Hur EXAKT ska jag hantera min oskuld som trettioåring?

Gjorde nyligen en tråd om att vara trettio och oskuld, och hur jag funderat på att skaffa en eskort. Fick många svar såsom att det är vidrigt, att ingen riktig kvinna kommer vilja ha en torsk, att jag borde göra det men ALDRIG berätta det för någon. Men jag vill leva ett liv som jag är kan vara öppen med. Jag vill bygga alla mina relationer på en grund av sanning och omtänksamhet. 

Och därav mitt största problem. Jag vill inte utnyttja någon. Jag tänkte att en eskort i tex London skulle funka, eftersom dom är självständiga och har institutioner att falla tillbaka på. Jag tänkte det gjorde det hela moraliskt. Men så är det kanske inte. Alla har självklart ett val, trots vad som händer i ens omgivning. Har man pengabrist och säljer sig själv så är ju det ett val. Men det är ett val drivet av desperation, och köper jag då sex så utnyttjar jag deras desperation. Spelar väl ingen roll om jag vet om det eller inte. 

Men det leder till mitt stora problem. Jag är trettio, snart trettioett, och oskuld. Jag har lidit utav depression och ångest sedan jag var tjugo. Jag är okysst, oskuld, och har ett skitjobb som inte resulterar till mycket. Jag vill fixa detta. Men för varje år blir jag bara mer o mer skum. Jag menar, är nu 30 och oskuld och känner mig som något sorts missfoster. Jag förstår mycket väl att sex inte är allt. En redig kvinna lär knappast bry sig, men ändå. Jag känner att all denna oerfarenhet har typ gjort att jag sätter kvinnor på en pedestal, typ? Räcker med att jag pratar med någon ny på tex reddit, och när jag får reda på att det är en kvinna så typ... ändras något? Börjar tänka på sex o nudes o sådant, och det är fan inget någon varken vill ha eller förtjänar. Men det händer automatiskt, och oroar mig att det kommer sabba potentiella relationer. Men vet inte riktigt hur jag ska tänka kring allt det. Intellektuellt förstår jag mycket väl att kvinnor är precis som vem som helst, en person. Men sekunden jag har en interaktion med någon, så knyts typ min självkänsla till vare sig hon gillar mig eller inte; vare sig jag kan imponera eller sånt.

Jag räknar dagarna tills att jag blir trettioett med ångest. För varje dag känner jag mig mer o mer som ett missfoster. Men tinder? Det kommer inte fungera. Jag är inte extremt ful, men har absolut inget att erbjuda ett förhållande. Jag förstår inte hur jag ska lära känna en kvinna när denna skam hänger som ett fuckin' moln över mitt huvud. Det, samt hur jag ens skulle hitta någon snygg tjej som är dum nog att ens umgås med mig. Jag är så långt bakom alla andra. Jag skäms så mycket, dag in o dag ut, och för varje sådan dag blir jag mer o mer av ett missanpassat missfoster. Ingen "förtjänar" ett förhållande eller sex. Men jag vill fortfarande uppleva det. Jag fattar bara inte hur. Jag har gått till psykologer för ångest, för depression, jag har gått till dom för att klura ut vad fan jag ska göra med mitt patetiska liv. Och inget fungerar. Inget händer. Jag är problemet, men jag vet inte hur jag ska fixa det. Varje problem bygger på det andra, och jag klarar inte av detta. Jag önskar ofta att jag var självmordsbenägen, för då hade det känts som att det fanns en väg ut ur detta. Istället känner jag mig bara fast.