Hur ”lura” dement till boende?

Se mina böcker och sidenblusar som symbol för min personliga integritet, den som vi alla har rätt till ända till livets slutskede, dementa eller ej. Som påpekats här finns ingen egentlig lagstiftning som skyddar dementa som till exempel befarar att bli "satta på hem" mot sin vilja. Huruvida någon är dement ska bedömas av biståndshandläggare och läkare, men görs dessa kontroller vid upprepade tillfällen för att följa utvecklingen eller endast en gång? Är beslutsfattarna objektiva eller kan de påverkas av släktingar?                                                                                                                                                                                                                        Det talas här om olika sätt att lura iväg de äldre släktingarna till boenden; viss förståelse har jag för akuta situationer där de dementa riskerar att skada sig. Ambitionen från samhällets sida måste dock vara att de äldre så länge som möjligt ska bo i sina hem i sin vanda miljö. Trygghetslarm, spis som stängs av automatiskt och utökad hemtjänst måste kunna erhållas.                                                                                                                        Enligt forskning kan demens fördröjas; fysisk aktivitet, nyttig mat och kognitiv träning kan hålla den på avstånd. I stället för att klaga på den äldre släktingen, ta med den på bio, teater eller fotbollsmatcher! Ställ krav! Ge morsan eller farsan böcker och säg att nästa gång ni ses ska ni diskutera boken!' Bjud på goda middagar där ni diskuterar världshändelser, politik men inte berör sjukdomar! Många äldre har en umgängeskrets men kan ha svårt med rörligheten; underlätta de äldres umgänge genom att köra dem till vännerna! Detta ska ske innan demensen är oåterkallelig, kan den fördröjas blir det fler friska och förhoppningsvis lyckliga år för den gamla släktingen!

Hur ?lura? dement till boende?Bra! Ett ord i rättan tid! Nog finns det släktingar som överdriver vårdbehovet! Och nog tror jag att demens i vissa fall kan försvåras i en helt ny och främmande miljö! Att bedöma huruvida någon är dement eller ej ska göras av kvalificerad sjukvårdspersonal, inte av anhöriga som i sämsta fall har ett intresse av att den äldre försämras varpå arvet nalkas fortare.                                                                                                                            Var går gränsen mellan glömska och demens? Är det helt klart? Man kan ju fråga de yngre släktingarna om de minns det de läst i skolan för sådär en 20 år sedan, eller de dikter de senare lärt sig utantill, eller om de ens kan "Du gamla du fria". Om inte, är de väl dementa och borde förpassas till närmsta äldreboende? Så kan man tänka också, saker är inte självklara.                                                                                                                                    För egen del kommer jag att kämpa med näbbar och klor om någon vill förpassa mig till ett boende, en mardröm att äta tillsammans med virriga åldringar. Jag flyttar inte utan ALLA mina böcker och INGEN tvättar mina sidenblusar i + 60 C. Hoppas jag retat någon nu, det var avsikten, men även att vinkla frågan från ett annat håll.

Du behöver inte ängslas så mycket, det är ofta långa köer till demensboende och där hamnar ingen utan relevant utredning och diagnos.

Som anhörig har man exakt 0 inblandning i den processen. 

Jag andas ut, inte för att det ligger runt hörnet, men tiden går ju ...Nu tror jag att vi som är lite "knepiga", läser Shakespeare i timmar varje dag, eller mina forna IT-kollegor, djupt inne i alghoritmerna, kommer att känna oss främmande på boendena. Å andra sidan, är vi redan inne i dimmornas värld, konstaterat, så störs vi kanske inte så mycket.

Bra! Ett ord i rättan tid! Nog finns det släktingar som överdriver vårdbehovet! Och nog tror jag att demens i vissa fall kan försvåras i en helt ny och främmande miljö! Att bedöma huruvida någon är dement eller ej ska göras av kvalificerad sjukvårdspersonal, inte av anhöriga som i sämsta fall har ett intresse av att den äldre försämras varpå arvet nalkas fortare.                                                                                                                            Var går gränsen mellan glömska och demens? Är det helt klart? Man kan ju fråga de yngre släktingarna om de minns det de läst i skolan för sådär en 20 år sedan, eller de dikter de senare lärt sig utantill, eller om de ens kan "Du gamla du fria". Om inte, är de väl dementa och borde förpassas till närmsta äldreboende? Så kan man tänka också, saker är inte självklara.                                                                                                                                    För egen del kommer jag att kämpa med näbbar och klor om någon vill förpassa mig till ett boende, en mardröm att äta tillsammans med virriga åldringar. Jag flyttar inte utan ALLA mina böcker och INGEN tvättar mina sidenblusar i + 60 C. Hoppas jag retat någon nu, det var avsikten, men även att vinkla frågan från ett annat håll.

Se mina böcker och sidenblusar som symbol för min personliga integritet, den som vi alla har rätt till ända till livets slutskede, dementa eller ej. Som påpekats här finns ingen egentlig lagstiftning som skyddar dementa som till exempel befarar att bli "satta på hem" mot sin vilja. Huruvida någon är dement ska bedömas av biståndshandläggare och läkare, men görs dessa kontroller vid upprepade tillfällen för att följa utvecklingen eller endast en gång? Är beslutsfattarna objektiva eller kan de påverkas av släktingar?                                                                                                                                                                                                                        Det talas här om olika sätt att lura iväg de äldre släktingarna till boenden; viss förståelse har jag för akuta situationer där de dementa riskerar att skada sig. Ambitionen från samhällets sida måste dock vara att de äldre så länge som möjligt ska bo i sina hem i sin vanda miljö. Trygghetslarm, spis som stängs av automatiskt och utökad hemtjänst måste kunna erhållas.                                                                                                                        Enligt forskning kan demens fördröjas; fysisk aktivitet, nyttig mat och kognitiv träning kan hålla den på avstånd. I stället för att klaga på den äldre släktingen, ta med den på bio, teater eller fotbollsmatcher! Ställ krav! Ge morsan eller farsan böcker och säg att nästa gång ni ses ska ni diskutera boken!' Bjud på goda middagar där ni diskuterar världshändelser, politik men inte berör sjukdomar! Många äldre har en umgängeskrets men kan ha svårt med rörligheten; underlätta de äldres umgänge genom att köra dem till vännerna! Detta ska ske innan demensen är oåterkallelig, kan den fördröjas blir det fler friska och förhoppningsvis lyckliga år för den gamla släktingen!

Svaret är tyvärr "nej" på det påståendet. Om den dementa säger nej så är det trots allt dennes val som gäller. 

Vad kan man göra istället? Se till att personen får hemtjänst i så hög grad som möjligt. Mammas svärmor är dement. Två av de som arbetar med äldrebiståndet på kommunen var där för att träffa svärmor i veckan (mamma var med då hon har huvudsakligt ansvar för svärmor). De från kommunen kunde absolut se att svärmor behöver komma till ett boende för dementa men förklarade att det är den dementas vilja som gäller trots att denne inte är vid sina sinnens fulla bruk. Det står i lagen. Det enda man kan hoppas på är att det även uppstår ett annat vårdbehov, tex att personen bryter benet eller ramlar och slår sig illa.

I svärmors fall blev beslutet att hemtjänsten kommer 2ggr per dag, vid lunch och middag. De lagar mat åt henne samt tar med henne till affären en gång i veckan för att handla. 

Två gånger om dagen? Då verkar inte svärmor vara så värst dement. I vår hemkommun kommer hemtjänsten upp till sex gånger om dagen. När inte ens det hjälper så är det rätt att "lura" den gamla, för då är personen troligen så förvirrad att hen inte kan fatta ett beslut själv. 

När föräldrarna blir riktigt gamla så får man bli deras föräldrar. Precis som man med små barn måste ta tuffa beslut åt dem, tvinga i dem penicillin, tvinga dem att ha flytväst etc.

Jo, men hon har min mamma som stöd också. Hennes söner är inte mycket att hänga i granen när det gäller att hjälpa till med gamla mamma. 

Men oavsett så är lagen som den är och säger personen "nej" så spelar det ingen roll hur otillräknelig den är. Sedan är det olika hur flexibla bidtåndshandläggarna är i det hela, men lagen i sig är tydlig. 

Jo, men hon har min mamma som stöd också. Hennes söner är inte mycket att hänga i granen när det gäller att hjälpa till med gamla mamma. 

Men oavsett så är lagen som den är och säger personen "nej" så spelar det ingen roll hur otillräknelig den är. Sedan är det olika hur flexibla bidtåndshandläggarna är i det hela, men lagen i sig är tydlig.