Morföräldrar prioriterar nya barnbarnet

Tycker inte de har släppt allt. Men du tycker alltså att din systers barn inte ska få samma tid med mormor och morfar som ditt barn fått?

Slappna av 

Det har ju bara gått fyra veckor. Det är klart att de är som nyförälskade i den nya bebin. Helt naturligt. Din syster behöver också få känna att hennes lilla är viktig och lika välkommen som ditt barn var. Som mamma (din mamma) vill man kanske också stötta och finnas där för sin dotter som är nyförlöst. Det är ju ingen tävling. 

Att få barnbarn är för många en lika stark upplevelse som att få barn och då blir man lätt lite kollrig i början.

Du kan glädja dig åt att det oftast är det äldsta barnbarnet som är hemma hos mor- och farföräldrarna mest.  

Du tror inte att det är jättekonstigt för det äldsta barnbarnet att morfar plötsligt är helt obrydd om henne och enbart bryr sig om den nyfödda? Så har mina föräldrar verkligen inte betett sig när det kommit nya barnbarn. Visst har bebisen fått mycket uppmärksamhet, men det har samtidigt varit jätteviktigt att visa för de äldre barnbarnen att det faktiskt är precis lika viktiga som innan. Jag hade reagerat väldigt starkt om mina föräldrar plötsligt inte brytt sig om mina barn för att det kommit nya barnbarn. 

Kanske lite annorlunda i TS familj också eftersom TS själv inte verkar ha någon nära relation med sin syster. När min syster har fått barn har jag hängt där hela tiden för att få gulla med bebisarna. Hade TS haft den relationen så hade ju stora barnbarnet träffat mormor och morfar hemma hos bebisen. 

Här verkar det mer vara att mormor och morfar har två separata relationer med sina döttrar, inte att alla umgås tillsammans. 

Fast umgås med snorig 3-åring med nyfödd i februari är kanske inte heller att rekommendera. Och de flesta föräldrar har fullt upp med jobb och annat och hinner inte sitta hemma hos syskonen hela tiden och gulla med bebisen.

Däremot är det märkligt att morföräldrarna inte klarar av att ge uppmärksamhet åt båda barnbarnen, i synnerhet om de träffar båda barnen samtidigt. Konstig och otrevligt mot 3-åringen som tappar morföräldrarna bara för att det kommit ett nytt barnbarn. 

Hej,

Jag ska vara lite ärlig mot dig nu, det låter som att du är svartsjuk. Kanske har du och din syster inte så nära relation till varandra eller så är det andra bakomliggande orsaker. Dina föräldrar är helt naturligt mer med din syster och hennes barn såhär i början. Lägg inte över dina egna känslor på din dotter, hon klarar sig utmärkt utan sina morföräldrar en period. Kanske ska du själv ta intiativ och ringa dina föräldrar och bjuda över dem? 

Du behöver vänja dig vid att din dotter kommer att få dela uppmärksamheten med sin kusin. 

Jag tycker också att det är väldigt märkligt att inte kunna ge även uppmärksamhet åt TS barn när de är alla samlade. Visst nyhetens behag och allt men det äldre barnet behöver att inget förändras när det gäller att ge kärlek&uppmärksamhet till båda. Inte att hennes morfar som brukade se henne 2 ggr i veckan slutar komma... 

-

Tycker att TS respons är rimlig och inte svartsjuk. Det är ett barn med i bilden, inte TS som verkligen behöver se sin pappa varje vecka utan ett barn som är van vid dessa besök, som har knutit an.

Man ser över många år att umgänge med familj och släkt går i cykler. Ibland blir det intensivt, ibland kommer andra barnbarn, sjukdom, resor eller annat emellan. Släpp kontrollen, annars skapar du bara ännu ett barn som tror sig stå i världens centrum.

Umgänge ska komma naturligt och spontant, det ska finnas noll kravställning inblandat, du är förälder och är den ende med krav på dig

Men prata bara med dina föräldrar? Förmodligen har de inte ens tänkt på det. Klart det är spännande med ett helt nytt litet liv och de är ju bara pyttesmå bebisar en gång. Förmodligen lägger det sig och de fortsätter vara lika intresserade av båda barnbarn.

Håller med.

Min mamma blev helt förändrad mot mina barn när min syster fick barn. Hon var mest irriterad på dom när vi dök upp. Hon startade även massa konflikter med mig. Detta gick inte heller över efter första tiden. Nu är barnet 2 och vi har ingen kontakt längre. 
Nu är min mamma knepig sen tidigare men vill bara inflika att det inte alls behöver vara normalt och att det också sägs det är viktigare att ge det sjätte barnet uppmärksamhet när en ny bebis kommer då de förstår mer och kan känna sig väldigt övergivna. 
Såklart bebisen ska få uppmärksamhet men förstår ts och har en annan erfarenhet av det. 

Jag tycker du ska utgå ifrån vad din dotter visar eller uttrycker. Är hon obrydd över att morfar och mormor inte är med henne lika mycket så låt det bero en tid. Säger din dotter att hon saknar dem kan du vidarebefordra det och påminna om att de är viktiga för henne. Försök hålla tonen varm och inte dömande.

Det är naturligt att bli lite kollrig när man fått ett nytt barnbarn. Det är också helt naturligt att bli sårad och beskyddande när de glömmer bort din dotter men det leder nog inte till något bra att starta en konflikt kring kusinerna. Förhoppningen är väl att de ska kunna leka och ha glädje av varandra i framtiden. 

Våra föräldrar bor i andra änden av landet så det är väldigt svårt att jämföra eller känna efter vad som skulle vara normalt. Det kan lätt gå veckor utan att barnen får uppmärksamhet. Men vi har tre stora och en liten och de ville såklart komma och hälsa på så fort den lilla kom. Massa presenter till den lilla men inte till de stora, men förstår, det är kul att köpa babysaker. De andra har fått massor av presenter vid jul och födelsedagar och man kan väl säga det är hennes födelse som firas. De stora fick alltid kläder och annat när de var små också, såklart litet enklare och roligare att köpa kläder till småttingar än tonåringar.

Jag känner mig osäker på TS föräldrar, kan vara både att det är så spännande med en ny liten person och därför helt normalt eller något annat. Tror litet tid behöver gå för att man ska kunna veta hur det utvecklar sig (även om TS självklart känner sin familj bäst och kanske redan nu kan känna av). Mina föräldrar har som sagt varit väldigt sporadiska över lag i sin kontakt med mina barn, samma med min brors barn så ingen orättvisa iaf. Men det är konstigt om TS dotter plötsligt inte får någon uppmärksamhet alls från att tidigare fått massor. Min svärmor var väldigt mycket med de stora barnen nu när de var här, även om lillan finns (jag behövde gå undan och amma ofta och sedan är det bara så mycket man kan göra med en så liten bebis hur spännande det än är att få se henne).

Min egen mormor har ett favoritbarn och ett favoritbarnbarn. Vilket inte alls är sunt.. det är väldigt tydligt. De två äldsta barnbarnen är favoritbarnets barn, den yngsta av de två är älsklingsbarnbarnet. Han har fått en gåva värd uppskattningsvis runt 50 miljoner kr, medan övriga barnbarn inte fått något. Det är sånt som barnen annars skulle fått ärva. Alla är uppfostrade till att bara acceptera det. Jag tycker inte det är okej att förfördela och favorisera på det viset. Jag föddes ett år efter älsklingsbarnbarnet, min mamma trodde hon skulle få en massa kärlek när jag kom precis som hennes syster fått när hon fick barn. Enligt min pappa gick hon in i en depression när hon insåg att det tydligen inte alls var kul när hon fick barn och att hon inte alls fick den uppmärksamhet och kärlek när hennes baby kom som när systerns barn föddes. Så tragiskt. När jag växte upp fick jag alltid skulden för alla hyss min ett år äldre kusin släpade med mig på. Fast jag var tre år och knappt kunde tänka och han fyra år så var det mig alla blev arga på. Total mindfuck. Har inte riktigt förlåtit dem för att de la grunden för en väldigt ambivalent självkänsla hos mig. Och mina föräldrar som var oförmögna att sätta ner foten och skydda mig och min bror mot den här osunda dynamiken. Min mamma målar sin uppväxt rosenskimrande och ser sina föräldrar som helgon som inte kan göra något fel. någon sorts självbedrägeri för att orka med. det frustrerar mig något oerhört att hon bara tar emot skiten och inte ens erkänner för sig själv att något är fel. Trots att hennes föräldrar mobbat ut både min pappa och min bonuspappa. De accepterade inte min pappa förrän de gått isär och min bonuspappa när han dog. Oj sorry nu blev detta långt och troligtvis irrelevant men iaf, det kan vara helt rimligt och högst tillfälligt eller inte beroende på vad framtiden utvisar, är väl det jag vill ha sagt.

Kan du inte bara säga något till dina föräldrar i stil med.

Jag märker att ni är nyförälskade i min syster barn och jag är också jätteglad för det och för min syster. Tycker det är helt underbar. Däremot tror jag att inte andra barnbarn förstår varför ni inte har samma fokus på dem längre. Jag vill absolut inte lägga skuld på er, men snälla glöm inte dem. De behöver er också.