Fler mer utmanande tonårsbarn

Det hör till den åldern att öka avståndet till föräldrarna och bli mer självständig. Men det betyder inte att man får säga vad som helst eller bete sig hur som helst. Så den processen/respekten går åt båda hållen.

Det som funkat bäst när mina barn varit i den åldern är att fråga hur de vill att kontakten/relationen ska se ut, om de fick önska. 

En del vill verkligen bli lämnade ifred och börjar bete sig som små vuxna.
En del kan på ytan verka som ovan men egentligen vill de inget hellre än att man ställer frågor, bjuder in, lirkar för då får de uppmärksamhet som de kan ha svårt att be om.
En del har svårt för direkt kontakt öga mot öga men vid tillfällen då man tex ser en film eller åker bil, dvs fysiskt sitter bredvid och inte mitt emot så kan de vara mer bekväma med att prata.

Men sätt grundförutsättningarna först, hur man beter sig och hur man pratar. Och sen bara fortsätt förmedla och förmedla igen i både ord och handling (på ett respektfullt sätt förstås - se första punkten ovan) att du finns där! 

Mitt mål var att vara den mamman som var okej med mycket MEN inom tydliga ramar. Jag sa mer än en gång att jag kanske blir JÄTTEARG men vad som än hänt - berätta. Så löser vi det och sen kan vi prata om det imorgon. Det är bättre än att man inte vågar höra av sig om något hänt sent på kvällen tex.
Och jag vill också gärna vara "viktig vuxen" för andra barn i mina barns närhet om de känner att de inte har en trygg vuxen hemma. 

Mina pojkar, tvillingar, är 13. De växlar väldigt mycket i humöret och kan ibland vara elaka både mot varandra och mig. De senaste två åren har dessutom varit väldigt omtumlande med separation, två flyttar etc. 

Jag har varit tydlig med att även ord gör ont och att man behöver tänka på vad man säger och hur man säger saker. 

Man får vara i fred på sitt rum och man knackar om dörren är stängd. 

Mina vill inte alltid umgås med mig men de vill att jag är nära om det är något.

Jag tror att du behöver backa lite. Att finnas där utan att tränga dig på. Sedan är det som sagt var aldrig ok med hårda och elaka ord.

Vid tiden då min dotter fyllde 12 började hon dra sig tillbaka mera på sitt rum. Hon hade alltid varait super social med oss, men då började hon söka självständighet. Prcesis som vi hade förväntat oss. Hon var fortfarande väldigt social med oss även efter denna stora förändirng, men det låg helt enkelt i hennes natur.

Det jag tänker mig här är att för det första måste du sätta gränser för hur de kan bete sig mot dig. Det du beskriver låter inte ok. Som förälder måste man ibland vara hård mot sina barn, för det är så de lär sig att handlingar får konsekvenser.

Jag undrar också, hur beter de sig mot sin pappa, eller är han inte med i bilden längre?