När ett möte dröjer kvar i kroppen

Det finns möten som inte borde betyda något längre ? men som ändå gör det.

En lunch med ett ex. Avklarad, tänker man. Men samtalet får fäste direkt. Tankarna flyter, skratten kommer utan ansträngning, och tiden beter sig märkligt ? som om den stannar upp för att lyssna. Det är lätt, självklart, levande.

Och efteråt: en oväntad energi. Ett lugn. Ett välbefinnande som dröjer sig kvar i kroppen långt efter att kaffekoppen är urdrucken.

Man har ju gått vidare. Det finns nya sammanhang, nya försök, nya relationer. Men de känns inte alltid likadant. Inte lika självklart och enkelt.

Det är inte en längtan tillbaka jag fångar...

Bara en stilla insikt: hur sällsynt det är att möta någon som får en att må så där ? helt utan ansträngning.

Någon som känner igen sig?

Ja, har en bekant/vän som påverkar mig på det här sättet. Vi kan prata om vad som helst, både djupt och skojigt. Känns helt naturligt och tryggt. Personen i fråga är i ett förhållande, har barn, så det blir inget mer än vänskap, men på något sätt så vi typ laddar varandra med energi när vi ses. Långt ifrån varje dag man träffar sådana personer. 

Diskuterade med min terapeut en gång för några år sedan om detta fenomen. Han berättade något som satte sig djupt.

Att sån här djup relation oavsett hur man känner någon egentligen handlar om att vi är autentiska. 
Det finns inga murar, inga hemligheter, det finns ingenting att bevisa , ingen tävlan, inga oklara saker, inga fasader,  ingen dold agenda  .. bara total respekt och tillit.  Autentiskt.

Många gånger just i samband med ett ex. Man är helt totalt klar med varandra på alla sätt och allt som finns är en platonisk men intensiv kemi som ger så enormt mycket boost tillbaka. 

Och tyvärr är det många som förstör detta sen med att plötsligt misstolka kemin för något mer och så är allt förstört för evigt....