Motgång på motgång

Det du skriver berör mig djupt. Det låter som att du har hamnat i en ond cirkel där varje försök att fly från en dålig miljö har lett dig till en ny, utan att du fått en ärlig chans att återhämta dig däremellan.

När man är så här utmattad är det nästan omöjligt att se varningssignaler eller orka bygga upp sitt försvar på egen hand. Det är inte konstigt att du känner att du inte orkar mer, men du ska inte behöva bära detta ensam. Har du någon professionell kontakt, som en psykolog eller läkare, som kan hjälpa dig att sortera i allt detta? Du förtjänar att få professionell hjälp att bryta den här kedjan av motgångar så att du kan få finnas kvar för din skull, och för ditt barns.

Låter konstigt med vuxenmobbing, som dessutom ska ha varit där som en röd tråd hela tiden. Hur är du med andra människor i ditt samspel och sociala förmåga? 

Ja jag kanske har autism?? 

Har inga problem med socialt samspel och förmåga. Och även den individ som skulle ha haft det, ska inte behöva bli mobbad. Mobbning är aldrig ok. 

Vet fler som har drabbats vid samma arbetsplatser. Har de också svårigheter med socialt samspel? 

Du borde söka hjälp, prata med någon psykolog/kurator.

Sedan undrar jag varför du stannat på samma arbetsplats i så många år fast den var dysfunktionell. Du behöver hjälp att reda i detta, varför du ser att saker inte fungerar men inte förmår dig att göra något åt det.

Tyvärr finns det ingen rättvisa i livet . Vissa föds med silversked andra med skitförutsättningar och får klara sig bäst de kan.

Det är tråkigt att det är så för en del. Jag har också haft en dålig uppväxt, först med föräldrarna utomlands, med alkohol, droger och annat, efter det fick jag först spendera många månader på sjukhus, sedan i flera fosterfamiljer, utomlands. Sedan fick min mormor vårdnaden om mig och jag flyttades till henne i Sverige, då blev det stabilt hemma, men skolan fortfarande lite så och så, bra på vissa sätt, dåliga på andra inklusive mobbing. Som vuxen har jag också varit med om dålig behandlig men jag vet inte om det kan kallas mobbing direkt. Utfryst och överkörd har jag blivit en del.

Jag är nog inte riktigt lika gammal som du, TS, men jag känner ibland också att jag inte orkar bära allt bagage. Det är så tungt. Jag liksom längtar efter att få vila, men man kan inte ställa ner sin historia på mattan. Livet är ibland som ett djupt, långt mörker. Jag försöker påminna mig själv ändå att i mörkret lyser stjärnorna, och det är väl det man får leva för.

Hej TS!
Samma här. Jag har också vuxit upp i en dysfunktionell familj. Det är bara att konstatera att livet är orättvist. Vi har olika förutsättningar. Försök se ljusglimtarna och ta inte skit. Du kan vara/ bli lycklig om du inte jämför dej med andra. 

Tycker bara det låter lite märkligt att man blir detta även i vuxen ålder. Jag anade att det kunde handla om autism och en begränsning i social förmåga. Inget illa ment men det kan vara något i din framtoning som gör att folk tar avstånd. Eller möjligen så kanske att det blivit misstolkningar från båda håll?

Skuldbelägg inte i en situation där du bara gissar. Det hjälper knappast TS.

Det finns gott om dysfunktionella arbetsplatser. Är man uppväxt i kaos så kanske man inte reagerar när man möter kaos i arbetslivet. Man ser det som normalt, för man vet inget annat. Trauma kan bidra till att mönster upprepar sig. 

Precis som man kan dras till fel killar, så kan man dras till fel arbetsplatser. Där psykiskt våld normaliseras. Mobbing är psykiskt våld.

/Been there, done that   

Jag har inte skuldbelagt någon. Försöker bara bena ut varför ts situation ser ut som den gör. Om TS varit med om detta under hela sitt liv så måste man få lov att ha sina undringar, särskilt också om det finns en funktionsnedsättning med i bilden. 

Det där svaret missar verkligen hela poängen ? och är dessutom ganska respektlöst.

Att ifrågasätta någons sociala förmåga när personen beskriver långvarig utsatthet, trauma och upprepade destruktiva miljöer är inte bara okänsligt, det är också ett klassiskt sätt att skuldbelägga den som redan far illa.

Vuxenmobbning är tyvärr varken ovanligt eller ?konstigt?. Det finns gott om forskning och vittnesmål som visar att arbetsplatser kan präglas av utfrysning, ryktesspridning, maktmissbruk och psykisk nedbrytning ? särskilt i miljöer där ledarskapet brister. Att flera personer drabbas, och att människor till och med lämnar sina jobb på grund av det, stärker snarare trovärdigheten i berättelsen än motsatsen.

Dessutom: en person som vuxit upp i en otrygg miljö med alkoholmissbruk kan bli mer sårbar för att hamna i liknande destruktiva sammanhang senare i livet ? inte för att det är något ?fel? på personen, utan för att gränser, normalisering och överlevnadsstrategier formas tidigt. Det handlar om erfarenheter, inte bristande social kompetens.

Att då svara med ?hur är du med andra människor?? blir i praktiken att säga: det är nog du som är problemet. Och det är varken hjälpsamt eller korrekt i det här sammanhanget.

Ett mer rimligt svar hade varit att visa empati, bekräfta att situationen låter oerhört tung och kanske uppmuntra personen att söka stöd ? inte att ifrågasätta deras personlighet.

Kort sagt: problemet här är inte personens sociala förmåga, utan att hen gång på gång hamnat i skadliga miljöer utan att ha fått rätt stöd att ta sig ur dem.

Nej, jag skulle säga att det är du som missförstår ungefär allt jag hittills skrivit, eftersom det enda du gör är att gå på offensiven i dina, ganska tröttsamma svar.

Och nej, vi vet inte varför TS bemöts som hon gör eftersom hon ännu inte förklarat hur hennes personlighet är och hur den tar sig uttryck hos sina kollegor. Jag har inte ifrågasatt något heller utan enbart ställt frågor. Du tolkar in saker som inte finns där. Kanske dags att lugna ner sig lite och försöka diskutera sakligt istället för att hetsa upp dig så.

Häpnadsväckande att du inte ens försöker ta in det jag och Mini700 skriver. Har du funderat på om du har några kognitiva utmaningar med läsförståelsen? 
Vill bara förstå din personlighet nu när vi diskuterar.

Skämt och sido.

Men jag har så svårt att förstå människor som formulerar sig empatilöst på sociala medier. Som inte tänker på att det sitter en utsatt person bakom TS. Och ja det är empatilöst att bemöta en person som öppnar sig om utmaningar i livet med en fråga om diagnoser .

Det är ni som inte förstår mitt perspektiv, eftersom ni hela tiden angriper mig och tillskriver mig egenskaper jag inte har. Ingen idé att ens diskutera med er när ni endast ägnar er åt personangrepp istället för att diskutera ämnet och försöka nå en lösning. Du saknar själv empati med dina osakliga påhopp. Sten i glashus.
Nej, det är inte okänsligt att fråga om diagnoser om syftet bakom är att förstå hur TS fungerar i förhållande till sina kollegor, och människor överlag. Och jag hade helt rätt i mitt antagande också. Men som sagt, ingen idé att diskutera med någon som du. Du är för hetsig och inskränkt. För att inte tala om dubbelmoralistisk.

Jag växte upp i en ganska trasig familj. Några vuxna förebilder fanns inte riktigt där och vi barn hade inte förmågan att leda oss själva.
Jag tyckte ofta att jag hamnade i jobbiga situationer, folk som bar sig illa åt mot andra utan anledning och så vidare.

De jobb jag sedan fick var ofta färgade av hirarkisk jargong och dålig stämning. Att åka hem från jobbet var alltid dagens bästa händelse.
Så började jag dejta en tjej som tipsade mig om boken "Självkänsl nu!" Av Mia Törnblom.
Den boken startade en nyfikenhet inom mig och jag läste flera böcker i samma kategori och förstod att det var dags att börja sätta gränser.
Det är svårt att sätta gränser när man är van att istället bara ducka och spela med. Med med övning kommer resultat.
Jag kan fortfarande känna hur det kryper i kroppen när jag måste göra mig "obekväm".

TS verkar vara en person med goda värderingar, hon verkar påläst och hon är säkert en fantastisk person.
Att folk runtomkring en dör eller blir sjuka kan man såklart inte påverka. Men sitt förhållningssätt till motgångar och jobbiga personer kan man absolut göra något åt.

Så mitt tips är att läsa lite böcker om personlig utveckling.

Du ?hade rätt?? 

Jag kan säga dig att jag fungerar alldeles finfint och har inga som helst diagnoser. Men jag tackar så mycket för frågan. Däremot har jag vuxit upp som ganska utsatt och det kanske syns (omedvetet?) i mina beteenden. Absolut så är det viktigt med självrannsaka, men det första du gör är i princip att skuldbelägga och fråga en som redan är utsatt. 

Tack så mycket för tipset! 
Ja det är en riktigt bra bok! Nu var det många år sedan jag läste den, men jag ska läsa den igen! 

Tråkigt att höra att du erfarit liknande och vad modigt och fint att du vågade bryta mönstret genom bland annat Mias bok. Starkt! Tack för påminnelsen, ska absolut läsa den! 

Jag har varit vuxenmobbad på arbetsplats och vet många andra som varit det, vad har det med den mobbades samspel och sociala förmåga?
Kan försäkra dig att på den arbetsplatsen var det jag som var bäst på den fronten.

Med tanke på vad du skrev så menar du att om ett barn blir slaget och utfryst i låt säga skolan så är det dennes samspel och sociala förmåga som är orsaken?

Så felet ligger hos den mobbade enligt dig?

Det verkar tyvärr ganska vanligt med arbetsplatser som har dålig attityd och dåligt medarskap.
Jobbet är så stor del av ens liv så jag tycker att om det inte funkar så bör man helt enkelt säga upp sig och hoppas att ett nytt jobb duker upp.
Du verkar dessutom kompetent så jag antar att det inte är ett problem att byta jobb.
Samtidigt kan det var bra för chefer och medarbetare om du lyfter frågan och försöker påverka platsen till det bättre.
Gissningsvis är det fler än du som upplever den dåliga miljön.