Tror ni det är vanligare än man tror med kontrollbehov och svartsjuka i förhållanden?
Själv har jag ofta haft en känsla av att det är betydligt vanligare än man kan tro.
Det talas ju ofta så "fint" om att man inte kan äga en annan person och att i ett förhållande måste man ge varandra sin frihet, dvs frihet att få umgås med vem man vill. Kvinnan ska få umgås med andra män och mannen ska få umgås / vara social med andra kvinnor utan att det ska behöva bli misstänksamhet och svartsjuka. Om den ene väljer att lämna så var det inte "menat" att man skulle vara tillsammans och hur ont det än kan göra för den som blir lämnad, förväntas man borsta av sig och gå vidare så snabbt som möjligt.
Men jag har ofta bevittnat att främst män verkar ha problem med att "deras" kvinna pratar med andra män, särskilt om det är förtroliga samtal och även om det är en arbetskollega, studiekompis eller bara en vän man haft sedan långt tillbaka.
Jag har också umgåtts med par som utåt sett har verkat ha väldigt fina och kärleksfulla förhållanden, men senare har det visat sig vilka sprickor som funnits under fasaden och i några fall har det tillochmed framkommit att den ene blev prykiskt och fysiskt misshandlad. I ett annat fall kom det fram att kvinnan verkligen hade vantrivts flera år i förhållandet och hade känt sig "instängd" och begränsad, dvs hon hade känt sig tvungen att umgås med honom hela tiden, även om de nästan aldrig hittade på något roligt. Det slutade med att hon lämnade honom plötsligt för att hon verkligen kände att hon måste få leva sitt eget liv som hon vill.
Hur vanligt tror ni det är att fasaden visar en sak medan det är något annat inom hemmets fyra väggar?
