Ni som förlåtit otrohet - hur gjorde ni?

Ditt inlägg tidigare lät mer som att du blev manipulerad. Hur gick det sen? Mår hon bättre nu?

Jag är inne på mitt 16e år nu med samma man jag har som är gift. Jag har idag själv gift och har barn men dealen för att ingå i mitt äktenskap är att jag ska få ha min relation kvar med den här mannen. Min älskares fru kom på oss för 14 år sedan. Hon förlät honom men hon känner inte till att vi fortsatt hörs flera gånger i månaden. Hennes man är idag min bästa vän, men hon känner inte till att vi pratar. 

Det är deras val att göra så.
Det har inget med mig att göra och jag har en livsprincip att aldrig ge efter för utpressare.

En person med xxxx diagnos använder bara den metoden på dig om du upplevs som mentalt svag och velig. Stärk dig själv så att du inte kan bli utnyttjad av andra. En vän till mig blev utsatt för en tjej som ringde och själnmordshotade om han inte blev ihop med henne, jag sa att han bara skulle låta det ligga och inte svara. Hon lever än idag.

Jag förlät inte otroheten och har aldrig förlåtit den handlingen.

Det var bra terapi som var den viktigaste nyckeln för oss.

Först testade vi vanlig kommunal terapi, med det fungerade inte.
Sedan sökte vi och hittade bra terapi, som vi själva betalade för och som var till mycket stor hjälp för oss. 
Mycket god hjälp med just den problematiken och också livslång värdefull hjälp, för vara och en av oss individuellt och för vår ömsesidiga och gemensamma kärleksrelation.
Nu har det gått femton år och vi har en väldigt mycket bättre och mer kärleksfull relation i dag, på alla plan, än vad vi någonsin hade innan det hände.

Terapin kostade en slant, men de var en billig investering i jämförelse med en skilsmässa. En god investering såväl ekonomiskt som på alla andra sätt.

Jag förlät först när jag själv var otrogen. Insåg att man kan vara otrogen utan att det betyder något. Däremot är det nog oundvikligt att få känslor för den man ligger med om man gör det över tid. Så rekommenderar inte det. 

Förr eller senare så ger man upp (eller jag gjorde det) och gör slut ändå. Men jag vet att man kan "förlåta" otrohet (inte egentligen, men agera som om man gjort det) om den otrogne självskadar om man inte förlåter. 

Tycker du har fått en hel del bra råd redan. Men vill svara något jag också. Vi hade varit tillsammans i flera år och det hade varit destruktivt länge och vår relation var inte bra. Försvarar dock inget av det som hände men ju mer åren gått kan jag förstå hur det blev så. 
För mig eller oss har det varit många samtal på familjecentralen och även pratat massor hemma också. Prata, prata och prata är mitt råd. Han möter upp med ärliga svar, även om det kan såra men då vet jag att han alltid är ärlig. Vi fick rätt tätt in på händelsen mycket tid ifrån varandra vilket jag tror hjälpte oss en del också. Att reflektera på håll var för sig. Han har mött mig väldigt fint och jag vet att jag alltid kan ta upp det om det är något som jag tänker på. Dock som ?Anotherone? skrev innan, så skulle jag aldrig lägga den ilskan på andra händelser i vardagen. 

Sen förstår jag inte riktigt vad ni som skriver att ni har en affär gör i denna tråd? TS bad om råd för att gå vidare inte om berättelser från folk som är otrogna. 

Hur som helst hoppas jag det kommer gå bra för dig och som sagt, det är han som ska gör det stora jobbet. Möta lyssna och finnas där för dig. 

Nu har jag inte tryckt tummen ner på ditt inlägg. Men kanske är det personer som tycker att di var för vek mot henne som har gjort det?
Jag gjorde själv slut med en kille som var otrogen mot mig. Han hotade med självmord och det fick såklart även mig att tveka.
Men efter lite samtal med en vän så kom jag fram till att jag inte ville fortsätta med honom när han kunde svika mig så.
Och han lever fortfarande många år senare.

Varför ljuger du? Om du vetat att det var ok hade du ju kunnat berätta det, eller hur? Detta är ju bara en korkad ursäkt för dig att bedra istället för att separera. 

Nu såg jag bara det här inlägget, så jag vet inte vad "hen" har skrivit tidigare. Men det KAN ju finnas barn i ekvationen också. Barnen tar inte skada av att mamma eller pappa har en älskare, så länge som det inte kommer fram. Och den som skrev det där verkar ju vara försiktig, så det kanske aldrig kommer fram. Däremot tar barn stor skada av en skilsmässa. 

Otrohet är inte bra, men jag vill inte automatiskt skriva under på att det är värre än att ta ut skilsmässa om det finns barn i bilden. Och därefter - förmodligen - fösa ihop dem med en styvförälder och hans/hennes barn, som barnen inte har valt. I deras egna hem...

Ibland kanske otroheten är en nödvändig kompromiss, för att kunna vara kvar i äktenskapet, och alltså att barnen ska få klara av sin uppväxt i en trygg kärnfamilj. 

Om du läst det jag svarade på hade du sluppit skriva allt det som inte är relevant när det kommer till mitt svar.

Sedan låg ju hens svar direkt ovanför, så så svårt hade det inte varit att läsa det, om du nu varit intresserad. Men förstår att du hellre vill föra ut din agenda. 

?Trygg kärnfamilj? vet jag inte om jag skulle kalla det om detta pågår bakom kulisserna 🤔 det kan verkligen sabba relationen med föräldern totalt och hela bilden av barndomen om barnet får reda på det. Vilket ofta händer även om troligtvis ingen otrogen förälder vill eller förväntar sig att barnet ska få reda på det. Men man får väl hoppas föräldrarna är överens om saken i de fall det faktiskt sker. Är båda föräldrarna överens om att det är det bästa för barnen så är det väl en sak, men att det är det bästa för barnen är ingen anledning att föra en annan vuxen person som bör stå en närmast i världen bakom ljuset.