Min sambos vuxna barn

Vad är DU beredd att göra i denna situation?  

Om du vill få till förändring måste du börja med dig själv och hitta ett sätt att förhålla dig till detta och samtidigt kunna stå för detta också och vara beredd på konsekvenser,  både att ge och att få.

Du behöver vara tydlig mot din partner att "nu gör jag såhär och då kommer x hända och jag ändrar mig inte" 

Du behöver vara tydlig med att din partners brist på att säga åt sina barn får konsekvenser för er som par och i er relation och du måste stå för det. 

Hon kommer inte ändra sig så länge det inte får konkreta konsekvenser för henne..  

Om de avbryter kan väl du eller någon annan säga, nu avbröt du, låt X prata färdigt. Eller, nu tycker jag att vi pratar om något som alla kan vara med på, vad tycker ni om xxxxx? Nu har vi hört en massa om din xxxx men nu vill jag höra om mosters nya hund.

Ni andra får göra en insats och styra konversationerna lite så ni inte blir överkörda. 

Du och din sambo behöver ett gemensamt förhållningssätt.
Ex . Du frågar Kalle hur bilen går. Om frågan blir ignorerad så behöver din sambo lugnt och vänligt upprepa frågan. "Ja, hur går bilen?"
Ingen ilska utan bara lugnt och metodiskt visa att ni inte tänker låta oförskämdheten passera.

Eftersom de endast kommer vid storhelger så kan du ha någon strategi för att bryta lite. Efter maten kan du tex, ställa dig i köket och fixa disken , föreslå en promenad (om bara du och ungen går ut så gör det ju inget) , föreslå något annat.
Försök bryta isär konstellationerna lite.

Tack för alla svar i tråden. Vi har ju provat mycket av det som föreslagits och det har inte gjort någon som helst skillnad. De vet att de inte behöver anstränga sig, eftersom precis som någon skrev här i tråden det inte blir några som helst konsekvenser. 

Jag är nog inne på att vi får dela upp gästerna på högtider.  Det blir nog så att jag får stå ut, men det ska inte min son eller mina andra nära behöva göra. 

 Tråkigt, men det är vad det är. 

Bara för att få lite kontext... 

Har du flyttat in till henne (med ditt barn)? Eller flyttade hon hem till dig? Eller skaffade ni ett gemensamt samboende?

Har du någonsin bott tillsammans med hennes vuxna barn?

Sen när du skriver högtider och ditt barn och andra nära kära till dig, vilka inkluderar du i det som är "din" familj? Hur många är ni vid dessa högtider?

Det verkar ju helt uppenbart att du stör dig på hennes barn, och deras beteenden när ni kommer samman. Som utomstående så är det ju inte helt lätt att säga vad som möjligen är rätt eller fel... Mer än att man kan ju givetvis tycka att det tillhör allmänt hyffs att man inte avbryter andra, att man inte börjar prata med andra om annat när någon annan kanske pratar...

Men när man kanske är ett större sällskap så kan ju sådant ibland bli lite knepigt...

Men det kan ju vara så att ni kanske måste börja umgås i lite andra konstellationer? Du kanske inte kan räkna med att hennes barn kommer att visa något större intresse för din familj. Jag kan givetvis tycka att de åtminstone borde visa (lite) intresse för dig (givet att du är sambo med deras mamma), och även din son som verkar bo tillsammans med deras mamma...

Men folk är som folk är... Vissa fajter är inte värda att ta helt enkelt... utan man får hitta förhållningssätt...

Hon flyttade hem till mig, i villa. Jag har aldrig bott med hennes barn. 

Vid sammankomster är vi 8 pers, hon har sina barn där och jag har mina föräldrar och ett syskon samt min son såklart. 

Så vi är inte något stort sällskap. Mina släktingar tycker också att hennes barn beter sig otroligt illa. 

Har absolut inte några krav eller förväntningar att hennes barn ska vara speciellt intresserade av mina nära, men som du säger borde de ju ha någon form av intresse av att åtminstone ha ett grundläggande samröre med mig som är deras mammas partner. Men sen bryr de sig inte mycket om henne rent allmänt om de inte får ut något av det heller, så där är ju den röda tråden intakt  

Jag har hela tiden varit beredd att försöka ha en vettig relation till dem, oavsett vad jag tycker om dem. Men det verkar lönlöst. 

 

Ja, det ligger såklart något i det du säger. Sen är det väldigt tråkigt att behöva ta en diskussion om konsekvenser. Men det är kanske bara jag som är lite väl idealistisk och naiv?

Så länge din sambo inte är beredd att verkligen göra något så kommer ingen ändring ske.

Du kan sätta press på henne genom att ni börjar köra storhelgerna uppdelat. Du med dina barn och hon med hennes.

Vilka ouppfostrade skitungar rent utsagt!

Tyvärr verkar det vara så det går när man sopar banan framför barnen i största curlinganda under en hel uppväxt i kombination med att vara helt självuppoffrande inför barnen.

Flyttade hon väldigt snart ihop med dig efter skilsmässan från fadern? Att de skulle ha någon typ av omoget agg mot dig pga det? Inte för att det gör det mer rätt förvisso. Det måste ju ha med dig att göra samt noll respekt för modern, även om det inte finns någon rim och reson bakom att bete sig sådär. För inte kan de bete sig sådär bland alla människor? 
Vuxna människor som beter sig sådär mot mamma och hennes sambo och barn! Det kan inte vara normalt, men vi lär väl se mer av det efter att det värsta exemplaren ur curlinggenerationen växer upp.

Om  din sambo inte sätter ner foten så finns det inget att bygga på för er. Då måste hon kräva respekt av sina barn och ställa dem mot väggen med frågan varför de inte respekterar sin mamma mer än så.
Vad hade de vuxna barnen tyckt om mamman beter sig likadant mot barnens partners när de kommer med för att fira jul? Kanske det får dem att tänka till och se det absurda i situationen?
Foten måste ner nu!
Det handlar om din närmaste familj, föräldrar och barn, så ni borde kunna umgås obehindrat och ha det trevligt i ett annat rum för att markera. Om nu inte din sambo klarar av det.
Eller sluta att fira högtider ihop så får din sambo åka till sina barn istället.

Allting man väljer i livet får konsekvenser , varför skulle hon slippa undan det menar du? 

Det naiva är väl att tro att det på nåt magiskt sätt skulle lösa sig utan att nån anstränger sig. 

Är du konflikträdd?   

Du förstår själv att du skulle behöva dela upp ert firande på olika sätt och då förstår du också att  du behöver ta den diskussionen om konsekvenser. Samt att du måste stå för det.  

Ni gamblar med er relation,  ni måate börja inse att ni spelar högt spel och att det inte bara går att smita undan det ansvaret. 

Det lär bli så om hon inte gör något drastiskt och tar tag i detta ordentligt. Grejen är ju att detta är egentligen inte enbart isolerat till det jag beskriver gällande sammankomster, utan deras sätt och attityd även mot henne är bedrövlig.

Ja, de är vana vid att få ställa sig själva i centrum gällande precis allt. 

Jag tror att det är en kombination av curlande/självuppoffrande och narcisisstiska drag hos barnen. Konversationsnarcissism stämmer ju t ex in oerhört väl på dem båda.

Hon hade varit skild i ca 2 år, så det var ju inte direkt efteråt. 

Visst har de "noll" respekt för sin mamma. Hon ska bara bekräfta dem och göra saker åt dem. De är aldrig intresserade av hur hon har det eller mår. Allt handlar bara om dem själva.

Jag är helt inne på att tar hon inte tag i detta ordentligt eller om barnen bara vägrar så blir det att fira separat. Jag vill kunna ha trevligt med min son och mina andra nära. Gärna också med min partner såklart, men om det inte är möjligt får man ju hitta den näst bästa lösningen.

Sen finns det ju andra problem också såklart. När de ringer när hon är slutkörd och inte orkar handla eller göra något. Efter det är det ju här hemma som alla blir lidande när hon kör slut på sig ännu mer. Dock har hon börjat jobba med den biten som tur är och säger nej ibland i alla fall.

Hon ska inte slippa undan det. Jag behöver och har börjat sätta gränser ordentligt och det slutliga kommer att bli att vi får fira saker separat om hon inte ställer sina barn mot väggen.

Du har rätt, detta kommer inte att fungera i längden och det finns två val. Ta tag i sina barn och utkräva respekt eller så går det ju inte att ha gemensamma träffar alls.

Skulle inte säga att jag är konflikträdd, snarare lite naiv kanske. Ibland tror man mer på människor än vad de förtjänar.