Vad är den värsta boendesituationen ni befunnit er i?

Under min uppväxt i mitt barndomshem. 

Vi bodde i ett rymligt hus, men min mamma var en narscsisistisk hoarder så huset var både överbelamrat, smutsigt och otryggt. Klarar knappt av att hälsa på hemma hos henne numera. 

Oj herregud, låter så jobbigt. Hittade du din egna plats på något vis? Hur var det att bo så from day to day? 

Jag mådde ju inte bra, men fattade inte riktigt varför under tidig barndom. man vet ju inte hur det ska vara så att säga, men när man blir äldre ser man andras hem och förstår mer och mer hur illa det är. Jag försökte vara hos kompisar så mkt som möjligt, höll ordning i mitt eget rum, tvättade min egen tvätt, lagade min egen mat för att slippa smutsen och stöket i resten av huset.

Mammas utbrott var ju svårare att skydda sig ifrån, försökte väl hålla mig liten och hålla henne på gott humör, en peoplepleaser. 

Nu när jag är vuxen har jag gått i terapi och har väl bearbetat det mesta rätt ok. Har lagom ordning i mitt hem, får inga utbrott på barnen. Men gillar inte att åka till mamma och vara där, då kommer ångesten tillbaka trots att jag inte behöver vara där mer än korta stunder. 

Jag reste runt världen som yngre och har bott på allt från finare hotell till sunkiga hostels, och allt däremellan. Oftare med enklare standard än hög standard, men jag är inte så kräsen.

Det värsta är nog om man sover någonstans med kackerlackor och ingrodd smuts, det har hänt några gånger. Eller att det är väldigt kallt. Men då handlade det bara om tillfälliga övernattningar.

Inkluderar man bara mer varaktiga boenden, skulle jag säga att en lägenhet i London var det värsta. Jag jobbade i London i drygt två år, bodde i denna lägenhet ca ett halvår. Delade den med två andra. Det var inte smutsigt, men trångt och dragigt, även om vi hade varsitt sovrum. Lyhört också. Grannar som knarkade och var högljudda. Efter det hyrde jag ett rum i ett bättre område. Det var som natt och dag, både fräschare och lugnare.

I Sverige har jag haft helt ok boenden, inklusive ett halvsunkigt studentrum på 19 kvm, med eget badrum och pentry. Med svenska mått mätt var det inte särskilt hög standard, men jag bodde bara där ett år. Jag bodde själv också. Stor skillnad på det, och att bo trångt med en partner.

Mina föräldrar köpte en större bostadsrätt åt mig när jag flyttade hemifrån, så jag själv har aldrig haft det problemet. Det var en trea på ca 65 kvm. Men min dotter, som jag bad flytta hemifrån tidigt för att hon tidigt skulle lära sig klara sig själv, bodde under första delen av sin gymnsietid inneboende på ett hotell som hyrde ut vissa rum till studenter, ett rum på knappt 15 kvm. Idag har hon familj och bor i villa dock.

Själv bor jag nu i ett större hus strax utanför en tätort.

Jag tror att folk kommer få vänja sig vid att bo mindre för att mångas ekonomi inte klarar alla prishöjningar som skett de senaste åren. 

Jo men visst..

Verkligen märkligt att få en 3a, och inte 1-2a, av sina föräldrar för det första, men när ens egen unge blir vuxen då är det good bye och adjöss så fort det går utan hjälp från dig? 

Jag blev ihop med en man som inte "drog jämnt" med min dotter. Det bästa för oss alla var att hon fick flytta ut tidigt. Mannen reagerade också på att dottern var så lat och inte hjälpte till med något i hemmet,

Idag har de en väldigt bra relation dock, ska tilläggas.

Har trivts jättebra i studentkorridorer. Skulle absolut kunna tänka mig att bo så om jag var medelålders singel också, men skulle vilja ha egen dusch och toalett. Och bo med andra äldre, inte med ungdomar.

Har också bott i en sovsal i en källare i alperna i 5 månader. 6 personer i samma rum utan dörr till korridoren där lysrörslampan alltid var tänd och ett kök med 2 kokplattor, en toalett och 1 dusch för 12 personer att dela på. Funkade bra för en begränsad period ocv utifrån att alla var hemma väldigt lite eftersom att man jobbade, åkte skidor och festade hela ens vakna tid så var mest bara där för att däcka i sängen, men inte för en längre tid.

Bor i ett hushåll med en man. 2 vuxna Grabbar 18+ och 2 tonårsgrabbar. 

Dom har en egen toalett. 

Och varför hade du och dotterns andra förälder inte lärt henne att ta ansvar tidigare? 

Hade aldrig förlåtit varken mamma eller hennes nya partner om hon prioriterat honom framför mig genom att slänga ut mig i tonåren. 

Vår lägenhet skulle renoveras och bli bostadsrätt. Vi fick flytta till en annan lägenhet på området. Den tidigare hyresgästen hade inte städat så den var väldigt snuskig. Under tiden köpte vi ett hus med inflyttning 6 månader senare. En morgon ringde det på dörren och byggfirman undrade när vi skulle flytta ut för de skulle börja riva i huset. Jag ringde hyresvärden som skickade en flyttbuss morgonen därpå. Vi bodde 7 veckor i en mindre lägenhet innan vi kunde flytta till huset. Som tur var fick vi ställa grejer i ett förråd i huset.

Nu har vi bott i huset i massor med år så det blev verkligen vårt drömboende.

Du skämtar va? Du valde en ny karl framför ditt barn och kastade ut henne redan i gymnasiet?

Fy fan. 

Sen förstår jag inte detta ständiga hopflyttande med nya partners på barnens bekostnad. Du och mannen hade kunnat vara särbo åtminstone tills dottern hade tagit studenten.

Att ställa krav på tonåringar att hjälpa till hemma, samt att vuxna barn inte bör bo kvar i föräldrahemmet hur länge som helst, är en annan sak.

Skojar du med oss eller menar du på allvar att dottern fick flytta hemifrån tidigt på grund av att din nya man tyckte att hon var lat och på grund av att de inte kom överens? Hon verkar ju ha klarat sig bra i livet men jag tycker att det låter som att du prioriterade mannen framför ditt barn i den situationen. När du uttrycker det så här så låter det inte bra, men hon kanske var nöjd med att det blev så?

Sov en gång en halv natt i ett tält då det regnade. Tog in på hotel resten av natten.

Tror det värsta var att bo i studentkorridor. Hatade att dela kök med andra. Det var inte rent nog.
Jag är inte heller någon som gillar att festa, så att känna lukten av alkohol i köket när andra hade festat var olidligt.

Sedan hade jag en granne som hade någon sjukdom (tror jag), för att hade konstiga ljud för sig. Skrattade högt för sig själv på ett sätt som inte lät "normalt". Dessutom dunkade han in sitt huvud i väggen.
 (Ja, en granne jag pratade med om det hade sett att det var det som ljudet kom ifrån när den sett in genom fönstret).

Annars har jag haft mycket annat... folk som röker inomhus, i lägenhetshus med dåligt isolerade dörrar som gjorde att all röklukt kom in i min lägenhet också.
Grannar som spelar hög musik. 

Värsta boendisituationen var när jag var väldigt liten.

Allt vi hade i möbelväg var en madrass.

Båda mina föräldrar då 23år gamla och arbetslösa.

Det låter kanske konstigt men jag saknar att bo litet. Bor nu i en våning på cirka 200 kvm. En tidigare dröm och den är jättefin. nu är det inte bara jag som bestämmer, men jag trivdes på många sätt bättre att bo mycket mindre.

mindre boende kostnad. Inte bara hyr, mer möbler som går sönder, Försäkring, el, allt eskalerar i kostnader. 

tänker ibland på hur otroligt mycket mer tid och pengar vi hade haft att resa eller gjort annat för om vi bodde mindre. 

städning, heeeeeela tiden. Tar så mycket tid. 

det var mysigare. Jag tycker att vi umgicks mycket mer och var närmare varandra på många sätt.

jag är absolut inte bitter. Men jag kan ibland tycka att det är galet att jag drömt om det här. Jag är absolut inte en gladare människa nu när jag bor i min dröm.