Du är en misshandlare!

Du får helt enkelt ta upp det med henne att det sårade dig. Sen skit i att försöka få upp henne mer, hon är en vuxen människa som själv får ta ansvar för att ta sig upp på morgonen.

Det jag känner spontant är väl att hon har sidor och tendenser som hon i första taget inte kommer kunna ändra.

Till att börja med, vem ligger kvar i sängen när ens barn behöver hjälp med morgonbestyr även om han är 11 och säkert klarar det mesta men det skickar verkligen ut varningssignaler.

Sedan att häva ur sig sånt är ju också ett tecken på att något inte stämmer, såvida du inte är en misshandlare och gjort dig skyldig till något tillbaka i tiden.

Det enda skälet till att ligga kvar är om hon är sjuk eller jobbat sent in på natten men det låter iofs inte så.

Kanske ska fundera lite på framtiden..?

Det finns större problem att ta itu med än att hon kallar det misshandel. Lös de problemen istället. 

Om det verkligen är morgonhumör som är boven här (inte missbruk eller nåt), så låter det som att hon kanske borde söka hjälp för det?

Jag håller med att ni borde ta ett snack, och du ska inte behöva få upp en annan vuxen människa på morgonen. Däremot kanske ni kan turas om att hjälpa barnet?

För det första så är hon en vuxen människa och det är helt hennes eget ansvar att gå upp på morgonen. Inte ditt. Det hör måste du vara tydig med.

För det andra  ska du absolut ta upp det här med henne. Det är ett vidrigt ordval.

För det tredje så vet jag att detta kan vara kämpigt, men du kan inte fortsätta så här. Hon får ta tag i sitt beteende - hon kan inte skylla på någon annan om hon inte sköter tider.

Det gnager i dig för att du har dåligt samvete. Du vet att du gjorde fel. Där och då var inte tillfället att varken prata, försöka tvinga eller rycka täcken. Och det vet du innerst inne, annars hade hennes ord inte grämt dig.

Är det verkligen ett problem att hon ligger i sängen när du går? Går det ut över dig? Har barnet uttryckt att det går ut över sig? Eller är du bara avis för att hon kan starta dagen senare än du? 

Nej. Jag älskar tidiga mornar och har inga problem att gå upp tidigt. Jag ville mest vara snäll och se till att hon kom upp i morse och att den inte skulle bli som igår då hon sov över och missade flera viktiga möten.
Men jag kommer i vilket fall som helst inte ta att bli kallad för misshandlare. Nu är det upp till henne att be om ursäkt och förklaring för det ordvalet.

Varför tycker du att du ska behöva uppfostra en vuxen människa?

Förklara gärna lite närmare vad du menar med uppfostra i det här fallet.

Jag hade blivit otroligt ledsen, men hade förklarat att det var sista gången jag försökte att väcka henne och att det till 100% nu var hennes ansvar att komma i tid.

Han ser det som sin uppgift att få upp henne på morgonen. Jag tycker att det är hennes eget ansvar, dessutom uppskattar hon det inte. 

Är det inte uppenbart? 

Barn väcker man för de är omogna och fattar inte bättre, stannar uppe och gejmar halva natten osv.

En vuxen förväntas kunna ta ansvar för att lägga sig i tid och komma upp om mornarna, och kan hen inte det hade jag låtit hen ta konsekvenserna av det och få skämmas för chefen, snarare än att ha dragkamp om täcket med personen.

Håller med! Jättemärkligt beteende att stå och dra i en vuxens människas täcke. 

Är du helt slut? Har du missat att hon har en son som ska iväg till plugget och att det är hennes ansvar att se till att han kommer iväg och inte som det verkar ha varit den här morgonen, hennes snubbes? Om hon kommer försent till jobbet är väl egentligen en skitsak i sammanhanget.

Det är två delar i detta. Att hon kallar dig misshandlare är helt oacceptabelt. Ni får ta ett snack om hur man behandlar och tilltalar varandra och vad som inte är ok i en relation.

Sen tycker även jag att du ska sluta curla henne, hon är ju inget barn. Hon får ta eget ansvar för att släpa sig upp på morgonen, och konsekvenserna av att inte göra det.

Men inte märkligt att ligga kvar och såsa när sonen ska till plugget?

Det är väl uppenbart att det finns någon slags problematik där. Inget som löses genom att slita i ett täcka och ha hård ton i alla fall. Oavsett problem så är hon inget barn. Om TS nu vill vara snäll, så finns det bättre sätt. Som att prata om varför hon inte vill gå upp när båda är lugna och glada. 

Förklara också för henne att det inte är ditt ansvar att täcka upp för hennes del av räkningar (hyra, mat, el, etc) den dag hon blir arbetslös för att hon kommer för sent till jobbet hela tiden.
Hon låter oansvarig. 

Du är för bra för sån skit!

Att barnet hörde det var fucked up, hennes Far, kompisar och myndigheter kan få nys om detta.

Jag hoppas att allt slutar bra för alla parter! 

När jag var 11 hade jag tagit mig till skolan på egen hand i 5 åt,vatav ett i Stockholms morgonrusning med tunnelbana och buss från en kranskommun. Inget säger att TS sambos 11-åring faktiskt behövde någon hjälp, kan vara bara något TS försöker använda som ammunition för att få sympatier/rätt. Något jag anar efter som TS aldrig svarade på min fråga om barnets hjälpbehov med något annat än ett "Nej".