jag hade inte förväntat mig något annat). Hon ber honom att kapa all kontakt med mig omgående, att skriva ett avskeds-meddelande att vi aldrig mer kan ses eller höras. Han väljer dock ändå att prata en timme i telefon med mig på morgonen, och att gå med på ett sista möte (5 minuter) för att säga förväl. Han ger mig också en "hemlig" mailadress som jag kan skriva till honom på "om du vill prata uppriktigt de kommande veckorna". Han försäkrar mig också om att allt var sant mellan oss, men menar på att "vår relation hade kommit så långt den kunde utan att vi skulle bli tvungna att lämna hela vår liv och välja varandra." 

Han berättar att han visste att vi hade behövt ha en svår konversation på fredagen (om fredagens möte hade blivit av som planerat) ang. hur vi skulle kunna fortsätta den här relationen. Och att det nog skulle vara bäst att dra ner på intensiteten när jag kom tillbaka hem. Han sa "även om du skulle komma tillbaka hit om ett år - vad skulle det bli för år för oss båda fram till dess? Att bara gå och vänta på varandra". Och han har såklart rätt. 

Så till kärnan. Den här sorgen är värre än något jag tidigare upplevt. Jag visste att vi aldrig skulle kunna välja varandra (framförallt eftersom geografin gör det omöjligt - vi bor över 1000 mil från varandra - och har totalt fem barn att tänka på). Det betyder inte att jag inte hade velat - om jag hade kunnat. Så jag visste att jag skulle "förlora" honom förr eller senare, på ett sätt eller annat. Men detta avslut blev så extremt traumatiskt och abrupt. Vi gick från att på torsdagen säga att vi älskar varandra, till att han på fredagen tvingades totalt utesluta mig ur sitt liv från all framtid. Och även om jag förstår det, intellektuellt, att han var tvungen att revidera och reducera vår historia inför sin fru, så känns det ändå brutalt att veta att sanningen aldrig kommer existera för henne. Och att sanningen antagligen också behöver revideras i hans inre för att han ska klara av den här situationen. Vi gick från något stort och viktigt och sant, till något han nu måste skriva om i form av "detta var galenskap, det höll på att kosta mig mitt äktenskap.". Och jag blir lämnad helt ensam med den "sanna" historien, ensam med alla spår efter den (chatten med tusentals meddelanden som han tvingats radera hos sig). 

En person som hela min tillvaro kretsat kring (på ett - och det måste sägas - absolut icke-hållbart sätt) de senaste fyra månaderna, är borta ur mitt liv för alltid. Utan möjligheten att fatta detta beslut tillsammans, utan möjligheten att sörja förlusten tillsammans, utan möjligheten att tillsammans hålla kvar det som var sant. 

Jag vet inte hur man går vidare från det här.