Saknar någon dig om du dör?

 Faktiskt aldrig tänkt på, lever frivilligt singel själv sedan x antal år sedan. Tror det ligger någonting i det du säger.
Det här är tankegångar för ängsligt folk.

Dessutom, är du ju död vid det laget i alla fall. Helt omöjligt veta om människor kommer tänka på dig. Någon.gång då och då möjligtvis. Ingenting man vet om, då har man slutat existera. Känns inte som jag skulle lägga speciellt mycket krut på det, personligen.

Om jag dog idag. Min fru, våra två vuxna barn, min bror med familj plus lita andra släktingar. Ett gäng vänner och kompisarna i föreningen jag är aktiv i, kanske några kollegor. 

Min far dog när han var i min ålder och det var ca 75 på begravningen. 

Jo jag vet. Jag har tänkt på det också. 

Problemet är ju om man dör knall och fall. Just nu, mitt i livet, har jag inte tid att döstäda och allt det där men det är iaf min plan att allt ska vara klart. 

Ja det tror jag absolut. Mina barn och min partner skulle nog bli väldigt ledsna. Så även min pappa och mina syskon.
Min släkt i övrigt skulle nog också tycka det var tråkigt men inte bli katastrofalt ledsna. Sen har jag vänner som skulle bli ledsna. Närmsta vännen skulle antagligen bli väldigt ledsen.

Är tacksam över människorna i mitt liv.

Min man och mina söner. Kanske mina systrar skulle tycka att det var lite tråkigt, men jag tror inte att de skulle sakna mig riktigt.

Jag tror nog flera skulle bli ledsna, framförallt min son och mina nära vänner, min mamma och mina syskon och syskonbarn mfl. Vill dock inte dö innan min son är vuxen och självständig. 

Det är inget mål för mig att bli sörjd och saknad så att säga, jag hoppas mer att jag lever kvar som någon man tar upp ibland när man vill prata om något kul som hände förr. Så gör jag med mina nära och kära som har gått bort. De lever kvar i mitt minne och i mitt hjärta. Jag tillhör de som tror att kontakten med någon vi har älskat alltid lever kvar. 

Jag har en vän som jag saknar redan nu, innan han ens är död.

För att han har förstört sin kropp och sitt liv med sitt ätande och sin övervikt, inte ens kan gå och börjar bli förstörd i hjärnan av sin fetma. Trög. Han var jättesmart som yngre och nu sitter han bokstavligen och ruttnar i sitt hem bara.

De som besökt honom senast beskriver att de fick andas genom munnen medan de var där. Vi har gjort intervention två gånger redan för att få hans boende tillbaka till människovärdig status och nu vet jag inte om vi orkar mer.

Bli inte fet. Sök hjälp överallt. Du vill inte bli den där som de måste skära bort delar av för att de har ruttnat.

Inte någon skulle sakna mig. Föräldrar, syskon och närmaste vän är döda sen flera år. Ingen har ringt mig "privat" på många år. 
Jag har accepterat och ser fram emot att somna in för gott.

Är 52.

De som kommer att sakna mig är de var liv jag berikar. Personer som jag lyssnar på, möter med ett leende, hör av mig till bara för att jag bryr mig osv. Ingen kommer att komma ihåg mig för att jag vill det, utan för vad jag tillför i deras liv. 

Så länge jag fortsätter att finnas där för andra, så kommer många sakna mig om jag dör. Har inte tänkt på det förut, men det känns fint.

Jag tänker att vi påverkar fler än vad vi tror och våra spår lever kvar i större utsträckning än vad vi kan ana.

Jag gick på förskola fram till -85. Jag minns min bästa förskolefröken och hur hon fick mig att känna. Det har gått 40 år och jag vet inget om hon lever eller är död men hennes bemötande har präglat mig.
Jag var med om en bilolycka för 15 år sedan och skadades allvarligt. Jag blev "ihopsatt" av en ortopedkirurg som genom sin yrkeskicklighet gjorde att jag trots dålig prognos faktisk kan gå. 

Jag vet att jag har genom mitt jobb påverkat på liknande sätt.
Även om jag dör idag lever spåren kvar....
Jag har visserligen flera som jag vet skulle sakna mig men för mig känns den biten mindre viktig...jag vet att jag gjort skillnad...

Ja. Tyvärr. Personligen hade jag tyckt att det hade varit en enorm lättnad om det inte vore så.

Ja, min familj, den enda som betyder något för en.

Ja, mina barn, min ena förälder och ett av mina syskon. Jag har ingen partner men jag har iaf vänner som säger att de skulle bli jätteledsna. 

Det är inte försent att lära känna nya människor. Du är några år äldre än mig, men för ca fem år sedan var jag själv väldigt ensam och sjukskriven under lång tid. Sedan dess har jag jobbat på att få vänner. Jag har tackat ja till alla förslag om umgänge även där det varit extremt obekvämt, lite som att dejta, fast i vänskapssyfte. Alla de jag umgåtts med finns inte kvar, men vissa har blivit väldigt nära. 

Jag har gått och tänkt på din trådstart. 

Hoppas du kan värdesätta vad du faktiskt har, och inte enbart ser vad du saknar.

Hur är relationen till din man egentligen? 

Vad fint att ha ett sånt liv där man kan känna att någon uppskattar en! Det skulle vara en dröm för mig faktiskt.