Mamma blev arg över brun snö på infarten

Hur många timmar har du lagt på ältande kring din mamma? Fundera sedan på om det har hjälpt på något sätt. Jag tror att det inte har hjälpt vare sig dig, din mamma eller eran relation. Du behöver hjälp att se på situationen utifrån och på vilket sätt du ska ha relation med din mamma. Men framförallt hur är en sund relation och hur skapar man den, oavsett vem den är med. Se terapin som livscoach. 

Nu vet jag inte varför du gått i terapi. Den du pratar med utgår i alla fall i början förmodligen med vad du står i. Har du då pratat mycket om dina familj för att förstå den, så kan jag tänka mig att du hamnat i mycket ältande som till stor del handlar om det. Testa att gå dit med en frågeställning om dig själv och vem du vill bli. Hur ska jag bli tryggare som människa? Hur ska du lära dig att sätta tydliga gränser för dig själv och mot andra med kärlek och sedan hålla kvar dem, utan att känna dig som en dålig människa. Ja, vad du känner att du vill förändra hos dig själv.

Du kan vända det här och du är värd att må mycket bättre. Ta hand om dig!

Terapi verkar ju inte hjälpt, kanske dags att bara börja säga ifrån. Och fortsätter personen tjafsa om det i telefonen, säg att du inte orkar med tjafs om nonsens och lägg på luren. Börja stå upp för dig själv. Det är inte farligt om någon blir upprörd.

Jag försökte ju faktiskt säga ifrån i telefon, men jag var på jobb så det blev väldigt obekväm situation. Inte första gången jag får sådana samtal på jobbet precis. Medan kollegorna aldrig tycks få samtal från släktingar på jobbet...
Problemet är att samma mamma kör med offerkoftan "är jag sådär hemsk", "ingen tycker om mig"...
Men det känns som att denna tråd är bra för mig!

Jag håller med dig om att ältande inte hjälper och att hon behöver kunna säga ifrån utan att känna att hon gör fel. Jag tror också att det är i det hon måste landa. Däremot är det väldigt svårt om man sedan barnsben inte fått lära sig det. I terapi kan man få kunskap och verktyg att göra det. Tror inte alls att det är dumt med terapi om det är det fokuset hon har och vill lära sig.

Terapin har handlat om olika jobbiga situationer jag velat behandla, men visst är det familjemedlemmar som är återkommande. Senast var det främst min exman som behandlades, och nu är han som sagt ett ex. Andra gånger har jag gått dit och sagt "jag mår dåligt men jag vet inte riktigt varför".
Jag har betydligt fler insikter om mig själv idag och därför kanske terapin kunde göra mer för mig nu. Tack, jag värdesätter dina råd!

I terapi går man för att kunna hantera andra människor som inte går i terapi!

Man går inte i terapi för att förstå dem. 

om det inte är i parterapi. Då handlar det om att just lyssna och förstå varandra 

Har du prövat KBT?

Där går man mer i detalj på en specifik typisk situation och analyserar vad som hänt, vad som föregick händelsen och vad du kände, tänkte och upplevde för fysiologiska reaktioner när du var i den, hur du reagerade på detta i handling (inre och yttre), och vilka långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser dina handlingar fick på ditt mående. 

Det är mer på detaljnivå och det du analyserar är vad du kände, tänkte och gjorde. Så det är inte 
tankar på hur andra fungerar.

Det syftar till självkännedom på olika sätt. Man blir starkare i sig själv av att klarlägga hur man fungerar.
Känner igen och förstår situationer. Kan slappna av lite mer. 

Det finns också en annan terapiform som heter ACT, som också är en typ av KBT. Där definierar man sina livsmål och lär sig sedan tekniker för att kunna röra sig mot dem, trots inre hinder. Det är också mer konkret. Om du trasslat in dig i hur du ska, och hur du inte ska tänka i tidigare terapier så kan det här vara en bättre väg i så fall.

Lugnande tekniker som t.ex. Tai Chi och yoga kan hjälpa en att hantera upprördhet och känslor, så att svängningarna inte blir lika stora utan mer hanterbara. Man blir mer robust som person.

Håll distans till din mamma och gå vidare. Älta inte det som varit, ibland är det bättre att försöka lägga saker åt sidan, mota bort och se framåt. Prata mer sällan med din mamma och glesa ut besöken. Hon mår inte bra och det kommer sannolikt inte att ändras utan bara bli värre med åren.

Mamma är dominant, men du själv låter dig domineras. Du kan inte förvandla din mamma till en annan personlighet. Du kan bara förändra ditt sätt att bemöta henne.

Le, räkna till tio, skämta bort hennes tråkiga kommentarer. När det inte hjälper - ta ett allvarligt snack med henne om att hon driver bort dig med sina sura kommentarer. "Det är inget roligt att träffa dig när du bara klagar."

Man ringer inte på arbetstid, många har den hyfsen automatiskt så att säga. Sluta svara. Skicka ett SMS, jobbar, vi kan höras senare? Du behöver sätta gränser. Backa undan, ses mer sällan, byt samtalsämne, le och växla över till att prata om vädret? Ifrågasätta eller konfrontera tror jag kan göra situationen värre. Försök minska umgänget och hålla det på ett lite distanserat plan?

Men erfarenhet är att det lätt kan bli fel när man gör något sådant för att andra säger det. Jag är också övertygad om att du behöver lära dig att säga ifrån och sätta gränser för dig. Men jag tror att det blir bäst om du får göra det på ditt sätt, i din takt och utifrån den relation du vill ha med din mamma. Så det är därför jag tycker att du ska ta upp det i terapin. säga till den personen att du är där för att lära dig sätta gränser mot din mamma med kärlek och hitta ett sätt att ha en relation med henne utifrån vad du orkar och vill. 

Nej, för dina kollegor har troligen sagt till sina föräldrar/släktingar om de ringer på arbetstid. Så gör man inte om det inte gäller saker som inte ens kan vänta till kvällen.

Jag har sagt till min man också för han hade heller inget vett i början av vår relation utan trodde att han skulle ringa och diskutera dagens middag "ris eller potatis?" mitt när jag hade viktiga möten.

Svara inte de två första gångerna någon ringer på arbetsittd, så lär de sig väl. 
Ringer de för tredje gången på 15 minuter däremot kan det ju vara viktigt. Kanske.

Det löser inte alla dina problem, du jag fått bra svar där från andra. 

Kort svar till din mamma om hon tar upp brun snö igen: det blir så när de sandar och plogar. Bilar har smutsiga däck. 

Punkt. 

Klart. 

Tar hon upp det igen - upprepa "det blir så när de sandar och plogar". Upprepa om det kommer igen. 

jag tror att hon sitter inne och är alldeles för isolerad från omvärlden. När inget händer i ens liv och man bara sitter hemma, inte har något utbyte med andra personer Om dagarna och inte får Så många intryck om dagarna - ja då blir det som händer i ens vardag hemma mycket större och man har även tiden att snöa in sig på det ordentligt. Man blir lite bitter och jobbig med tiden, ens dåliga beteenden fördjupas och förstärks. 

jag fick känna på det själv när jag var mammaledig och inte kunde ta mig hemifrån på flera månader. Jag satt som inlåst i mitt eget hem dag ut och dag in utan att träffa någon eller få andra intryck om dagarna. De minsta grejerna hemma blev då till massiva problem som skapade många bråk med fästmannen och var väldigt påfrestande för vårt förhållande. hade mycket lättare till bråk över allt. jag blev väldigt jobbig att vara med.

Om du kan så försök få in henne i någon hobby där hon måste ge sig ut för att träffa folk och så hon har något spännande att ägna sin tid åt. Lovar att det kommer göra underverk

Var tillsammans med en kvinna vars Mor höll på sådär, mamman då var runt 60 och hon klagade på precis allting.
Även saker hon inte störde sig på om det varit andra som gjort det.
Hon var negativ och klagade på allt hela tiden, väldigt elak människa.
Hade hon nåt att säga var det 100% nåt banalt och otrevligt.

Ibland måste man bryta med en familjemedlem för att få må bra...behöver inte vara för alltid.

TS: Din Mor, vilka fler är hon så mot som du beskriver mer än dig?

Jo, som anhörig ringer man ju till jobbet när något speciellt har hänt, eller att man behöver avtala om att träffas, alternativt personen behöver uträtta ett ärende på vägen hem eller så. Men inte för allmänna samtal eller att klaga på något. Det är väldigt gränslöst när någon gör så. Utgår enbart från egna behov då.

Man kan texta om ärenden och att träffas, finns ingen anledning att ringa på arbetstid för det heller.

Jag ringer aldrig min dotter på jobbat, jag smsar. Så får hon ringa upp om/när hon har tid.

Säg till din mamma att folk inte tar emot privatsamtal på arbetsstid. Chefen/kollgerna gillar det inte. Så nästa gång hon ringer, smsa bara "jag ringer efter arbetstid". Fortsätter hon så skriv samma sak + "smsa om det är något brådskande". Till slut lär hon sig om du inte faller för hennes gnäll.

Jag svarar också bara i telefon om det passar mig. Det gäller även mina föräldrar (jag är 40, de runt 70). Ibland är jag mer tillgänglig på arbetstid än annars så jag har ingen regel mot att ringa på dagtid men passar det inte så svarar jag inte. Föredrar att de isf sms:ar så kan jag svara på tågresan hem eller när jag nu har tid att sms:a tillbaka.

Vet inte om jag skulle haft kontakt med en förälder som var rent otrevlig mot mig och fick mig att må dåligt för småsaker. Jag har ingen perfekt relation med mina föräldrar men de gör iaf så gott de kan. Men är man inte trevlig förtjänar man inte relationen.