Respektlös partner eller jag som överdriver?

I mina öron låter det som att ni är ganska unga och inte varit ihop särskilt länge, 2-3 år kanske.

Pappa-rollen och ansvaret med att skaffa/ha barn har inte riktigt landat i honom ännu och likaså känslan av att behöva finnas där för dig som gravid och att han ska vara en stabil och pålitlig stöttepelare i detta.

Kanske mognar han några kilo om du talar ut med honom om detta.

Det är ju en väldig skillnad på att ta ett par öl efter jobbet och bli redlös och hålla på framåt småtimmarna så nu förstår jag att du tycker det är respektlöst. Han är ju inte mycket till stöd om han är riktigt full även om han får skjuts om det händer något. Ta ett rejält snack om hans dryckesvanor som behöver ändras nu när han ska ta ansvar för ett barn.

Runt 25 så inte speciellt unga som du får det att låta, vi har varit tillsammans 6 år ungefär och är gifta sedan 1 år tillbaka.

tror du har rätt i att pappa rollen kanske inte landat hos honom än, det är första barnet och jag ska såklart prata med honom lite djupare när han väl kommer hem. 

Låter som helt vanligt beteende bland unga på konferens. Inget konstigt.

Så lite så. Har bara lite svårt att förstå din mans prioriteringar.

Men kanske lite konstigare när man ska jobba dagen efter. Och när man har en partner hemma som är gravid med komplikationer.

Jag tycker det är respektlöst. Hade inte ens uppskattat en partner som ens festar hårt utan att säga något. 

Jag tycker att du överdriver, och att du ska vara lite försiktig. På den tiden jag arbetade med familjer träffade jag pappor som har utvecklat ett hat - ja faktiskt HAT - till sitt barn, fast det inte var barnets fel, för att barnets mamma höll på så där. FÖR BARNETS SKULL skulle han - redan under graviditeten - typ sluta med allting som varit roligt, och BARA finnas till för att tjäna pengar, sköta hushåll, passa barn och passa upp på mamman FÖR BARNETS SKULL. 

En pappa hade sagt till sitt barn, då åtta år: "Ska jag behöva kasta dig framför ett tåg, så att jag slipper det där bråket om dig?" Naturligtvis helt oursäktligt, men bakom detta låg en sådan tjatig mamma, som kontrollerade och förstörde sin mans liv med barnet som "anledning", och krävde redovisning av var han var och vad han gjorde 24/7.

Förtydligande till föregående inlägg: jag menar alltså att man ska akta sig så att mannen inte tappar glädjen över att han ska bli pappa/är pappa, genom att förändra allting, hålla honom i strama tyglar, och förklara för honom att han numera bara är till som arbetshäst och passopp FÖR BARNETS SKULL. 

Och särskilt under graviditeten är barnet inte lika verkligt än för pappan som för mamman. Om han redan då måste sluta med allting som han har tyckt har varit roligt i sitt liv upp till dess, och bara får finnas till för barnet och dess mammas skull... så kan det väcka ett agg mot barnet. Låt honom leva lite TS, ge honom lite lufthål!

Jag förstår dig och tycker inte att du är oresonlig i dina tankar. Men det första som slår mig: har ni diskuterat hur ni ska göra framåt under graviditeten med tjänsteresor? Annars är det nog läge nu. Har du berättat att du känner dig ?övergiven? och lämnad ensam i situationen? Våra män är inga tankeläsare. Sen är det abstrakt för dem eftersom de inte går igenom det fysiska. Vet han om olika komplikationer och är påläst om graviditetens olika veckor? Tänker att det har en betydelse för olika val. 

Som annat perspektiv, vi är i 40-års åldern, och väntar vårt första barn. Eftersom jag haft komplikationer med en del besök på förlossningen så har min man redan meddelat sitt jobb att han inga tjänsteresor gör om det är längre bort än två timmar, utan han tar det via TEAMS. Åker han 1-2h bort i veckorna så sover han ej borta utan pendlar och är därmed nykter. Alkoholfri öl är lika gott säger han och han kan köra på studs om något händer. Men, vi har pratat igenom detta långt innan vi befann oss i situationen. 

Jag uppfattar inte det som ovan att du vill begränsa hela hans liv, men det är ett väntade barn och anpassning krävs även från hans sida. Bara du vet hur han är i övrigt men visst är det skillnad på en man i 25års åldern och som min i 40. Min man säger att han förmodligen agerat likadant förr (som din man), i brist på bättre vetande och erfarenhet. Det är vad han gör efter denna erfarenhet som visar vad han går för. 

Såklart att det är lättare för en 40-årig man att anpassa sig, då är det kanske dags att sluta festa vilt med stora mängder alkohol ändå?

Jag ville bara visa på hur illa det kan bli, om pappan börjar uppfatta barnet som något som förstör hans liv. I det värsta fallet som jag beskrev ovan, så var det dock extremt: mamman menade att de inte kunde ha sex mer, för tänk om Carl (påhittat namn men samma typ) skulle höra, pappan fick inte dricka alkohol för tänk om Carl skulle ta efter och bli alkoholist, pappan fick inte kalla polisen för "snuten" för då kunde Carl bli kriminell, pappan fick inte se på TV med ljudet på för det kunde störa Carl som skulle göra sina läxor, och då kanske Carl inte skulle bli läkare som mamman hade bestämt att han skulle bli... 

Ovanstående är förstås ett skräckexempel, men jag tror att det är bra att som mamma tänka lite på det. Pappor anknyter nämligen inte lika självklart till sina barn som mammor gör, de kan påverkas i sina känslor för barnen. 

 Vad i jösses menar du med ditt inlägg???

Är han alltså kvar på jobbresan? Om han inte stannar kvar för att festa utan ändå skulle vara kvar så förstår jag faktiskt inte riktigt problemet, förutom att han får jobba bakis om det var riktigt suparfest men det är ju hans problem och knappast ditt

Han har aldrig druckit stora mängder alkohol, varken då eller nu. Vissa är mer eller mindre benägna att festa och jag tycker inte det är att ställa för höga krav på en blivande pappa, oavsett ålder, att iaf se till att man är körbar om en förlossning drar igång, i synnerhet under pågående komplikationer. Det ligger väl även i pappans intresse att fru och ofödda barn kommer in och får vård, snarare än att prioritera festande. 1.5h bort är inte så långt och blivande far borde prioriterat annorlunda denna helg. 

Fast det där låter ju som ett extremfall. Jag tolkar inte TS som att hon beter sig så.
Hon har råkat ut för lite komplikationer i samband med sin graviditet och fått åka in till förlossningen och hade då gärna sett att hennes man varit hemma.
Istället så valde han att prioritera att festa med sina kollegor.
Pappan kanske inte har samma insikt om att han ska få barn som inte är den som bär på barnet. Men det kanske börjar bli dags att inse det nu när det bara är några veckor kvar och TS har komplikationer.
När sen barnet har kommit så kan han inte bara stanna borta och festa utan att ens tala om för TS. Ansvaret för barnet är lika mycket hans som TS.
Och jag hoppas att TS pratar med honom om detta när han kommer hem.

Hans jobbresor är inget vi diskuterat, men det är nog främst för att det är så sällan han behöver göra dem, så behovet har inte funnits där.
Jag var ganska tydlig med honom direkt att jag kände mig dåligt bemött från hans håll när han inte hade berättat något, och att just det här med att tänk om det hade hänt något och du inte kan komma hem. Han var väldigt snabb med att förstå mina känslor och bad om ursäkt, vilket jag är glad över.
Jag tror inte vi hade hamnat i en liknande situation igen. 

Men hela den här grejen med att han inte heller berätta något, kan vara att han redan innan är rädd att jag ska bli lite sur. I allmänhet liksom, vi båda två är personer som gillar att gå ut och träffa vänner och ta några glas, men nu efter graviditeten har jag blivit ganska instängd och är inte lika social. Har berättat då att jag tycker det känns jobbigt ifall han är ute och dricker medan jag sitter hemma själv, och menar på att vi gör detta tillsammans liksom. Vilket aldrig varit något problem, men att han nu kanske passar på när han är bortrest? Kan mycket väl vara så, vilket är jäkligt synd isåfall för då känner jag mig som världens häxa. 

Summa summarum är väl då att jag tror att situationen hade utspelat sig på ett annat sätt om han bara hade meddelat mig innan, eller, inte gå ut och festa överhuvudtaget när han vet om alla omständigheter. Kan mycket väl vara jag som överdriver lite, men jag tror alla som hade suttit i min sits hade också känt sig lite besvikna och ledsna.  

Varje relation är unik och ni får komma överens om hur ni ska ha det såklart. Min man festade runt väldigt mycket och precis som vanligt fram till slutet av graviditeten. Ja och sen började han veckopendla en vecka efter förlossningen. Jag hade inte en tanke på att ställa olika krav på honom, men så var så relation. Det hade blivit bråk om jag hade gjort det. 

Han har alltid satt sig själv först, han förmår inte annat. 

(Ja det slutade med skilsmässa till slut när jag lessnat på hans trohetsaffärer sen.)

Med det sagt. Om mannen är en normal, ansvarstagande man som råkar ha ett jobb som innebär tjänsteresor och att kulturen är sådan att han festar där. Ja då hade jag sett till att jag hade ett alternativt sätt att komma till förlossningen. Jag hade aldrig hindrat honom utan tyckt att det var viktigt att han fick behålla sitt liv också. Inte bli någon som enbart finns till för frun och barnet som någon annan skrev i tråden.  Till och med mitt ex förstod självmant att hålla sig hemma nykter sista veckan, tror att 99% av alla män gör det.  

Du drar det verkligen till det extrema. Vad har detta med TS att göra? Inget tyder på att hon är extrem eller ställer orimliga krav på sin man. Hon kräver säkert inte att han ska sluta med allt roligt, bara att han ska finnas där för henne när hon är HÖGgravid och har komplikationer.

Är man redo att bli pappa, är man redo att prioritera mamman och barnet. Inte enbart eller för all framtid, men så mycket som behövs. Annars ska man inte skaffa barn.

Påståendet om att pappor skulle sluta bry sig eller sluta ta ansvar eller börja hata barnet för att de inte "knyter an" lika lätt, är bullshit. Normala män beter sig inte så, även om det ibland tar längre tid med anknytningen. Och normala män fattar att barnet är verkligt, de kan KÄNNA barnets rörelser om de lägger handen på mammans mage, även om många nyblivna pappor ändå tycker att det är en överväldigande upplevelse att hålla sitt barn i famnen första gången. Ofta det största de har varit med om. Men så är det för många mammor också.

Det låter inte så kul, men du är endast i vecka 32 så jag hade tyckt det var värre om det var nära förlossningen.

Jag tror du gör bäst i att släppa den här grejen, men om det sker om och om igen kan du säga till honom att det är viktigt att han håller sig nykter när det närmar sig förlossning eftersom man inte vet exakt när det kan ske.

Snart har ni ert lilla knyte och det blir en jättestor omställning, men som lite äldre mamma vill jag även säga att det också kommer bli det roligaste, mest fantastiska som har hänt er! Glöm inte att första året med barn kan vara bitvis väldigt tufft med nya konflikter, men tiden går fort och snart är ni mer hemtama med era nya roller som mamma och pappa.

Lycka till och allt kommer gå jättebra.