Hur hantera ekonomin rättvist med sambo?

Har ni för avsikt att dela livet, bilda familj osv.... är det inte lättare att ha gemensam ekonomi? Tänker att vad är det man sparar till som inte inkluderar partnern?

En annan sak min partner säger är att jag har haft större möjlighet att spara pengar under vårat förhållande. Då jag konstant haft jobb medan sambon gått mellan olika jobb och varit arbetslös. Nån gång utan pengar alls, nu senaste gången med a-kassa (då körde vi också procentuellt på utgifterna). 

Hen har inte varit lat. Utan alltid försökt haft ett jobb. Så jag kan förstå min partners sida att hen känner sig ledsen över att inte ha kunnat spara lika mycket pengar där och då.

Vi båda är överrens om att ha egna pengar. Alltid varit det sedan vi träffades. Inte hört några andra åsikter om det.

Kanske man kan föreslå att vi lägger ihop båda våra löner. Betalar av alla utgifter vi har gemensamt. Sedan delar 50/50 på det vi har kvar.

Om ni båda haft 300.000kr på banken, hade hen känt sig mer trygg eller otrygg då? Det här är ett hjärnspöke. 
Du nämner boendet ovan, att hen menar att du inte hade kunnat bo där utan hen. Grundar sig det här i att hen tycker det är för dyrt boende i relation till andra kostnader och saker hen vill göra?

Att boendet är dyrare än det vi hade innan. Vilket gör att sambon inte kan spara den mängd hen vill utan att sluta upp med sina fritidsintressen.

En annan poäng i det hela. I början av vårat förhållande var jag väldigt fokuserad på att spara. Inga direkta pengar till upplevelser. Sambon hängde på i den mån som gick. Inte alltid lika mycket som den mängd kag kunde nå.

Numera fokuserar jag mer på upplevelser. Vilket hen också hängt med på utöver nya boendet. Så jag har haft fler år med hårt sparande som mest gynnat mig och inte min sambo.

Efter att ha avverkat ett par förhållanden genom livet tror jag att jag landat i att det mest rimliga är den lösning som ger "lika mycket över" till båda, i alla fall om man delar allt annat i livet. Det är till exempel orimligt att den som tjänar bäst ska få sätta en standard på livsstilen som innebär att den med lägre inkomst inte kan lägga undan några pengar till eget sparande.

Jag har varit den som tjänar sämst i tidigare förhållanden och är nu den som tjänar bäst i nuvarande förhållandet, så jag har sett det från båda hållen. Jag har hellre lika levnadsvillkor och lite mindre på banken än pengar på hög och en sambo som får vända på kronorna. 

Jag lutar åt den riktningen nu faktiskt.

En nackdel med mig, är att jag gillar att ha stenkoll på mina pengar och ekonomin. Excel är min bästa vän. Gillar att räkna ören, vilket inte är uppskattat. Vilket jag förstår...

Men jag räkna ut detta ur förra månadens lön
Jag fick ca 25 000, sambon fick ca 22 000:-. 

Gemensamma utgifterna betalade jag cirka 9500 kronor på, sambon betalade ungefär 8500:- Så en tusenlapp mindre. Efter allt betalt gav det hen i runda slängar 13 000 kronor att röra sig på, medan jag hade 15 000:-.

Så med den informationen kan man få ut två saker...
Jag är inte så lätt att leva med. Som räknar ören. 
På något sätt kan man rätta till det, så vi båda får 14 000 att röra sig på. Det känns ändå relativt rättvist.

I mitt tidigare förhållande betalade vi samma belopp till räkningarna. Vi betalade vårt eget sparande av kvarstående egna pengar.

Idag äger jag huset och min nya sambo tjänar betydligt mindre så självklart betalar jag  boendet själv, hon bidrar med matpengar och köper annat till hemmet.

Det jag är noga med är att se till att skriva testamente för att trygga framtiden för sambon om något skulle hända mig.

Ts, du behöver inte skriva hen när du flera gånger missat det och skrivit hon.

Hade du själv velat ge upp dina möjligheter att spara för att istället lägga pengarna på din partners, inte din, drömbostad?

Jag tycker att hens resonemang är helt rimligt. Vill du bo dyrt så är det upp till dig att betala den extra kostnaden.

Jaha ojdå. Ville inte att åsikterna skulle påverkas av vilka kön vi har. Men var för stressad och korrekturläste inte inläggen.

Problemet är mer grundläggande. Inget bra svar finns, för i min värld är hela upplägget skevt.

Antingen lever man två liv, man betalar helt enkelt bara sin del av utgifterna. Eller så är man ett, man är en enhet. Om man vill bygga familj etc är det väl så man gör i min värld iallafall.

Den där halvmesyren ni håller på med kommer alltid att innebära att någon känner sig stående med det korta strået, det kommer vara ett evighetsproblem.

Jag har aldrig värdesatt pengar särskilt högt på det sättet, även om jag alltid strävar efter karriär och högre lön, men när jag är ledig vill jag bara att vi mår bra. Under de 15 år jag haft med min partner är det flermiljonbelopp jag dragit in mer än henne, men har aldrig räknat en krona hit eller dit, vi lever ett liv där vi unnar varandra det vi vill ha. Jag kan inte se hur vi skulle uppfostra barn på ett bra sätt om vi satt och räknade vem som ska betala vad, att den ene har råd den här månaden, inte den andre.

Sen resonerar andra annorlunda, men då kan jag tycka att man helt enkelt delar upp det helt som jag skrev tidigare, istället för att försöka medla

Även om ni bor i en lite större stad i Sverige, som ungt par finns förväntningar på er enligt en standardmodell. 

Ni förväntas flytta ihop och få barn, det är det viktiga som samhällsmedborgare. 

Kvinnor har generellt mycket sämre arbetstillfällighet som unga, de förväntas bli med barn som karriär. Efter barnen är de l?ngt efter som attraktiv arbetskraft.

Eller inte. 

Muskla på du med dina sparade växelpengar, som är mycket mer än hennes just nu.