Orkar jag leva mer?

Jag är också första barnet. De var gifta och jag var önskad sa pappa själv när jag frågade varför de ens skaffade mig. "Det var det man gjorde då, när jag hade fått jobb och din mamma hade jobbat ett par år och haft lön".

Pappa var otrogen en massa och flyttade sen 30 mil bort när jag var 5 år. Han tyckte först att mamma skulle betala mina tågbiljetter om jag skulle dit 1-2 veckor på sommaren. Jag satt själv på tåget i många timmar, men dåförtiden frågade man bara en gammal tant i samma vagn om hon kunde hålla ögonen på barnet under resan.

Pappa röt och domderade och skrämdes vid matbordet. Jag hade magont och förstoppning alltid där. Ibland kräktes jag för han tvingade mig att äta saker som jag var allergisk mot. Matallergier trodde han inte på. Mardrömmar hade jag redan innan jag skulle dit. Flera somrar blev jag hemskickad tidigare för att han grälade så väldigt med styvmor, som inte var tyst som min mamma utan gav igen. Skrikmatch i timmar. Och några gånger värre saker som jag inte vill gå in på.

Han fick två nya barn och de fick allt materiellt men han var fortfarande lika mycket sociopat så de barnen hade det inget bra ändå, kan man säga. En gång när han var riktigt arg slog han min halvsyster i ansiktet med en nyckelknippa.
En annan gång låste han henne ute och hon fick sova i vedboden i -10 grader.
Socanmälningar gjordes av både skolan och vänners föräldrar men det blev inget. De talade aldrig med henne ensam, hon var ju omyndig. Och aldrig skulle väl en ingenjör och en läkare bete sig så? 

När jag var 17 hotade han med att om inte jag gjorde så han slapp betala underhåll från 18 tills studenten så ville han aldrig se mig mer?! 
Jag sa Men slipp då! och slängde på luren. Jag grät i en vecka och tänkte att nu har jag ingen pappa mer. Sen gick 1,5 år och det var min student. Den började dåligt. Vaknade 4 på morronen med mensvärken från helvetet och asförkyld.
Missade frukosten, fick ta tabletter och te, blev satt i taxi till första avslutningen. Blev inte ens insläppt i aulan för de hade bestämt att alla fulla som var försenade från champagnefrukost inte skulle få komma in och störa efter utsatt tid. 

Alla strömmade ut och jag blev dränkt i en hög mössor som skulle signeras, alla vara redan klara med det och otåliga. Sen blev dagen faktiskt bättre fram tills utspringet. För vem står där då med övrig släkt- jo jävla pappa, som ler och gratulerar. Helt ur det blå utan förklaring och ursäkt. Jag har fått mycket beröm av kuratorer och psykolog för att jag inte bara tappade det just då. Jag ville inte explodera, för alla andras skull. Han var död för mig redan och vid 25 bröt jag för alltid, efter ett halvårs psykologisk analys av framtida följder, bara för att vara på säkra sidan. Psykologen tyckte att det var rätt beslut.
Mina halvsyskon har praktiskt sett gjort samma sak.

Min ilska har jag använt till höga betyg, många högskolepoäng och att bli rik och lycklig trots starten. När jag ville dö, mobbad i skolan och oälskad av min värdelöse sociopatfarsa, så tänkte jag bara att "om jag tar livet av mig nu då har de vunnit- alla elaka korkade människor".

Jag kommer aldrig att ge dem det. Jag byggde livet som jag ville ha det och nu är allt bara bra, men det tog ungefär tills jag var 30 innan jag kunde släppa mina värsta aggressioner.

Dö ska vi ju ändå alla. Passa på att utforska livet istället. 
Hur gammal är du, du verkar ha svårt att ta dig vidare från barndomen. Kan du flytta, börja om, resa jorden runt?
Vad skulle DU vilja göra i livet?

Jag är tredje barnet, växte upp ensam i en lägenhet med en svårt alkoholiserad mamma som drack vin och missbrukade alla kvällar i veckan.  Jag var isolerad med henne och fram till jag var 8- 10 år och började vara med kompisar ute och leka, hemma var allt som vanligt men ute fann jag lycka och glädje bland alla mina vänner. Min mamma har aldrig älskat mig, ibland gjorde hon mig illa om jag pratade eller störde henne. Jag har två äldre bröder som var placerade på behandlingshem under min uppväxt även de i missbruk samt min pappa som spenderade hela sitt liv än idag på behandlingshem, periodare. Jag var rädd hemma som barn, polisen kom ibland om pappa kom och de blev osams. Historien är lång .. jag är i alla fall oskadd idag stark välutbildad kvinna med stor socialt umgänge samt tre underbara små barn och en sambo. Jag är allt mina föräldrar aldrig blev. Jag är stolt att jag vägledde mig själv, valde min väg .. mina föräldrar försökte sänka mig sa jag aldrig skulle klara något men här är jag, jag klarade faktiskt något och jag älskar mina barn. Jag beskrivs som en positiv person ofta av andra och jag är positiv lösningsorienterad. jag såg dom och ville aldrig bli så .. man kan välja själv sin väg.

Det är inte rättvist det du fått vara med om och vi har alla olika förmåga att handskas med sådant. Har du fått hjälp att bearbeta barndomen och din mammas svek när du började tjäna vad som borde varit egna pengar? Har du fått hjälp med din psykiska ohälsa? Om du inte fått det eller inte hjälp som verkligen varit till hjälp, så sök på nytt. 

Finns det saker som kan ge dig lite ro eller lite glädje? Även om de är små jämfört med det svåra i dig, så försök finna allt mer av det och kunna njuta lite av det lilla i stunden. 

Hämnd kanske känns bra för stunden, men det är inte rätt väg att gå. Det gör inte ditt liv lättare. Det blir bara mer elände. För dig, men också för oskyldiga som inte gjort dig något men som påverkas ändå. 

Hoppas du orkar söka hjälp, hittar rätt hjälp och hittar små glädjeämnen som småningom kan bli allt större!