Borde vi sluta bjuda in barnen/bonusbarnen på middag?

Hans stora barn - hans ansvar. Du kan släppa det helt.

Något har kraftigt fuckat upp anknytningen i barndomen. Sen skaffar han ny familj. Det är nog inte mycket att göra åt, vänder deras inställning kommer det från deras håll, men det känns högst osannolikt om jag ska vara ärlig.

Varför tänker du det? 

Troligare att han har svikit en del i något skede i deras liv. Hade han varit hemsk så hade de nog brutit med honom helt, nu när de är äldre.

Så man får hoppas att de kan återknyta lite mer med tiden.

Han kanske har utnyttjat dom sexuellt när de var små och de kommer ihåg det. Sånt tär på ens själ för resten av livet och nej, man brukar inte vilja ha nån större kontakt med sin förövare då som vuxen trots att det är ens pappa. 

Det har han inte gjort. Jag kan anklaga honom för många saker, men inte för att vara pedofil i alla fall. 

Jag kan känna igen mig i det du beskriver, och då är jag ett av de vuxna barnen som nu själv har blivit förälder. Mina föräldrar separerade när jag var bebis så jag har inget minne av dom tillsammans.

När jag var ung vuxen så var det svårt för dom att få till besök och träffar med mig eftersom jag då jobbade oregelbundna tider och lösa timmar. Om jag skulle närvara på någon familjesammankomst så skulle det för mig innebära missad inkomst, vilket jag inte hade råd med.  Detta eftersom jag antingen skulle behöva tacka nej till jobb, eller helt enkelt inte orka jobba dagen efter då jag upplever social interaktion som dränerande. Nu som förälder till en liten så har jag ännu mindre energi till social interaktion, så jag vill helst inte träffa mina föräldrar eftersom jag behöver den energin till att ta hand om vårt barn. Kan tillägga att båda mina föräldrar och även jag själv har ganska mycket drag av NPF.

Jag tycker inte att ni ska ta illa upp att barnen inte vill träffa er. Det låter såklart tokigt för någon som inte är på det här sättet själv, men jag tycker inte att ni ska ta det personligt. Oförmåga att hålla flera bollar i luften.. det är svårt att lägga till socialt umgänge när man har fullt upp med att mäkta med livet i övrigt.  

Du är överslätande, ett fint drag i och för sig, men det som är märkligt är att de först tackar ja men sedan ställer in. Jag tror som vissa här att farsan endast haft sporadisk kontakt med sina barn efter skilsmässan. Det blev ett glapp som är svårt att reparera. Nu försöker farsan visa sin nya partner vilken förträfflig man han är och vilken fin kontakt har har med sin första barnkull, lite spelat, han var säkert en usel farsa efter skilsmässan.                                                                                                                                                                          Han ser förmodligen lite annorlunda på relationen nu, möjligtvis påverkad i positiv riktning. Gott så, kanske kan farsan börja närma sig sina förstfödda, alla ska få en andra chans.                                                                                                                                                                      Man ser dessvärre ibland i detta forum att fäder tappar kontakten med sina barn efter skilsmässan. Jag träffade en snubbe för längesen, under min "intermaritala" period, som påstod sig inte ha några barn eftersom det skulle försämra hans chanser. Kul med en sådan farsa! 

Eller, pappan har haft och har en kontakt som är lite sisådär, men har nu en ny kvinna som tycker att alla ska vara med och att bonusbarnens frånvaro i det nya familjelivet är oroande och ser illa ut. 

Och det kan vara så att barnen vill träffa pappan men känner sig överväldigade av pappans nya liv med ny kvinna, småbarn och allt det. Eller att de blir påminda om allt de missade när de nu ser pappans engagemang i de yngre barnen. Eller att de helt enkelt inte gillar pappan och inte egentligen vill umgås med honom och hans familj.

Då tackar de kanske ja till att ses, för säga nej är svårt eller startar konflikt (och säger man att nej lördag kan jag inte, då kommer nytt förlag, men söndag då?). Och sen tackar de nej i sista stund för att slippa undan kraven, nya förslag och att konflikter som de inte orkar med ska dras upp. 

Min pappas fru accepterar aldrig ett nej, så till och med hennes egna barn använder den taktiken. Säger ja, men i sista stund blir barnen sjuka eller bilen gått sönder. 

Jag har barn med en pappa som liknar pappan till dina barn. Han försakade sitt första så hårt så det enda han ville när vi träffades var att få nya barn, göra om göra rätt. Det funkar aldrig!

Nu sitter han ensam utan något barn!

Fick ni barn tillsammans alltså, som han nu inte har kontakt med heller? 

Jag skulle ju inte vilja ha en man som betett sig så mot sina egna barn, än mindre skaffa nya barn med honom. Men ibland vet man ju inte hela bilden innan det är försent.