Hur ska någon kunna älska mig?

Du lever med någon som inte vill arbeta med sina svagheter för att ha ett bra förhållande som gynnar båda. En som t.om säger att ni lever tillsammans pga ett hus, det är inte kärlek. Oavsett ev diagnoser är förhållandet inte bra.

Många blommar upp efter separationer som är deras val. Valet att stanna kvar är ett dåligt val, stanna inte på bekostnad av dig själv.

Ibland visar kroppen statusen på relationen.

Det är inte alls säkert att du skulle fortsätta vara överviktig och utmattad om du slapp leva i en relation som är så avstängd och där du troligen måste sköta allt planerande på både kort och lång sikt.

Dussintals kvinnor skriver på nätet att de blev mätbart friskare efter separation. Slapp depression, magont, migrän, gick ner i vikt, kunde sluta ta blodtrycksmedicin, minska diabetesmedicinering mm. Några jag läst om fick t.o.m. kraftig förbättring av autoimmun sjukdom, fibromyalgi och liknande.

Delvis säkert för att kvinnor oftast äter bättre mat när de lagar vad de vill. Det är män som i högre grad kräver och äter ohälsosam ultraprocessad mat.
Och det blir också lättare att välja hälsosamt när man inte konstant mår dåligt av en partner som inte svarar på ens känslor och inte visar omsorg om relationen.

När ska du ta kommandot över resten av ditt liv? Blir det i år?

Definitionen av dumhet är att fortsätta göra samma sak och förvänta sig ett annat resultat, var det någon som sa. Har du inte sett nog nu av vad detta liv leder till?

Är den här mannen värd en för tidig död i hjärt/kärlsjukdom, verkligen?
För det är ju dit du är på väg nu.

Följ Instagram- mansbebisar för stöd och pepp.

Ja, känns som att livet skulle bli betydligt enklare utan honom faktiskt.Så är det nog.
Jag har genom åren försökt med matsedel, veckohandling, äta mer hälsosamt. Men han kan inte laga mat förutom hel och halvfabrikat, så ska jag äta mer hälsosamt ligger hela ansvaret på mig. Vilket jag inte orkar.

Jag känner mig typ för nedbruten för att känna att jag är värd något mer faktiskt. Försöker se de positiva sidorna han har. Men får mer och mer insikt när man hör kollegor prata om att de separerar sig pga att attraktionen försvunnit, olika mål i livet eller olika syn på ekonomin. Attraktionen försvann för många åt sedan. Mål har vi aldrig ens pratat om. Ekonomin har varit 50/50 trots att vi tjänat väldigt olika. Man får mer och mer insikt i vad man faktiskt står ut med. Med åren har jag känt mig mer och mer som en mamma. "Vicka inte på stolen, du kan klämma katten", "Nu får du stänga av datorn, maten är klar", "Kan du städat vardagsrummet?",  "Kan du gå bort med tvätten?", "Du får be om ursäkt till (barn), man säger förlåt även om det inte vad med meningen." osv. De samtalen vi har mellan varandra är mer likt mor och son än två partners faktiskt.

Samtidigt förväntar han sig sex, för det är enda sättet man visar varandra kärlek på, det enda sättet man kan bekräfta någon på. Nu när jag slutat ställa upp känner han sig nedstämd och att jag inte älskar honom. Trots att jag vänder mig själv ut och in för att få ihop vardagen. Ställer upp för hans barn sedan tidigare, är deras mamma då deras mamma inte finns med i bilden. Vabbar, tar sjukvårdskontakter, deltar på utvecklingssamtal osv. Fixar allt i vardagen. Städ, tvätt, struktur, majoriteten av matlagningen och handling. Måste skriva listor och påminna om han ska göra det, ändå blir det fel.

Känner mig så ledsen över att jag hamnade här. Att detta var min lott i livet.

Måste du ha en man då? Går alldeles utmärkt att leva själv också. 

Du har verkligen försökt på alla olika sätt, och jag tror att du måste ta tjuren vid hornen och separera.
Det känns som om du är orolig för att du inte ska kunna träffa någon annan, men jag tror att det är fel fokus. Se till att få ett bra liv, börja träna, skaffa en hobby, nya vänner osv. Om du sedan, när du har landat ordentligt, känner att du vill träffa någon kommer det säkert att gå bra. Jag gissar att ditt både fysiska och psykiska mående kommer att förbättras.

Har du talat med honom om hur du känner?

Du har inte bara "hamnat här", och du kan också välja annorlunda än en relation där du är ensam vuxen med ett extra barn.

Men du får varva upp lite och hitta den där bostaden, eller acceptera att barnen kanske måste byta skola. Vårt barn fick byta skola ändå efter 6:an, det gick helt okej.

Min vän som skilde sig hade ett mellanboende som inte var så attraktivt, men det var nödvändigt för att komma bort från mannen (som hade diagnoser och  spritproblem) samt få barnen tryggare och få mer energi själv. De bodde där 1,5 år och sen kom det riktiga boendet som uppfyllde hennes önskningar. Och efter det kom en ny stor kärlek, som pågår ännu. Det var nu över 10 år sen.

Varför vore det inte bättre att leva själv ett tag och ta hand om dig själv? Sedan har du ju möjlighet att träffa en bättre kille om det vill sig väl. Men som det är nu så känner du ju själv att du lever i en destruktiv relation.

Många gånger.
Annars hade jag inte fått veta att han endast är tillsammans med mig för att kunna bo kvar i vårt gemensamma hus.Här ägs i princip alla hyresrätter av samma bostadsbolag. Det krävs lång kötid för att få en lägenhet. Man kan få lägenhet i de utsatta områdena för min kötid, men då kommer jag inte kunna flytta de närmsta 15 åren utan måste samla nya köpoäng.Jag söker annan bostad, men som jag skrev så är det svårt att få något. Speciellt inom samma bostadsområde som jag bor nu. Har 15 års kötid och känner ju lite att man inte vill "slösa" bort dem åren på ett boende man egentligen inte vill bo i.

Om ni flyttar isär kommer du troligen att bli mer mån om ditt utseende, gå ner i vikt (även om just det inte är nyckeln till lycka), bli lättad, gladare och därmed mer attraktiv, och bli piggare när du inte har den där mannen att släpa på.

Din beskrivning talar om en person som inte tillför några vitaminer i ditt liv. Här i FL rekommenderas väldigt ofta skilsmässa. Ibland lite väl lättvindigt. Men i ditt fall är det nog bästa lösning. Allt praktiskt som barnens skolgång och bostad här eller där, det löser sig.

Om du lägger tristessen idag i ena vågskålen, och det tillfälliga strulet med att byta liv i den andra vågskålen - vad väger tyngst?

Själv blev jag lämnad efter ett par års nötande underkännande av en kvinna som inte ville leva med mig längre. Sen träffade jag min nuvarande sen 27 år och såg att gräset är mycket, mycket grönare på andra sidan.

Han verkar inte tillföra särskilt mycket som du inte skulle kunna klara dig utan?
Och du verkar sannerligen inte må bra i relationen.
Du har bara ett liv.