När det kommer till kritan... det "kalla" Sverige

Jag upplever inte att din beskrivning stämmer särskilt väl.
Svenskar kan vara mycket varma och omtänksamma. Vi är exempelvis duktiga på i ideell välgörenhetsregi samla in pengar och saker för olika ändamål.

Sedan finns det uppgifter som lagts på offentlig organisation och som vi faktiskt finansierar via skatt. Där är nog svenskar mindre villiga till välgörenhet, vilket är begripligt då det skulle innebära att de ger dubbelt bara för att det offentliga brustit i sitt ansvar.

Hur vet vi att Sverige är ett socialt "kallt" land? Vem eller vad är socialt "varmt land?

Jag känner inte igen mig i trådstarten, och tycker det är gammalt skällsord utan grund att påstå att svenskarna är kalla.

Tror detsamma som nedan. Vi svenskar har krav på ett fungerande samhälle, och att på individnivå täcka upp där det brister är att sätta plåster på ett benbrott och blunda för större problem.

Ja, det vore intressant att höra.

Misstänker att vi får nog inget svar på det. 

Jag är engagerad på många håll i föreningslivet, både inom idrottsrörelsen, studentlivet, kulturen och politiken. Det är jag tack och lov inte ensam om. Finns många som gör mycket gott!

Jag har låtit 2 hemlösa personer bo i min bostad rills de fått hjälp av det sociala- Jag är med i ett socialt sammanhang där jag gör skillnad för ensamma och utstötta människor.

Att snacka mycket men inte göra beror ofta på att man vill framstå som godare och mer omtänksam/ brydd än man är.

Jag hjälper mina närmaste när det behövs. Och skulle någon be mig om nåt ute i vardagen så hjälper jag om jag kan, inom rimliga gränser då.

Jag lånar inte ut pengar till någon, eftersom jag inte litar på såna personer och vill undvika att bli utnyttjad. Skänker heller inte pengar till välgörenhet just nu. Kanske i framtiden, om jag har det bättre ställt då. 

Här får man nog skilja på olika företeelser för att det ska bli rätt i diskussionen. De flesta svenskar har väl inget emot att man hjälper sina grannar, donerar blod, är ute och nattvandrar osv. Däremot finns det som TS beskriver en attityd att ingen ska behöva hjälpa till med sådant som vi betalar skatt för. Hemtjänst, äldrevård, sjukvård, försörjning osv.

Då är man lite korkad, naiv och får skylla sig själv ungefär som ställer upp. Samma för den som tar emot hjälpen. Det finns ofta en misstänksamhet kring att de nog inte är så sjuka eller har för höga krav eller har straffat ut sig själva ur systemet.

Till stor del tror jag att detta bottnar i ren okunskap. Har man inte själv varit allvarligt sjuk, haft en äldre anhörig som behövt mycket hjälp eller på annat sätt varit nere på botten är det lätt att tro att systemet fungerar bättre än vad det gör. Många tror t ex att hemtjänsten ska lösa i princip allt som hör till vardagen för den äldre. Medan sanningen är att hemtjänsten idag endast arbetar med det mest nödvändiga - fort in och ut för om en liten stund ska man vidare till nästa person. Att överlämna allt till hemtjänsten borgar inte för någon vidare livskvalitet för ens anhöriga.

Och vi ska inte tala om att lyckas få assistans eller sjukersättning idag. Allt har stramats åt  betydligt de senaste ~20 åren och nu är det ofta ett väldigt långt härvande av utredningar, möten och olika instanser för att komma någonstans. Så långt att många inte orkar. Man ska inte behöva vara frisk för att orka vara sjuk.

Men här uppstår då ett vägval för individen. Man kan välja att tro att det är bättre än det är, kanske för att det är en jobbig sanning att leva med utifall att man själv skulle stå där en dag. Eller så kanske man engagerar sig politiskt för att få till förändringar. På sikt är det naturligtvis det enda sättet att förändra systemet. Men faktum kvarstår att inget av detta hjälper den som har behov idag. Så den tredje vägen är att själv träda in och täcka upp där samhället misslyckas, av omtanke för de människor det faktiskt handlar om.

Dock blev detta ett långt utvecklande av vad jag tror att TS pratade om så vidare till själva diskussionsfrågan: Jag har gjort rätt mycket genom åren. Bland annat har jag hjälpt många människor att hitta ett arbete samt att jag också hjälpt många invandrare att lära sig svenska. Jag har hjälpt anhöriga som varit sjuka så pass mycket att staten sparat miljontals kronor i ersättningar. Jag har räddat några liv, vilket inte hade skett om jag inte varit en person som engagerade mig mer än nödvändigt. Jag har skänkt till välgörenhet upprepade gånger. Har även arbetat gratis som samtalsterapeut för människor som mått dåligt eller varit ensamma. 

Det enda som inte blivit av är nog att donera blod samt att hjälpa den äldre grannen att skotta på gården. Men man ska väl ha något kvar att göra för resten av llvet också tänker jag.

Det finns massor med anhöriga som med sina insattser kompleterar hemtjänst odyl på olika sätt. Med sällskap, pengar, hygien, utflykter, mat, städning, husvård mm.

Sen kan man tycka att den skattefinansierade skolan borde räcka men ändå är vi många som väljer att hjälpa till i olika läxläsningsaktiviteter. 

Jag har läst någon stans att svenskar är väldigt duktiga på att volontärarbeta. Det är en väldigt stor andel som gör det.

Japp. Volontärbyrån skriver att 57% i Sverige arbetar ideellt på något sätt.
Både för människor och djur som har det svårt, för natur och miljö och som tränare och annat i barnens idrottsföreningar, vilket ju är toppen även om man gör det för de egna barnens skull så kommer det folkhälssn till gagn, annars hade en simpel bollsport kostat skjortan att utföra för barn även här.

Ja, det är sant i sig att det faktiskt hänt något med Sverige. Speciellt dom senaste 5-6 åren.

Mycket handlar om individualism. Och en del är nog riktigt nöjda med det i Sverige. Eftersom denna regering och Tidö's politik bygger väldigt mycket på att samhället ske vara individualistisk. Du ska klara dig själv, och inte räkna med någon hjälp överhuvudtaget om du t.ex blir sjuk eller arbetslös. Det är ingen talan om någon välfärd eller solidaritet.

Mycket av hur det är i USA som ett exempel. Individens eget ansvar. Alla har ju ansvar för sitt liv. Men det finns ju stunder i livet, där man faktiskt kan behöva hjälp. Det här med samhällskontraktet tex. Politiker vill mer än gärna påtala våra skyldigheter. Men vad kan man förvänta sig tillbaka? Jag ser inte mycket utav det i denna regerings politik. Är det rimligt att en person som arbetat och betalat skatt, och som blir sjuk i cancer. Ska få 0 kr i sjukersättning enligt denna regering? Är det tacken för " hårt arbetande" folk? 

Men jag har även noterat, att man numera knappt ser en kotte ute. Jag började vandra/gå långa sträckor för ca 8 år sedan. Då träffade mdn mycket människor ute. Nu däremot, är det som att folk har dragit sig tillbaka och jag upplevt en större misstro och misstänksamhet. Att folk drar sig undan och undviker varandra. Jag det knappt mina grannar längre heller. Mycket av detta hade kommit med regeringens politik.

Ett samhälle där man pekar ut vissa samhällsgrupper och ställer dom emot varandra. Det skapar otrygghet, splittring, hat och annat. Dom ENDA som vinner på detta, är politiker. Ett splittrat folk är lättare att kontrollera och att skapa oreda för. Då är det lättare att sälja lögner som sanning. Tyvärr.

Många ställer upp och hjälper sina anhöriga eftersom t ex Hemtjänsten ser ut som den gör. 
Däremot har jag aldrig sett/hört att någon kallas korkad, naiv och får skylla sig själv. Tvärtom, folk tycker det är bra att anhöriga ställer upp där samhället inte räcker till. Att det inte ska behöva vara så i många fall är en sak, men ingen tycker att folk är korkade för att de gör det.