Påskkort från okänd avsändare

Jag skulle tyckt det varit fånigt men lite rart, skrattat lite och inte tänkt mer på detta. Ingen succé alltså. 

..men jösses, vad är det du inte förstår? Säg vem du är så kanske det blir uppskattat, om inte blir det iaf intr creepy. Fattar du?

Förstår inte varför du inte vill att hon ska veta vem du är? Leder ju till noll och ingenting att skicka helt anonymt. 

Känns creepy. Varför kan du inte skriva vem du är?

Hur gick det med påskkortet under vindrutetorkaren förra året? Blev det något av det? Är det samma tjej du är sugen på fortfarande eller är hela frågeställningen hypotetisk?

Jag skrev ett anonymt kort på alla hjärtans dag till en kille jag var kär i utan att våga prata med honom. Var då 13 år. Skulle inte göra det som vuxen, måste man dela med sig av hur man känner (vilket kan vara snällt även om man inte vill något mer) så får man nog våga visa vem avsändaren är också om man är över yngre tonåren.

Jag kan nu förstå hur creepy det måste känts för den stackars killen som fick kortet.

Som ung skulle jag kanske tyckt det var spännande och mystiskt. jag var rätt naiv fram till början av tjugoåren. Men efter att ha varit med om litet knäppa människor i mitt liv och hört om andras negativa erfarenheter med avvikande människors avvikande sätt att visa uppskattning så skulle jag känt ett enormt obehag.

Ja fast EGENTLIGEN är det precis så Valentinkorten är tänkta att använda. Det ska vara ett sätt att ge lite luft åt sin hemliga kärlek, som man inte vågar stå för. Och sedan kan den som får kortet gissa. Så fungerar det fortfarande i anglosaxiska länder, och då ÄR det ju inte creepy (om det BARA är ett kort eler - det förekommer också - en anonym blombukett på Alla Hjärtans dag). 

Här i Sverige har vi missuppfattat hela seden, och det är lite synd, för jag tycker att den behövs. Olycklig kärlek kan vara jobbigt... och ett sådant första steg med en mask framför ansiktet, kan göra det lättare för dom två att hitta varandra. Om den andra gissar rätt... och är intresserad tillbaka, och inte heller har vågat visa det innan. 

Men det kan ju också slå fel om man skickar det anonyma kortet eller blombuketten till någon som har blivit illa behandlad eller stalkad t ex.
Därför bör man vara försiktig med sådana saker om man inte vet vilken bakgrund personen har.

Anonymiteten gör det obehagligt.

Vad är syftet med att göra det utan att avslöja vem du är?

Ja, fast i England är det så vanligt, att det liksom inte är något konstigt. Om det bara sker på Alla Hjärtans dag och bara är ett normalt valentinkort eller typ en blomsteruppsättning. 

Jag ser dock en annan nackdel, och det är när det blir väldigt tydligt vem som får "Valentines" och vem som inte får det. Jag bodde i ett studenthem i London en gång för länge sedan, och där var seden att en kille som var intresserad av en tjej, skulle lägga en ros utanför hennes dörr på natten när alla sov. Nästa dag på morgonen, kom alla ut och jämförde - och då hade vissa tjejer fått en hel hög med rosor, vissa en, och någon kanske inte en enda....

Tjejerna berättade, att det fanns dom som bad sin bror att skicka en kompis med en ros, så att de inte skulle stå där nästa morgon utan någon ros...

Det finns även lärare som är så dumma, att de låter barnen i klassen måla och skriva valentinkort till varandra. Då får vissa ungar en hel hög, och andra får bara ett - från fröken. För hon ger ett till alla. Och detta redovisas sedan helt öppet inför alla...

Jo,men att det är vanligt i England betyder inte att samma sak gäller här.

Ja,det är dumt att göra så. Då är det ju någon som kommer att känna sig utanför och impopulär.

Det måste ha varit väldigt länge sedan. Det var samma på 90-talet i Sverige. Man kunde köpa hemliga rosor i klassen. Men det har försvunnit, precis som här i England. Bott har sedan 2005 och det är inget som förekommer längre.

Det hade varit lite roligt!

Tänkte samma sak. Har bott här i England i över 10 år, och det är ingenting jag har sett heller. Tänker att det troligtvis var något väldigt lokalt fenomen, eller nåt som försvunnit med tiden. 

Det är ju bra i så fall. Det här måste ha varit 1997-98. Och då var det INTE en lokal sed, tidningarna och TV var fulla av detta, det var psykologer och kuratorer som gav tröstande råd till dom som inte blev uppmärksammade denna dag, det var populära kändisar som gick ut och berättade att "när jag var 18 år fick jag inte ett enda valentinkort, men titta på mig nu - livet var inte slut fast jag trodde det då!".

Jag hade blivit rädd och tänkt att det rör sig om en stalker.

Mycket har hänt på nästan 30 år.