Anonym (har varit lite så) skrev 2026-03-05 06:35:23 följande:
Jag känner igen mig i din väninna, med den skillnaden att jag är rätt säker på att de män som jag svärmat för och "stalkat" aldrig märkte det, eller i alla fall inte hade en aning om hela omfattningen. Å andra sidan var det värre, eftersom jag aldrig hade något sexueltl med dessa män alls, vilket jag tolkar att din väninna har haft med den här mannen ("följde med honom hem från krogen ett par gånger"). Så jag var nog ännu mera uppe i det blå än hon.
T.ex. var jag under flera år tokförälskad i en man i Tyskland (han var gift och hade barn dessutom) som jag bara hade träffat en gång i verkligheten på ett internationellt symposium. Då var det han som föreslog att vi skulle lägga till varandra på Facebook.
På något sätt slog det runt i mitt huvud, att en så snygg och trevlig och framgångsrik man tog initiativet att vi skulle ha kontakt. Det viktigaste i mitt liv i flera år var om han lajkade eller inte lajkade, kommenterade eller inte kommenterade, mina poster. Jag grubblade jättemycket över hur mycket jag skulle våga lajka och kommentera på hans sida, detta tog upp orimligt mycket av min tid och mina tankar. Jag la till några av hans vänner på Facebook och det måste ha verkat underligt..?
...och självklart googlade jag hans namn typ varje dag. Det fanns ett antal artiklar om honom på nätet, och dom läste jag tills jag kunde dom utantill, typ. Jag tog reda på ala fakta om honom som jag bara kunde ta reda på - fast det är svårare i Tyskland än i Sverige då det inte finns något folkbokföringsregister dit man bara kan ringa anonymt och fråga saker, som det finns i Sverige.
...men det han inte hade en aning om (hoppas jag...) är hur många gånger under de åren jag reste till hans stad i Tyskland, och promenerade runt hans hus och hans arbetsplats. Det var som en "drift", jag var tvungen att göra det för att komma nära honom, att veta att "tänk att han är där inne, nu är det bara si-och-så många meter mellan oss". Och jag fantiserade om att vi skulle springa på varandra där på stan, och DÅ... I själva verket hade det blivit katastrof; jag hade skämts ihjäl för jag hade varit rädd att han skulle förstå att jag var där för att "stalka" honom. Det fanns liksom inget annat i den stan som jag kunde skylla på, det var inte en turiststad.
Det slutade genom att jag stängde ner min Facebook tillfälligt av en helt annan anledning, och när jag öppnade upp den igen efter någon vecka så hade han passat på att ta bort mig... Jag har aldrig blivit så ledsen och sårad. Så jag misstänker att han tyckte att jag var "för på". Eller i alla fall kan jag inte ha betytt något för honom... Efter det åkte jag inte till Tyskland någon mer gång heller, jag använde kränkhetskänslan till att vända kärleken till hat, och sedan gick det så småningom över.
Så jag förstår hur det kan bli...
Om han aktivt tog bort dig från Facebook, märkte han antagligen mer än du tror. Kanske rent av fick syn på dig i hans stad?
Annars tar man inte aktivt bort någon, om det inte finns någon annan anledning. (Svartsjuk partner eller att man slutar ha Facebook eller "rensar ut" mindre viktiga kontakter.)
Det ska mycket till att en man ska tycka att en kvinna är "för på", särskilt på avstånd. Att bara gilla hans inlägg eller skriva till honom ibland, eller verka intresserad online, räcker inte, om det inte är väldigt intensivt och ovälkommet. Annars blir de flesta män snarare smickrade av uppmärksamheten.
Kvinnor är mer vaksamma, både på nätet och IRL, för att de har större skäl att vara vara det. Större risk för sexuellt våld eller trakasserier.
Men det är delvis en illusion. Även kvinnliga stalkers kan vara farliga. Och även om du var en harmlös stalker, var du ändå en stalker, och din besatthet låter osund. Särskilt att du åkte dit flera gånger. Det verkar även ha hänt med flera män.
Har du sökt hjälp för detta beteende, eller gick det över av sig självt?
Jag svärmade för en kille i gymnasiet, samt en annan kille i vuxen ålder, så till den grad att jag ibland gick förbi utanför deras hus fast jag inte hade något ärende dit. MEN jag bodde i samma stad. Åkte inte långt eller till ett annat land. Det höll inte heller i sig så länge, och det var inte så att jag "förföljde" dem. Jag kände båda, men bara ytligt och vi hade aldrig någon relation.
Det är stor skillnad på det och på att bli besatt, eller gå så långt som du gjorde.
